Jag spelade Okami först på Playstation 2 och eftersom att jag älskade det så mycket så beslöt jag mig för att även spela Wii versionen. Även fast kontrollerna är väldigt enkla och härliga att hantera på Wii konsolen så föredrar jag Playstation 2 versionen. Jag rekommenderar att spela igenom båda versionerna då spelet är så pass bra att man lätt kan spela igenom det mer än en gång.
I Okami får du spela som vargen Amaterasu och senare får hon sitt smeknamn Ammy. Tillsammans med sin ledsagare Issun ska hon ta sig igenom Japan för att göra landet vackrare och besegra den onda Orochi.
För mig tog det ungefär 35 timmar att bara klara ut handlingen. Spelet håller otroligt länge och då pratar jag inte bara om speltimmar utan även om spelglädje. Man blir inte less på miljöerna eller striderna. Utan allt håller sig riktigt fräscht och nytt. Karaktärerna och designerna är dessutom väldigt unika och det finns många hemliga platser att besöka samt mysterium att lösa.
Av mig får Okami betyget 5/5 för att spelet är otroligt vackert, har en öppen och stor värld, en väldigt snygg design, en väldigt ovanlig huvudroll, fantastisk bossfighter, en fängslande handling och slutligen för att spelet har väldigt bra musik.
Okami är ett spel som jag rekommendera till vem som helst. Spelet är så pass unikt att alla måste spela igenom det för att förstå vad man snackar om och för att få själva hur vackert spelet är.

Den första versionen av Okami gavs ut till Playstation 2, och det var väldigt roligt att spela igenom det på den konsolen. Men något man märker är att spelet HELT KLART skulle ha gjorts till Wii från första början. Alla penseltekniker man har blir genast lättare och roligare att använda på Wii med Wii-kontrollen, och det känns mer öppet och livligt än tidigare.
Dock rekommenderar jag att spela båda versionerna då spelet är så pass bra att det kan spelas igenom hur många gånger som helst.

Det finns nog inget vackrare spel än Okami. Och man förstår inte hur snyggt det är förrän man faktiskt tar och spelar det.

Du spelar som vargen Amaterasu, men hon får senare sitt smeknamn; Ammy. Hon ska tillsammans med sin lilla ledsagare Issun ta sig igenom Japan för att göra det vackrare och besegra den onda Orochi, men det är bara början.

Det tog ca 30-40 timmar för mig att klara ut spelet. Och gången jag TRODDE att jag klarat mig igenom allt så stod texten "Det här är bara början" över skärmen och jag blev så otroligt glad inombords.
Spelet håller otroligt länge, inte bara i timmar utan i spelglädje. Man blir inte less på striderna eller miljöerna utan att allt känns nytt. Karaktärerna är väldigt unika och det finns mycket mysterium att lösa.

Mina få minus;
ÄVEN fast det nu är så pass långt så kunde det ändå ha varit längre. Spelet är så otroligt fantastiskt och man vill inte att det tar slut!
Det här spelet förtjänar SÅ otroligt mycket uppmärksamhet, men när jag väl nämner det för någon så är det väldigt många som aldrig ens hört talats om det. Jag vet inte vems fel detta är, men det skulle ha blivit mer reklam för det - det är vad spelet minst förtjänar.

Några starka plus;
Det är otroligt vackert, världen känns öppen och fri.
Spelet är i sumi-e stil, en japansk stil som man gör med en pensel och bläck. Det är väldigt unikt och det är något jag aldrig sett tidigare.
Väldigt ovanligt att ett djur är huvudrollen, det är rätt roligt att få spela som en varg!
Roliga bossar.
Fängslande historia, som både är sorglig och rolig.
Karaktärerna är underbara.
Mycket japansk mytologi.
Musiken är otrolig.
Det är roligt att man får använda en borste för att göra olika tekniker som t.ex; få det att bli morgon och kväll, göra näckros blad på vattnet, få det att blåsa eller att göra fyrverkerier.

