Legend of Kartia (även känd som Kartia: Word of Fate eller Rebus), är ett strategi-RPG. För er som spelat Final Fantasy Tactics till PS1, kan jag säga att det här är likt. Men låt oss ta det från början:

Spelets handling är uppdelat i två delar som utspelar sig paralellt med varandra. I den ena har vi en manlig huvudperson och en handling som kretsar främst kring romantik, och den andra har en kvinnlig huvudperson och en handling som fokuserar på religion och plikt. Men handlingarna utspelar sig samtidigt och ibland träffar karaktärerna på varandra, och i grund och botten så är det samma konflikt de är inblandade i. Man väljer vilken handling man vill spela, och det spelar ingen roll vilken man spelar först. Karaktärsporträtten är tecknade av Final Fantasy-legenden Yoshitaka Amano.

Själva spelet är uppdelar i kapitel. Faktum är att spelets enda baksida som jag ser det, är den låga nivån av interaktion. På många sätt är indelningen i kapitel vettig, då spelet påminner just om en bok. Du ser handlingen, sedan ska du slåss för att gå vidare, och får som belöning mer handling. Mellan kapitlena finns möjlighet för bonusstrider, se arkiverade dialoger och spara/ladda.

Striderna består av turbaserad strategistrid över en 3-dimensionell karta. Du har mänskliga karaktärer som kan använda magi och framkalla fantomer (phantoms) med hjälp av magiska kort kallade Kartia. Dör en av de mänskliga karaktärerna så är det Game Over, men fantomerna är personlighetslösa och går att skapa hur många som helst av, så det gör inget om de dör. Kartia kan också användas för att skapa utrustning.

Det finns förstås en mängd element att ta hänsyn till: en slags sten-sax-påse med typ av fantom, vapen och magi. Magin ger också utrymme för kreativitet, där man kan experimentera fram starkare magi på egen hand.

Det är två saker som gör att jag ger detta en fullpoängare: striderna är roliga och lagom svåra, och handlingen och karaktärerna är enligt mig bland det bästa jag sett. Karaktärsporträtten är vackra och musiken fyller sitt syfte. Det enda som jag varnar för är just lineäriteten och bristen på egen valfrihet, men hur viktigt man anser sådan vara är väl upp till var och en.