HANDLING:
Det har gått över ett årtionde sedan Duke Nukem helt på egen hand räddade världen ifrån onda Ailiens. Dessa försökte inte bara ta över jorden, utan också föra med sig alla kvinnor till den stinkande planet de kom från. Detta gick inte hem hos Duke, som med all tänkbar arsenal totalt demolerade deras attack emot jorden. Idag har Duke flyttat ifrån Los Angeles till Las Vegas, och är en välkänd och populär figur världen över. Han är med i TV program, talk-shows, har ett eget hotell & kasino och äger en snabbmats-kedja. Alla kvinnor vill ha honom och alla barnen vill vara precis som honom. Duke bor nu i en lyxvåning på sitt hotell & kasino "The lady killer". En dag när han umgås med två stycken kvinnor i sin lya så kommer det ett uttalande på TVn: "utomjordingarna är tillbaka!". Först framstår det som att dem inte vill något ont, utan bara observerar. Duke anar trots detta problem och beger sig ned till sitt privata högkvarter för att hålla samtal med presidenten, som strikt förbjuder Duke ifrån att gå till attack. Men bara några minuter senare blir Duke överfallen av utomjordingarna. Nu står det klart - de har återvänt för att hämnas Duke Nukem och kommer åter igen att försöka stjäla hans kvinnor och erövra jorden. Nu är invasionen i full gång, och när Duke möter upp general Graves får han förklarat för sig att deras mål är Hoover Dam, där utomjordingarna öppnat ett "worm-hole" som fungerar som deras portal in i våran värld. Hans uppdrag att förstöra portalen. Men i en stad i totalt kaos är vägen dit lång och många tuffa utmaningar och förödande monster står mellan Duke Nukem och hans nya mål - att rädda världen, igen.


GAMEPLAY:
Duke nukem är uppdelat i flera kapitel/levels. Varje level har oftast givits namnet på platsen man är på under just den leveln, till exempel "The Duke Cave", "The Hive", "The Dam", "The lady killer Casino". Det finns ett flertal olika vapen att välja mellan under spelets gång, både mänskliga och utomjordiska. I början har man en simpel pistol men finner rätt så fort en shotgun och en "Ripper". Vissa vapen fungerar bättre emot vissa fiender men sämre på andra. Endast två stycken vapen kan hållas i inventory på samma gång, exklusive två olika sprängmedel (Pipe bomb och Laser mine). Häslo-systemet är inte som tidigare det klassiska 0-100 utan är nu istället en mätare, så kallad EGO-bar som laddas upp automatiskt efter några sekunders vila. Spelaren kan samla ego-poäng genom att integrera med objekt utspridda över världen, och därmed boosta sin EGO-bar (d.v.s öka hälsan). Exempel på dessa är att använda toaletten, kolla sig i spegeln, ta en cigarr. Men den största boosten fås genom utmaningar, till exempel vinna på biljard, flipperspel, air-hockey, eller besegra en boss. Första spelrundan så finns det tre olika svårighets-grader att välja emellan, "Piece of cake", "Lets rock" och "Come get some". Det finns också tre olika hjälpmedel i spelet, "Steroids" som gör slag tio gånger kraftigare, "Beer" som gör spelaren odödlig, och en simulator av Duke som är till för att lura bort fiender och ge den riktiga Duke andrum. Spelet använder sig utav checkpoints och har därmed ingen manuell sparfunktion.

RECENSION:
Spelets Story-line var väldigt simpel och ingen större överraskning, men är helt klart godkänd. Miljöerna var rätt så underhållande att utforska, även om man lite grann följer en "rak linje" genom varje level. Det stora minuset är grafiken: på nära håll så svar den inte bättre än OK, medans den på längre håll (te.x höghusen i Las Vegas)var dålig och inte tillräckligt realistisk. Ett minus till är att det är 35-40 sekunders laddning mellan varje level/varje gång man dör. Kontroll och styrning var bra och relativt smidig, inga problem upptäcktes. Ett stort plus här är spelets humor och kreativitet, att man kan integrera med otroligt många objekt som medför många roliga kommentarer och skämt ifrån Duke. Vid flera tillfällen blir också Duke nedkrympt till "Tiny Duke" och man kan gå in i springor m.m, vilket är både lustigt och något helt unikt.


