Spelen ur Zelda serien är kända över hela världen. I över 20 år så har spelen om pojken Link gjort succé och varit några av de bästa spelen någonsin. I vanliga fall så går spelen ut på att han ska rädda sin prinsessa Zelda. Du tar dig över Hyrule på en enorm karta och äventyrar i hopp om att finna prinsessan och återställa riket till sin forna glans.
...Och det är inte annorlunda i Zelda Twilight Princess. Dock så måste jag säga att det är lite av en mörkare ton till skillnad från de andra titlarna men det är ingenting negativt.
Som i de tidigare spelen får du dessutom lösa en hel del kluriga pussel och undersöka grottor för att ta dig vidare i spelet. Och det som är det allra bästa med det här spelet är bossarna. Jag har aldrig suttit vid sådana intensiva strider någonsin.
Det som man lätt kan missa är att Twilight Princess är en omgjord version av spelet som kom till Gamecube och är numera till Wii konsolen. Jag har spelat igenom båda versionerna och när det kommer till kontrollerna så föredrar jag Gamecube versionen av spelet. Däremot när det kommer grafiken så föredrar jag helt klart Wii spelet. Men båda spelen är helt perfekta och det spelar egentligen ingen roll vilken konsol du spelar det på!
Av mig får Zelda Twilight Princess 5/5 på grund av att det har underbar musik, intensiva strider och för att det är spel som man kan spela igenom många gånger!

När det kommer till Zelda spel så har jag föredragit titlar som Zelda Wind Waker och Zelda Ocarina of Time. Wind Waker bjöd på otroligt snygg och söt grafik med en väldigt fin handling och Ocarina of Time hade en rätt så vanlig design med en bra historia. Efter att jag spelat igenom de två spelen spelade jag igenom Zelda Twilight Princess. Spelet bjöd på en mörkare ton och framför allt en mörk handling. Det påminde mer om Zelda Majoras Mask än de andra spelen och det är ingenting negativt med det, men jag föredrar de mer färgglada Zelda spelen.
Av mig får Zelda Twilight Princess 4/5. Jag har både spelat igenom Gamecube versionen och Wii versionen och själv så föredrar jag att spela spelet till Wii. Jag gillade handlingen och designen på karaktärerna. Miljöerna kändes oändliga och det var väldigt roligt att springa runtom i världen för att lösa gåtor, pussel och fundera på vart man skulle härnäst. Jag kan rekommendera det här spelet till dem som gillade Zelda Majoras Mask men även för dem som aldrig har testat ett Zelda spel tidigare. Alla borde ge det här spelet en chans och det är en av de roligaste titlarna till Wii!

Detta är uppföljaren till "The Legend of Zelda: The Wind Waker", men spelet verkar mycket mer som den tidlösa klassikern Ocarina of Time. Den barnsliga, lättsamma stilen från The Wind Waker är borta, detta Zelda-spel är mörkare, större och svårare. Ett mer moget Zelda, något jag personligen finner mycket välkommet, då jag har svårt att tycka om den barnsliga stilen från The Wind Waker.

Spelet fungerar mycket som de tidigare - Man löser problem och slår bossar, hittar saker/vapen som tillåter en att gå vidare i handlingen. Konceptet är detsamma, men spelet känns fräscht. Konceptet fungerar också otroligt väl, varför det inte finns anledning att ändra det. En stor skillnad är dock att man kan spela som en varg i vad som kallas "The Twilight", detta spelar en central roll i spelet.

Spelets är slående vackert, även fast det är gjort för Gamecube från början. Det är otroligt genomarbetat och detaljrikt. Det går nästan inte att tro att det faktiskt är gjort för Gamecube, speciellt då världen är enorm i Twilight Princess - större än i något annat Zelda spel.

Kontrollerna är superba, speciellt på Wii-versionen.

Musiken hade kunnat vara lite bättre, men den är fortfarande väldigt bra.

The Legend of Zelda: Twilight Princess är otroligt bra, nästan i klass med Ocarina of Time. Det enda jag tycker är lite dåligt med det är svårighetsgraden, det hade kunnat få vara lite svårare. Allt som allt är det dock ett måste att ha.

I detta underbara spel så spelar du som Link, en ung man som ska stoppa ondskan från att ta över världen. Spelet börjar med att man får se Link arbeta i den lilla by som han bor i. Link är en bonde. Men en dag så ändras allt. Link är ute och går och blir förvandlad till en varg.

Han försvinner från den värld han lever i och hamnar i en mycket mörk och ond version av sin egen värld. Han träffar på en liten figur vid namn Midna. Hon ber Link att hjälpa henne. Efter vissa moment så förvandlas Link tillbaka till sig själv och kan nu pendla mellan den goda världen och onda. Handlingen utvecklas mer och mer för varje minut du spelar och växer till något större än vad man kan tänka sig.