Det här är ett spel jag kan rekommendera till vem som helst. Spelet är så pass ovanligt att alla måste spela det för att förstå vad man talar om och för att se hur vackert det är. Alla jag har tipsat det här spelet till har älskat det, och jag tror att Okami kan fånga ännu fler hjärtan!

Okami

Spel har aldrig varit vackrare än så här...
Jag skäms nästan lite efter min första timme med Okami, jag skäms över att jag aldrig spelat det tidigare. Jag som så ofta gnäller över hur dagens spelindustri har en akut brist på färg och överlag intressanta spelkoncept har helt missat detta mästerverk som legat mitt framför näsan på mig hela tiden. Jag gick in med ett så blankt ansikte som möjligt och kom ut helt euforisk med ett eller annat penseldrag.

Att Okami ser helt makalöst ut kan väl ingen klaga på (såvida du inte har världens tråkigaste sinne för konst eller är allergisk mot färg) och det är just hur det ser ut som fångar mig från start. Det finns visserligen många cel-shadade spel förutom Okami, men inget annat ser lika fantastiskt ut. Spelet använder också grafikens ultimata vapen, färg, på ett riktigt bra sätt. Amaterasus vita form blandas med grönt gräs, klarblått vatten och rosa cherry blossoms (som på svenska heter vad?) och allt resulterar i en fantastisk färgexplosion. Komplettera sedan det vackra utseendet med den tjusiga designstilen som doftar feudala Japan och vi har en seriös utmanare till titlen ”världens snyggaste spel.”

Okami är dock inte bara en fröjd för ögat utan även för örat, bortsett från den där läskiga rösten i huvudmenyn. Musiken är också inspirerad av gammal japansk kultur och passar designstilen som handen i handsken. Soundtracket håller lika hög klass som de bästa Zelda- eller Metroid-titlarna och lyckas även, likt de två ovanstäende exemplen, att sätta in musiken i perfekt rätt område.

Tro dock inte att Okami är en audiovisuell dröm utan substans, för det finns otroligt mycket under skalet. Man axlar nämligen rollen som solguddinan själv, Amaterasu, fast i form av en vit varg. Det vackra landet Nippon har fallit under ondska och det är din uppgift att återställa naturen till sin forna skönhet och borsta bort fienderna. Till sin hjälp får Amaterasu en följeslagare vid namn Issun, som är en vandrande konstnär tillika kryp. Issun iklär rollen som Okamis Navi (från Ocarina of Time) och blir din personliga guide genom äventyret. Storyn överlag är väl genomförd och bjuder på svängar och krokar som hela tiden hindrar spelet från att bli statiskt och repetivt. Karaktärerna man möter kan närmast liknas vid de i valfritt Zelda-spel, de är unika och lite skruvade på ett trevligt och charmigt sätt.

Zelda-referenserna har redan duggat tätt, men med en viss rätt. Okami liknar nämligen Nintendos legendariska spelserie sett till spelupplägg. Man springer över vida fält och utforskar skogar, grottor och undangömda byar och likt Link måste även Amaterasu ta sig igenom kluriga tempel med stora bossar i slutet. Fast misströsta ej, Okami är ingen klon på något sätt och bättre inspirationskälla får man leta efter.

Som främsta vapen mot ondskans krafter har ”Ammy” en målarpensel, men givetvis inte vilken målarpensel som helst, utan en magisk sådan. Penslen kan användas till att attackera fiender och utföra smärre mirakel med hjälp av olika penseltekniker. Dessa tekniker lär man sig efter hand under äventyrets gång och ger en möjligheten att t.ex. återställa liv till växter, kontrollera vattenmassor och göra natt till dag och vice versa. Målandet ger upphov till de allra flesta pusslen i spelet och fungerar för det mesta felfritt, men ibland ger spelet väldigt vag information om hur man ska måla, vilket skapar en viss frustration.

