Det började med att jag gick in på toa, gick och pissa, tog upp en bajskorv och kastade på väggen, barnslig humor direkt som jag gillar.

Det hela handlar om att rädda babes som utomjordingarna kidnappar.

Den första fighten i början får man förnedra fienden när man har fått ner honom på knän, och sparka hans öga in i ett mål, spelet börjar kännas barnsligt roligt.

Vapenvariationen är inte så stor, jag körde med Shoutgun nästan genom hela spelet som kändes riktigt härligt att använda och växlade mellan flera olika. Machinegunet kändes ganska värdelöst, den skadade inte så mycket och ammunitionen tog slut väldigt snabbt.

Grafiken har jag inte så mycket att säga om, det är varken snyggt eller fult.

Genom att utföra olika saker som att döda en boss, lyfta vikter, klå något high score så får man större ego mätare som är livmätare i detta spel.

Två av spelets banor var direkt värdelösa, en då man är liten och kör radiostyrd bil, och en bana där man är under vatten och måste hitta hål där det kommer upp syrebubblor.

Det bästa i hela spelet var under tiden man körde Monster Truck, göra igenom allt, röja bland grisar, lika roligt som att köra Warthog i Halo.

Det tog runt 12 timmar totalt (med den tiden jag dog och fick börja om) att klara ut spelet.

Och Duke har en så fantastiskt härlig röst.

+ barnsligt, Dukes roliga kommentarer, Monstertrucken

- tråkiga vapen, tråkiga pussel

Det blir 8/10

Duke nukem återvänder nu efter ca 13 år och de blev ökänt för vara en av de sämsta titlar som finns, via alla stora sidor och magasin sågade de sönder o samman för att vara en relik.

Nu de jag känner är att de har fått en lite orättvis attack emot sig, i och med sig man ser under hela spelets gång att den långa arbetet samt byte av mål.
Duke börjar med at se tillbaka till slutet på duke nukem 3d när han besegrade Cycloid Emperor, efter o gjort de kastas man in i nutid där duke lever i sin lyx våning i vegas med ett tvilling par.

Utomjordingar har återvänt och genomgår ett fredsavtal, varav duke är lite skeptisk på de hela, vilket visar sig att han har rätt och aliens attackerar olika platser i stan, och du som duke måste nu ta tag i de hela och ge utomjordingarna en bly injektion.

De första man slås av är att spelet har begränsat en med att man kan bara bära 2 vapen och har genererande hälsa dock så kallas hälsan nu EGO vilket kan kännas passande.

Banorna är en blandning av gammalt och nytt blandas friskt i hela spelet och de görs på gott o ont, för även om man får tillbaka hälsa om man gömmer sig så ger detta spelet dig en rejäl utmaning av den gamla skolan, att springa in som en gammal film hjälte sluter allt för ofta med man slits i stycken, att vara försiktig o metodisk är en bra ide att göra, samt ta tid o lek med världarna för man hittar massor av saker som ger ego boost som gör att då tål mer stryk, och du kommer att behöva de med.

Spelet känns tyvär lite kort och slutet visar indikationer av pengarna tog slut vilket är lite synd, men nu vad titeln ligger i pris så kan man köpa med DLC \"the doc who cloned me\" vilket gör att spelet fylls ut och gör spelet mer komplett.

Mutliplayer är de mer delad syn på för de funkar och så vidare men hitta spelare i den öknen inte lätt, men tur finns de inga trophies.

I sammanfattning är detta en B-action spel av klass som filmen Commando, de är löjligt och dum men den har glimten i ögat och har man en sinne för humor och gillar de gamla Duke Nukem spelen kommer man få ut något av detta, och lägger man till "the Doc who cloned me" så kan detta kunna bli en solid 4 poängare.

I femton år fick vi vänta. Duke Nukem Forever visades för första gången upp i rörliga bilder på E3-mässan 1998. Under årens lopp har uvecklare avlöst varandra, spelmotorer har bytts ut, idéer har bollats och releasedatum har satts. Till slut var det dock dags för den slutgiltiga produkten. I juni 2011 släpptes Duke Nukem Forever. Återigen attackerar utomjordingarna med sina grissoldater. De kidnappar all världens kvinnor, trots att presidenten trott sig kunna medla om fred med utomjordingarnas kejsare. Det blir Duke Nukems uppgift att rädda damerna undan ett hemskt öde.

Tyvärr är spelet inte det man förväntar sig efter 15 år av utveckling.

För det första är Duke som karaktär ganska förlegad. Han lever kvar i 90-talet på ett sätt som inte riktigt charmar mig. Machoattityden känns helt enkelt gammal. Under de år som Duke Nukem har legat på laddning så har han blivit gammal ch svag. Han behövs inte riktigt.

För det andra så mår ett spel inte bra av att prepareras med så många idéer. Visst, variation i ett spel är alltid ett plus, men det får aldrig vara på bekostnad av spelbarheten. Man har helt enkelt velat för mycket. Det är gaffeltruck, radiostyrda bilar, skylift, krympning, monstertruck, undervattensbanor, skenande hissar, gruvvagnar osv. Det finns helt enkelt inget man känner sig riktigt trygg i. Det mesta stressar bara på spelmomentet och man hinner knappt börja innan det är slut. Då står man där och kliar sig i huvudet och funderar på vad det här egentligen tillförde.

För det tredje så är Duke Nukem Forever fult. Jag vågar nästan påstå att det är något utav det fulaste jag sett till dagens konsoler. Både designmässigt och teknikmässigt. Detta är väl egentligen inte så konstigt med tanke på hur spelet har fraktats omkring mellan olika utvecklare och spelmotorer under så många år. Samtidigt som man ska försöka traggla ihop ett ofärdigt spel så måste man hänga med i utvecklingen. Detta är ett spel som varit menat att släppas på konsoler som sträcker sig över tre generationer. Det ser bara gammalt ut. Därför blir man orolig när laddningstiderna är så hysteriskt långa. Om Duke tar för många kulor och jag måste börja om från min senaste checkpoint så kan jag räkna med minst 40 sekunder innan jag är tillbaka i action. Hela banan måste laddas om på nytt. Detta är helt obegripligt, speciellt som spelet är så tekniskt oavancerat.

Om jag ska hitta positiva sidor hos Duke Nukem Forever så måste jag nog först och främst framhäva eldstriderna. De är inte så hemska faktiskt. I vapenarsenalen hittar vi bland annat kulsprutor, hagelgevär, pistoler med lasersikte och raketgevär. Det gäller att snabbt eliminera grisnyllena. Om de tappar geväret ger de sig på dig med händerna istället. På sina ställen kan det faktiskt bli rätt stressigt och det gäller att ha tungan rätt i mun.

Som helhet är Duke Nukem Forever inte ett bra spel. Det är inte sådär fruktansvärt dåligt heller, det är bara väldigt mediokert. Det finns ljuspunkter, men det räcker inte för att höja spelupplevelsen på det stora hela. Det här spelet passar främst den som gillar förstapersonsaction med science fiction-inslag och nakenhumor. Jag vill verkligen älska det, men det går bara inte. Duke Nukem var bättre förr, det är ett faktum.