Spelet ser fantastiskt ut. Det kom ut vintern 2006 och ser mycket bra ut fortfarande, (2008). Musiken är väldigt Zelda-typisk. Vackra melodier och flöjter. Men inga pampiga orkesternummer. Det är en liten besvikelse. Kontrollen fungerar väldigt bra. Handkontrollen sitter perfekt i handen. Svingar du Wiimoten så svingar Link sitt svärd. Detta är ett av de bästa Zelda-spelen. För mig så kommer “Ocarina of Time” alltid att ligga som min favorit. Det Zelda-spel som konkurrerar mot “Ocarina of Time” är faktiskt detta spel. Underbart spel.

Så kom det äntligen.Den riktiga uppföljaren till det kanske bästa spelet genom tiderna,Ocarina of Time.Visst,Majoras Mask och Wind Waker var fantastiska spel,men de nådde trots allt inte upp till föregångarens höjder.
Så,här är vi nu med 2000-talets mest efterlängtade spel,med övermänskliga förväntningar på sina axlar.Allt annat än ett spel som är minst lika bra som OoT vore en besvikelse.
Twiligt Princess är i all väsentlighet ett Ocarina of Time 2.Föremål,gåtor och miljöer känns igen.Sakerna som känns igen och återanvänds är nästan lite för många,men eftersom det är så fruktansvärt bra så gör det inget.Till en början kan det dock kännas lite segt.Där A link to the past och OoT direkt slängde in dig i handlingen,så tar det ett bra tag att bara ta sig till första templet.
Men innan man kommit så långt så har man upptäckt Twilight realm(lite som Dark world i ALTTP),blivit förvandlad till varg och stött på Midna,en söt liten varelse som rider på Link när man är varg.Hon hjälper Link med tips,attacker och att ta sig till avlägsna platser.Att springa runt som varg är är härligt,mycket på grund av att animationerna är silkeslena och verkligen ger vargen liv.Detsamma gäller alla karaktärer i spelet,som är några av de bästa jag sett i ett spel.I klass med de i OoT,fast självklart mycket snyggare rent tekniskt.Som varg kan man även prata med andra djur,vilket är nödvändigt för att lösa vissa gåtor.
Fastän det är roligt att spela som varg,så är det när man spelar som vanliga Link som spelet fullkomligen exploderar.Link kan använda fler föremål än någonsin tidigare och några av de nya alstren är fullkomligt otippade.
Spelandet på fältet och i templen ser ut som det alltid gjort,men bjuder samtidigt på mycket,mycket mer.Hyrule field är helt sanslöst stort och platserna helt makalösa(speciellt i skogen,där man går in genom en port och på ett par sekunderär springer tankarna 9 år tillbaks i tiden,med en rysning genom hela kroppen.Du kommer förstå vad jag menar).
Att utforska alla platser och finna dess hemligheter är otroligt tillfredställande.Templens gåtor är är lika svåra som logiska och är i samma klass som ALTTP och OoT.Fisket är tillbaka och bättre än någonsin,fast man inte tror det först.Musiken är grym rätt igenom och en del melodier känns igen från tidigare spel.Att än en gång rida över slätterna på Epona är ren och skär poesi,som får andra spel att blekna.

Så är vi tillbaka där vi började.Är Twiligt Princess det spel hela världen väntat på?Det har du nog redan listat ut vid det här laget.

Detta spel hade jag aldrig trott att jag skulle få, men... Jag hade önskat mig det i julklapp, fast egentligen hade jag inte det! Man kan i alla fall säga att jag hade det. Det var på julafton... Jag hade öppnat alla paket förutom ett. Det var skitmjukt, som ett pack strumpor! Men när jag öppnade det var det en blid på JACK BLACK!! Vad i Helv!? Tänkte jag.. Det stod rockar-björnen på annonsen, det var nämligen ett tidnings-papper, också heter jag själv Björn. Min farsa tyckte det väl var kul, jag gillar ju också Jack Black.. Men där var det... The Legend Of Zelda: Twilight Princess.

Jag blev så glad att jag grät! Sen spelade jag spelet från 16.30 - 23.47!
Det var svårt först men sen blev det lätt. Jag klarade nyss Arbiters Grounds, Snowpeak Ruins och Temple Of Time på 3 dar!

Det roligaste stället är Hidden Village!

Mina Totala två ord: KÖP SPELET!!!!

Ett spel som tog fyra år att göra färdigt, ett spel som varit med på 3 stycken E3 och ett spel som beskrivits som det bästa Zelda i serien av Nintendo själva, lever det upp till förväntningarna? Jag säger absolut, det är det bästa spelet jag någonsin spelat och tar platsen före Ocarina of Time som var mitt tidigare favoritspel.

Link är en ung man som bor lite utanför den stillsamma byn Ordon där han är mycket populär hos barnen och omtyckt av de vuxna. Han får en dag i uppdrag att leverera en gåva till staden vid Hyrule Castle men innan han kommer iväg händer den ena saken efter den andra och kaos bryter ut. Monster dyker upp i skogen, barn blir bortrövade och Links barndomsvän Ilia kidnappad medan Link ligger medvetslös och inte kan göra något åt saken.
Link sätter fart efter Ilia så fort han kvicknar till men upptäcker att landet inte är detsamma, en mörk vägg har rest sig och suger in Link in i "Twilight", en mystisk skuggvärld som håller på att sprida sig över hela Hyrule. Här ska Links äventyr på allvar ta sin början i det mest episka äventyr någonsin.