Förutom bossarna så slåss man även reguljärt mot mindre fiender, som alla verkar vara tagna ur Spirited Away (vilket är en bra sak, för att upplysa de okunniga.) Stöter man på dem i det vilda hamnar man i en sorts inhägnad arena där vinst är enda vägen ut. Dessa mindre strider är helt frivilliga, men samtidigt ett bra tillfälle att öka på kassan. Förutom penslen som har ett begränsat förråd bläck kan Amaterasu använda olika vapen som kan bytas ut och uppgraderas.

Spelet kontrolleras med den hederliga Remote + Nunchuk-kombinationen och liknar väldigt mycket Twilight Princess i sin setup. Spelet använder sig av alla tänkbara knappar och man använder sig bara av rörelse i två moment. För att måla pekar man helt enkelt bara på skärmen och för att attackera viftar man bara lite lätt på kontrollen som i ovanstående spel. Attackerna kräver dock en viss rytm för att kunna användas i följd, så ett poänglöst viftande är inte att föredra. Jag uppskattar detta eftersom det tillför lite extra djup till striderna. Kameran funkar för det mesta bra, men ibland fastnar den bakom objekt eller pekar rakt ner i marken.

Genom att återställa den korrumperade naturen till sin ursprungliga skönhet, mata djur och utföra andra goda gärningar tjänar Ammy ihop poänng liknande de från valfritt rollspel. Med dessa poäng kan man t.ex. utöka bläckreserven eller dryga ut livsmätaren.

Förutom huvudäventyret bjussar Okami även på en herrans mängd extramaterial. Som om inte sidouppdrag, minispel och monsterjakt var nog finns det också väldigt många olika saker att samla, allt från fiskar och skatter till djur som måste matas. Om man beslutar sig för att ge sig efter 100% kan man vänta sig en speltid på långt över 50 timmar, annars lär man förmodligen runda av storyn efter ungefär 40 timmar.

Okami innehåller en del spelmässiga problem som hindrar det från att nå ”perfekt” status och betyget landar någonstans mellan 9 och 10. Fast vad gör det när man får ett audiovisuellt mästerverk som innehåller ett fantastiskt äventyr? Visst lånar spelet friskt, men det finns samtidigt tillräckligt med fräscht material för att det ska kännas eget. Om du någonsin gillat ett Zelda- eller Metroid-spel, eller äventyrsspel överhuvudtaget, så måste du uppleva Okami – en modern klassiker.

Det här är ett sånt där spel som många förbiser, men som är ett riktigt mästerverk. Gillar man Zelda, kommer man älska Okami. För det är precis vad det är. Ett Zelda-spel, där man spelar som varg och ska rädda en värld där ondskan släppts lös. Detta gör man genom en magisk pensel, och genom att måla speciella runor på ett pergament, utlöser man mängder med häftiga attacker och förmågor.

Okami har en underbar grafisk stil, musiken kan få varje spelare att känna tårarna darra, och den har en story som är både smart och engagerande. Själva upplägget påminner lite om Zelda, men äär betydligt mer varierat. Detta är något som Zelda borde lära sig av Okami. Istället för att göra ett tempel och sedan möta en boss i slutet, kan en boss här dyka upp när man minst anar det. Detta skapar en variation som Zelda saknar.

Dessutom är spelet långt. Riktigt långt. Just när man tror att man äntligen möter den sista bossen och klarat spelet, så visar det sig att det här bara var halva spelet! Nu blir det ännu mera episkt! Lägg där till mängder av sidouppdrag till den redan jättelånga huvudhandlingen.

Nej, Okami är ett riktigt mästerverk som ingen äventyrsgamer får missa. Gillar man Zelda kommer man att fullkomligt älska Okami. Och kanske även bli förälskad i japansk mytologi, som har influerat det här spelet rejält.