När ett nytt Dragonball-spel kommer ut kan utvecklarna räkna med att sälja många tusen exemplar bara på spelets namn. Final Bout var det första av spelen som blev lätt tillgängligt utanför Japan, varför det har sålt oförtjänt bra. För tar man en liten titt på spelet märker man att det inte har mycket att komma med.

Det som är den största dragkraften, d.v.s. karaktärsgalleriet, är ytterst enformigt utformat. Där UB22 bjuder på stor variation får man här endast massor av varianter på några få karaktärer. Att spelet har en hel del år på nacken märks, då utseendet är allt annat än vackert, och banorna är ytterst avskalade och tråkiga. Som pricken över i:et på den dåliga presentationen har vi de engelska rösterna som är så makalöst usla att man knappt kan lyssna på dem utan att bli generad.

Vad gäller själva spelandet så kan det summeras upp i ett enda ord: långsamt. Kontrollen svarar ovanligt dåligt på kommandon, och man sitter ofta och inväntar att ens karaktär skall utföra vad som borde vara en simpel handling, till exempel att vända sig om. Det finns en hel del bra idéer här och var, som förmågan att flyga fritt över banan, men de dränks alla i det faktum att marknaden flödar över av spel som ger en bättre sysselsättning än att behöva se, höra och spela Final Bout.

Dragonball: Final Bout är en symbol för hur viktiga varunamn är. Ett levande bevis för att ett spel kan vara nästan hur dåligt som helst och ändå sälja, med en tillräckligt stor licens i ryggen.