Det första Paper Mario håller jag som det bästa rollspelet till Nintendo 64, inte för att det fanns särskilt många alternativ, men det var ändå ett fantastiskt rollspel. Då är det inte så konstigt att jag såg fram emot uppföljaren något enormt, och jag blev verkligen inte besviken. Paper Mario: The Thousand-Year Door överträffar sin föregångare på alla punkter.

Paper Mario: The Thousand-Year Door är till grunden väldigt likt det första Paper Mario. Det har dock införts en hel del förbättringar. I striderna slåss Mario nu framför en publik. Genom att göra stunts och utföra kommandon korrekt kommer publiken bli större och även ge dig stjärnor som du kan använda till special attacker eller ibland föremål. Ibland får man dock se upp då de även kan kasta stenar och diverse saker på Mario.

Precis som i föregångaren kommer Mario träffa diverse figurer från Mario-universumet som kommer att hjälpa honom. Många är väldigt lika de från föregångaren. Men den här gången behöver man inte förlita sig på sina partners hjälp helt och hållet. Mario kommer själv kunna lära sig nya förmågor som till exempel att vikas till ett pappersflygplan. Till skillnad från i föregångaren så används det faktumet av att allt i spelet är gjort av papper i gameplayet denna gången.

Grafiken är också riktigt snygg. Alla karaktärer ser mycket skarpare ut och det ser bättre ut i helhet, men det är självklart. Musiken är ungefär som i ettan. Det finns många remixer från gamla Mario-spel och de nya låtarna är helt okej.

Storyn är ganska lik den i ettan. Peach blir kidnappad och Mario ska rädda henne. Först måste han dock samla sju stjärnkristaller likt i ettan. Dialogerna är dock mycket roligare den här gången och man kommer få många goda skratt under spelets gång.

Om du funderar på att köpa ett rollspel till Gamecube är Paper Mario: The Thousand-Year Door ett utmärkt val. Det är helt enkelt bättre än det första Paper Mario på alla plan. Det är samtidigt ett inte allt för komplicerat spel och ett riktigt roligt spel överlag.

Jag är själv inte ett så stort fan av RPG-genren. Jag tycker ofta att rollspel är lite för krångliga svårtillgängliga. Men Paper-Mario 2: the Thousand Year Door bryter enligt mig mot gengrens alla begränsningar genom felfritt användande av humor, självdistans, ett slagsmålsystem som både överraskar och underhåller, och en stor, vacker värld fylld till bredden av hemligheter.

Paper-Mario 2: the Thousand Year Door inleds med en film i vilken Mario sitter hemma och fikar med sin bror Luigi när han får ett brev från prinsessan Peach. Hon förklarar att hon fått nys om en skatt under sin semester i staden Roughport. Hon bifogar en skattkarta och ber Mario komma så fort han kan för att hjälpa henne hitta skatten. När Mario anländer till Roughport upptäcker han dock att Peach är försvunnen! Hon har kidnappats av en okänd gärningsman…
Detta låter ju verkligen inte som en intressant eller oväntad handling, men faktumet att den berättas med en stor dos ironi och självdistans gör handlingen till en av spelets absolut största behållningar. Alla som har tröttnat på Mario-spelens uttjatade, oengagerande handling kommer antagligen att gapskratta flera gånger under spelets gång. Det gjorde definitivt jag, faktum är man nästan hela tiden ler brett när man spelar Paper-Mario 2: the Thousand Year Door. Utvecklarna lyckas oklanderligt med att göra narr av sig själva.Handlingen lyckas till och med stordådet att inte bara vara rolig, utan till och med lite vacker på ett par ställen. Spela spelet så förstår ni vad jag menar.

Som i alla andra rollspel är striderna oerhört viktigt, men till skillnad mot andra rollspel är de aldrig tråkiga. Mario attackerar sina fiender (goombas, boos, koopas, twomps, bob-ombs m.m.) genom att hoppa på dem, slå dem med sin hammare eller, om man har samlat på sig rikligt med s.k. Star Points, attackera dem med storslagna specialattacker som är lika komiska som märkliga. Man möter även ett gäng nya vänner under äventyret som hjälper en med sina speciella färdigheter under striderna och det övriga spelandet. Värt att notera, och underhållas hejdlöst av, är också att striderna utspelar sig på en stor scen med en jublande publik framför! Ibland är publiken illasinnad och kastar stora stenar eller tomma läskburkar på Mario. Kan det bli roligare?! Enligt mig är svaret nej! De många boss-fighterna är höjdpunkter i spelet, eftersom att de lyckas vara så annorlunda och utmanande.

