När Soul Calibur släpptes till Dreamcast under lanseringen i Japan år 1998 var spelet utan tvekan det bästa fighting-spelet på en spelkonsolsplattform. Grafiken är otroligt skarp, färgglad och detaljrik och för ett spel som släpptes år 1998 är det oerhört imponerande, speciellt när det spelas på en VGA-skärm och genom en VGA-adapter.

Musiken är minst sagt genialisk. När jag väljer min karaktär brukar jag ibland vänta tills 30-sekundersgränsen rinner ut så att jag kan lyssna på hela karaktärsväljarmusiken från början till slut.

Spelet är fulladdat med bonusadditioner (som jag inte kommer att avslöja) och extra “modes”. Du kan även låsa upp ett antal extra karaktärer genom att klara ut Arcade Mode.

Soul Calibur är ett måste för varje Dreamcast-ägare. Jag spelar fortfarande Soul Calibur när jag har möjligheten och ännu inte låst upp allt!

4/5

När Dreamcast kom var det ett spel som slog alla med häpnad, Soul Calibur. En rejäl uppgradering från Soul Blade på Playstation på grafik och spelkänsla, men man saknar dock den fantastiska musiken från det första spelet.

Jag har ärligt talat aldrig varit speciellt förtjust i beat ’em up. Visst, både Street Fighter II och Tekken 3 var fantastiska spel, men det var ändå något jag saknade i de spelen. Kanske var det en äkta själ, något som gjorde intryck på mig. Därför har jag alltid intalat mig att beat ’em up inte riktigt är min grej. Eller rättare sagt; därför intalade jag mig alltid det. Nu har jag fått en ny syn på det hela.

Anledningen heter Soul Calibur, ett av vår tids största mästerverk. För vem hade väl kunnat tro att svärdsdueller kunde vara så här underhållande, rättvisa och framförallt djupa? Inte jag i alla fall. Efter tusentals strider finns suget fortfarande kvar, bara en gång till!

Det som gör Soul Calibur så bra är främst en kombination av spelglädje och balans. Spelets karaktärer kompletterar varandra perfekt och det är nästintill omöjligt att hitta någon som är bättre än någon annan. De är dessutom lätta att kontrollerna, redan efter några matcher sitter kontrollen som den ska. Att däremot bemästra den tar betydligt längre tid, faktum är att det nästan är en omöjlighet. Stridernas variation är helt enkelt för stor. Det finns alltid fler tekniker att lära sig.

Andra inslag som gör Soul Calibur till den helhetsupplevelse spelet är, är givetvis grafiken och musiken som är på topp. Detta är antagligen, tillsammans med Shenmue, det vackraste spelet som producerats till DC. Den slår till och med de flesta konkurrenterna på nyare konsoler med hästlängder, tack vare den fantastiska designen.

Spel av denna typ är självklart som bäst när man spelar mot kompisar och det gäller även Soul Calibur. Det rättvisa spelsystemet gör att den bästa spelaren nästan alltid vinner, samtidigt som sämre spelare inte är helt chanslösa. Detta gör spelet till en skön upplevelse, för bägge spelarna. Vill man spela ensam går detta givetvis också bra och häri ligger en annan av spelets styrkor. Inga andra beat ’em up kan nämligen mäta sig med hållbarheten för en spelare. Hemligheten heter Mission Battle Mode, där man kan slåss under mängder av olika förhållanden och villkor.

Soul Calibur är ett spel med själ och djup som inte existerar någon annanstans i beat ’em up-genren. Missa det inte.

Soul Calibur var ett av de första spelen som släpptes till Dreamcast, men det håller fortfarande kan jämföras med dagens fightingspel. Ett fantastiskt spel som alla bör ha.

Och nu är det bara att vänta på nästa del...