GRAFIK (2/5)
STORY (3/5)
KONTROLL (3.5/5)
MILJÖ(4/5)
OVERALL(4/5)

Här har vi ett solklart exempel på "ju fler kockar desto sämre soppa" och att det inte går att putsa och fila på ett spel i all evighet. Duke Nukem Forever var uppföljaren alla shooter-fans ville ha och detta innebar enorma mängder hype och press på utvecklarna. Under 12 års tid slet 3D Realms som djur för att skapa sin perfekta uppföljare som skulle blidka alla fans av Duke Nukems biceps och machokommentarer. Under denna tid skrotade man och startade om projektet fler gånger än jag orkar räkna och 2009 gick 3D Realms i graven och Duke flyttade över till Gearbox Software, som under ett par år försökte få ordning på den soppa som dem fått ärva.
Vad vi fick var en medioker shooter i förstapersonsperspektiv som endast fick fansen att gråta. Vapnen känns generiska och tråkiga och omgivningarna likaså. Fienderna känns igen men är för moderniserade för att gillas av nostalgikern och blir också generiska för den yngre publiken. Grafiken är brun och tråkig och får spelet att se ut som ett dussinspel i mängden. Musiken är elgitarrer och basgångar som känns platta och känslolösa. Den rätta känslan är borta helt enkelt, försvunnen bland bajshumor och könsvitsar. Du har säkert spelat och glömt flera shooters av denna typ tidigare.

Det kan vara så att man ser på Duke Nukem 3D genom nostalgibrillor och att detta egentligen är en bra uppföljare som inte passar i dagens spelkultur, men jag tror ändå att detta är ett spel som kunde ha blivit en pärla, men blev en hög med... ja, du vet. Jag ger spelet en tvåa pga två saker: Krympstrålen, som är det enda roliga vapnet, och den ganska långa introsekvensen, som faktiskt gav mig ett falskt hopp om att spelet skulle bli bra. Om dina pengar brinner i plånboken tycker jag att du ska gå ner på Coop eller Ica och köpa en valfri actionfilm istället, du kommer att tacka mig senare.

När Duke Nukem först gjorde sin entré, tog det inte lång tid innan han blev en kultfigur. Med minnesvärda citat, och allting vad "over the top" hette, blev Nukem lite av en tidlös personifiering av 90-talets actionanda. Han orsakade explosioner. Många explosioner. Och han var översexuell. Obscena sexskämt var en norm i Duke Nukems universum. Och det var kul. Då.

Grafik:
Grafiken är okej. Den är inte dålig, men den är inget fantastiskt. Det finns inte mycket att säga om den grafiska stilen, då den inte är särskilt intressant utöver en småtecknad vinkel.
Ljud:
Musiken består i princip enbart av tunga elgitarrer och bombastiska trummor. Instrumental Heavy Metal, alltså. Inte så svårt att gissa, egentligen, eller hur?
Kontroll:
Kontrollen är inte särskilt svår att första, den följer de flesta normer vad gäller FPS-spel. Inte mycket påhittigt här heller.
Story/Berättande:
Storyn är i princip den klassiska Duke Nukem-historien, förutom att den här gången kommer de tillbaka, och vill ha hämnd för senaste gången Duke spöade snoret ur dem.
Sista ordet:
Duke Nukem Forever är tyvärr höjdpunkten av allt som är "meh" med spelvärlden just nu. Allting är i princip precis så som du hade tänkte dig det. Inga överraskningar. Alls. vilket gör upplevelsen väldigt tråkigt. Vilket är synd.

Det var ett tag sen ett Duke Nukem spel dök upp på marknaden innan nya DN: Forever gjorde entre. Efter att ha spelat gamla Duke Nukem 3D för många år sedan och även på senare tid hade jag en del förväntningar på denna titel.

Konceptet är i stort sett detsamma som i Duke Nukem 3D: En steroidpumpad biff tar sig an fiender och levererar kommentarer hit och dit. En del av behållningen från gamla 3D kvarstår, exempelvis om man tittar i spegeln så känner man igen sig när "Damn, Im looking good!" konstateras! Även lättklädda tjejer förekommer här och var, vilket betyder att mycket av det man kommer ihåg från det äldre spelet ännu finns kvar, dock betydligt mer uppslipat vilket är förståeligt.

Grafiken är dock pendlande. Från att vara ganska så bra på vissa ställen skiftar det till att vara betydligt sämre på andra platser. Här känns det som att man kunnat göra ett bättre arbete med tanke på tiden mellan senaste två Duke-spelen. Ljudet är dock bättre, men spelbarheten är väl varken eller enligt min åsikt. Möjligen för att jag inte kommit speciellt långt in i spelet eller lagt ner någon längre tid på det.

Duke Nukem: Forever känns som en balansvåg som i slutändan hamnar någonstans i mitten. De bra sakerna kontra de mindre bra tar ut varann och det blir ett mellanting av alltihop. Därför blir betyget ett mellanting, en 3a.

Ljud: 4/5
Grafik: 3/5
Spelbarhet: 3/5