En annan sak som gör Paper-Mario 2: the Thousand Year till en så lysande och beroendeframkallande spelupplevelse är alla små föremål som går att samla, även efter att man har klarat spelet. Man samlar på sig fakta om fiender i sin loggbok, magiska brickor som ger Mario olika fördelar i striderna, s.k. Star Pieces och det roligaste av allt, recept på olika fantastiska maträtter. Dessa föremål kommer du att oupphörligen leta efter tills startmenyn visar att du har klarat 100 % av spelet. Det garanterar jag. Miljöerna som innehåller all denna fantastiska spelglädje är mer varierade och vackra än vad vi gamers har fått vänja oss vid. Marios äventyr tar honom till bland annat underjordiska ruiner, ett stort förfallet slott, ett lyxigt tåg med tillhörande detektivhistoria i sann Agatha Christie-anda, ett snobbigt villaområde och en kuslig spökstad. Den mest spektakulära platsen som besöks är i spelets slut, men jag tänker inte förstöra överraskningen för er genom att avslöja var det är.

Ingen Gamecube-samling är komplett utan Paper-Mario 2: the Thousand Year Door. Det är ett måste för alla som gillar Mario, rollspel och/eller humor. Köp det idag!

När Nintendo utvecklade Paper-Mario till Nintendo 64 blev det, och är en idag, en stor succé. När sedan Gamecube kommer ut med tvåan kkan man ju fråga sig om detta spel också är bra, eller är det inte det? Personligen blev jag förvånad över hur bra detta var, för jag tyckte att Paper-Mario till Nintendo 64 var ett ganska så utdött spel ganska direkt, men detta höll i alla fall i någon vecka.

I Paper-Mario 2 ska man rädda prinsessan Peach (oväntat va??), men på vägen så stöter Mario på den ena utmaningen efter den andra. Visserligen är dessa i enklaste laget, men det är roliga bossar, och man kan få många timmar att njuta framför tv:n.

Grafikmässigt sätt så är detta ett av världens snyggaste spel, med tanke på hur spelet är utformat, men det som man har gjort fel med det här spelet är att man inte har gjort några specialgrafiker, såsom grafikförändrig i filmer och liknande, annars är det skitbra rebt ut sagt!

Lujdet håller sig på en mycket lägra nivå! Den är seg att lyssna på, och man kan bli ganska så frustrerad efter ett tag på samma bana, eller uppdrag! Bossmusiken kan visserligen vara riktigt cool ibland, men jag tycker att den blir tjatig, så var berädd på att spela lite bra hårdrock eller nått istället!

Spelkänslan håller, men även den är jag missnöjd med, fast jag är på samma gång förvånad över hur bra den egentligen är. Lite konstigt kanske, men som jag sa innan så trodde jag inte att Paper-Mario 2 sakulle vara så här bra. Tyvärr lever man inte sig in i spelet, vilket är lite synd, för alla RPG-spel blir roligare och roligare ju starkare karaktärerna blir, men här är det likadan stämmning hela tiden. Jag kanske bara talara för mig, men jag är osäker på att ett tredje spel skulle hålla!

Är man ett bitet Mariofan, som jag är, så ska man köpa detta, gillar man däremot RPG-spel så råder jag er att låta bli detta köp och istället vänta på bättre tider!

Paper Mario The Thousand Year Door.
Där har ni namnet på det första Mario spelet till Gamecube hittils som är värd att bära namnet.
Inte för att Sunshine på något sätt var ett dåligt spel utan för att det knappast var den revolution man hoppats på. Kanske var våra förhoppningar för högt ställda in för releasen och man hade ett av de bästa spelet någonsin bakom sig som man då skulle leva upp till.

Mario kart Double dash var i och för sig ett bra spel men var på tok för kort för att kunna fängsla spelaren på riktigt.

Alla mario Party spelen känns väl inte riktigt nominerade till bästa mario spel till gc, det börjar tvärtom bli ganska absurt nu när nintendo bara pumpar ut spel som Mario Pinball och Mario Party som endast verkar finnas till för att vattna ur varumärket Nintendo.


Så här efter jul kan jag med julmat ända upp i halsen bara konstatera att trots att jag även hade stor spel som Metal Gear The Twin Snakes och Sonic Mega Collection till mitt förfogande var det Paper Mario 2 som har tagit mest tid framför gamecuben under julhelgen.
I kombination med härlig grafik, perfekt kontroll och ljud som verkligen sätter sig på hjärnan och med en stor portion humor är det kanske inte så konstigt.
Det enda jag kan klaga på att det ibland kan bli lite väl mycket text, ett välkänt rollspels problem så är man inte bra på engelska kan det bli problem. Men läser finner man den stora portion humor jag skrev om förut.
Detta är ett av de bästa spelen till gc på länge och ett solklart köp för de som har gamecube.

Jag är själv inte ett så stort fan av RPG-genren. Jag tycker ofta att rollspel är lite för krångliga svårtillgängliga. Men Paper-Mario 2: the Thousand Year Door bryter enligt mig mot gengrens alla begränsningar genom felfritt användande av humor, självdistans, ett slagsmålsystem som både överraskar och underhåller, och en stor, vacker värld fylld till bredden av hemligheter.

Paper-Mario 2: the Thousand Year Door inleds med en film i vilken Mario sitter hemma och fikar med sin bror Luigi när han får ett brev från prinsessan Peach. Hon förklarar att hon fått nys om en skatt under sin semester i staden Roughport. Hon bifogar en skattkarta och ber Mario komma så fort han kan för att hjälpa henne hitta skatten. När Mario anländer till Roughport upptäcker han dock att Peach är försvunnen! Hon har kidnappats av en okänd gärningsman…
Detta låter ju verkligen inte som en intressant eller oväntad handling, men faktumet att den berättas med en stor dos ironi och självdistans gör handlingen till en av spelets absolut största behållningar. Alla som har tröttnat på Mario-spelens uttjatade, oengagerande handling kommer antagligen att gapskratta flera gånger under spelets gång. Det gjorde definitivt jag, faktum är man nästan hela tiden ler brett när man spelar Paper-Mario 2: the Thousand Year Door. Utvecklarna lyckas oklanderligt med att göra narr av sig själva.Handlingen lyckas till och med stordådet att inte bara vara rolig, utan till och med lite vacker på ett par ställen. Spela spelet så förstår ni vad jag menar.

Som i alla andra rollspel är striderna oerhört viktigt, men till skillnad mot andra rollspel är de aldrig tråkiga. Mario attackerar sina fiender (goombas, boos, koopas, twomps, bob-ombs m.m.) genom att hoppa på dem, slå dem med sin hammare eller, om man har samlat på sig rikligt med s.k. Star Points, attackera dem med storslagna specialattacker som är lika komiska som märkliga. Man möter även ett gäng nya vänner under äventyret som hjälper en med sina speciella färdigheter under striderna och det övriga spelandet. Värt att notera, och underhållas hejdlöst av, är också att striderna utspelar sig på en stor scen med en jublande publik framför! Ibland är publiken illasinnad och kastar stora stenar eller tomma läskburkar på Mario. Kan det bli roligare?! Enligt mig är svaret nej! De många boss-fighterna är höjdpunkter i spelet, eftersom att de lyckas vara så annorlunda och utmanande.

En annan sak som gör Paper-Mario 2: the Thousand Year till en så lysande och beroendeframkallande spelupplevelse är alla små föremål som går att samla, även efter att man har klarat spelet. Man samlar på sig fakta om fiender i sin loggbok, magiska brickor som ger Mario olika fördelar i striderna, s.k. Star Pieces och det roligaste av allt, recept på olika fantastiska maträtter. Dessa föremål kommer du att oupphörligen leta efter tills startmenyn visar att du har klarat 100 % av spelet. Det garanterar jag. Miljöerna som innehåller all denna fantastiska spelglädje är mer varierade och vackra än vad vi gamers har fått vänja oss vid. Marios äventyr tar honom till bland annat underjordiska ruiner, ett stort förfallet slott, ett lyxigt tåg med tillhörande detektivhistoria i sann Agatha Christie-anda, ett snobbigt villaområde och en kuslig spökstad. Den mest spektakulära platsen som besöks är i spelets slut, men jag tänker inte förstöra överraskningen för er genom att avslöja var det är.

Ingen Gamecube-samling är komplett utan Paper-Mario 2: the Thousand Year Door. Det är ett måste för alla som gillar Mario, rollspel och/eller humor. Köp det idag!

När Nintendo utvecklade Paper-Mario till Nintendo 64 blev det, och är en idag, en stor succé. När sedan Gamecube kommer ut med tvåan kkan man ju fråga sig om detta spel också är bra, eller är det inte det? Personligen blev jag förvånad över hur bra detta var, för jag tyckte att Paper-Mario till Nintendo 64 var ett ganska så utdött spel ganska direkt, men detta höll i alla fall i någon vecka.

I Paper-Mario 2 ska man rädda prinsessan Peach (oväntat va??), men på vägen så stöter Mario på den ena utmaningen efter den andra. Visserligen är dessa i enklaste laget, men det är roliga bossar, och man kan få många timmar att njuta framför tv:n.

Grafikmässigt sätt så är detta ett av världens snyggaste spel, med tanke på hur spelet är utformat, men det som man har gjort fel med det här spelet är att man inte har gjort några specialgrafiker, såsom grafikförändrig i filmer och liknande, annars är det skitbra rebt ut sagt!

Lujdet håller sig på en mycket lägra nivå! Den är seg att lyssna på, och man kan bli ganska så frustrerad efter ett tag på samma bana, eller uppdrag! Bossmusiken kan visserligen vara riktigt cool ibland, men jag tycker att den blir tjatig, så var berädd på att spela lite bra hårdrock eller nått istället!

Spelkänslan håller, men även den är jag missnöjd med, fast jag är på samma gång förvånad över hur bra den egentligen är. Lite konstigt kanske, men som jag sa innan så trodde jag inte att Paper-Mario 2 sakulle vara så här bra. Tyvärr lever man inte sig in i spelet, vilket är lite synd, för alla RPG-spel blir roligare och roligare ju starkare karaktärerna blir, men här är det likadan stämmning hela tiden. Jag kanske bara talara för mig, men jag är osäker på att ett tredje spel skulle hålla!

Är man ett bitet Mariofan, som jag är, så ska man köpa detta, gillar man däremot RPG-spel så råder jag er att låta bli detta köp och istället vänta på bättre tider!

Paper Mario The Thousand Year Door.
Där har ni namnet på det första Mario spelet till Gamecube hittils som är värd att bära namnet.
Inte för att Sunshine på något sätt var ett dåligt spel utan för att det knappast var den revolution man hoppats på. Kanske var våra förhoppningar för högt ställda in för releasen och man hade ett av de bästa spelet någonsin bakom sig som man då skulle leva upp till.

Mario kart Double dash var i och för sig ett bra spel men var på tok för kort för att kunna fängsla spelaren på riktigt.

Alla mario Party spelen känns väl inte riktigt nominerade till bästa mario spel till gc, det börjar tvärtom bli ganska absurt nu när nintendo bara pumpar ut spel som Mario Pinball och Mario Party som endast verkar finnas till för att vattna ur varumärket Nintendo.


Så här efter jul kan jag med julmat ända upp i halsen bara konstatera att trots att jag även hade stor spel som Metal Gear The Twin Snakes och Sonic Mega Collection till mitt förfogande var det Paper Mario 2 som har tagit mest tid framför gamecuben under julhelgen.
I kombination med härlig grafik, perfekt kontroll och ljud som verkligen sätter sig på hjärnan och med en stor portion humor är det kanske inte så konstigt.
Det enda jag kan klaga på att det ibland kan bli lite väl mycket text, ett välkänt rollspels problem så är man inte bra på engelska kan det bli problem. Men läser finner man den stora portion humor jag skrev om förut.
Detta är ett av de bästa spelen till gc på länge och ett solklart köp för de som har gamecube.