Grafik: Med tanke på att det är ett Gamecube spel i prestandaväg går det inte att göra det mycket snyggare men ändå behålla så mycket saker som den har. Öppna vackra världar, enorma effekter och väldetaljerade karaktärer och fiender.

Ljud/Musik: Enda klagomålet här är det inte existerar orchestra-musik, då hade det varit en ultimat upplevelse men MIDI låtarna är fräscha och en del nostalgiska men de är alla lika härliga som alltid. Ett strålande soundtrack, det bästa i serien och med spektakulära ljudeffekter. Ursäkten för ingen orchestra är att Gamecube-skivorna inte hade rum med för mycket saker. I nästa Zelda finns ingen sådan ursäkt, nästa Zelda till Wii d v s.

Hållbarhet: Ett 35-40 timmars spel för rutinerade spelare men upp till 50-60 timmar för mindre erfarna spelare och dessutom mängder av sidequest och saker att fördriva tiden med. För ett action/adventure blir det inte bättre än så här i längd utan att göra det jobbigt.

Story: Den här är enkel, om Ocarina of Time var den stora revolutionen för Zeldaspel i spelkänsla, då är Twilight Princess den stora revolutionen i handling. Aldrig förr har det funnits så mycket känsla och en så kraftfull och episk story med tvistar till höger och vänster i ett Zeldaspel, kanske den bästa aspekten av spelet.

Kontroll: Här kommer den stora skillnaden mellan GC och Wii-versionerna. Wii-kontrollen är överlägsen och den känns så rätt. Det är underbart att svinga svärdet med kontrollen även om det inte är perfekt, Spin-attack med nunchucken är så härligt att det inte går att jämföra med något och till sist men absolut inte minst, alla föremål som man siktar med. Pilbåge från hästrygg i full fart och sätter pilarna med pixel-perfekt precision i fiender som lurar på fälten, underbart, jag kan inte vänta på att nästa Zelda ska höja kontrollkänslan ännu mer.

Spelkänsla: Den ultimata spelupplevelsen, aldrig förut har jag haft så roligt när jag spelat ett spel, till någon konsol. The Legend of Zelda: Twilight Princess är magi, ett episkt äventyr som aldrig förut. Underbara tempel, ett exceptionellt stridssystem, en mästerlig handling, underbara karaktärer, utmärkt soundtrack, intressanta strider och den mest episka och största slut-strid i hela Zeldahistorien gör detta till en perfekt 5/5.

När Nintendo flera gånger om utlovade tidernas bästa Zelda så lät jag mig tillslut tro på deras ord -som vilket visade sig vara rätt, för efter 38 timmars spelande på min lila lilla hjärtekub är jag näst intill frälst. Inte frälst till den grad att jag pratar om mitt absoluta favoritspel – för dit når inte riktigt Twilight Princess enligt mig. Men spelet når förmodligen så långt för många andra. För det är, trots allt, ett underbart spel som bara i sig är en anledning till att köpa konsolen spelet finns till. Jag har fått genomleva en saga, likt de J.R.R Tolkien berättar. Om krig, makt och framförallt äventyr. Det här är ännu en saga i legenden om Zelda. Det har varit ett oförglömligt äventyr.

Jag satt på en gudstjänst i Två Systrars Kapell. Min mor hade dragit med mig på midnattsmässan som är en gång om året, varje julafton. Jag förstår inte meningen i en sådan mässa. Ännu mindre förstår jag den för alla stackars barn som säkerligen mer än något annat skulle vilja vara hemma, spelandes alla nya spel de förmodligen tilldelats under aftonen. Själv hade jag redan på releasedagen införskaffat mig Twilight Princess. Min mor hade sedan köpt det av mig för att på julafton kunna ge mig det. Och där satt jag, i en filosofs hållning och drömde mig bort, så långt bort att jag tillslut hamnade på de grönaste ängarna av Hyrule. Där stod jag och tittade mig omkring, jag granskade himlen noggrannt, likaså marken som stigarna till de minsta blommorna. Jag hade aldrig i hela mitt liv sett något vackrare. Det var mina drömmars Hyrule.

Jag kom till medvetande igen när mamma började skramla småmynt i ansiktet på mig. Det var dags för kollekten. När jag tänkte tillbaka på min dröm om Hyrule och hur vackert allting var så började jag tveka. Kommer jag verkligen att tappa hakan såsom jag gjorde när jag först kladdade på Ocarina of Time? Speglade mina drömmar den uppfattningen Nintendo gett mig av spelet? Kommer jag ens att gilla det? Jag skulle inte få svar på dessa frågor förrän jag lämnat kyrkan, kommit hem och slagit på strömmen till både Gamecube som Tv. Den resterande tiden i kyrkan var en kamp i disciplin och tolerans. Det pågick ett inre blodbad i mig som avrättade alla tankar rörande Zelda. Men när jag väl kom hem och slog på min spelkub var jag som ett barn igen.

Något Nintendo alltid lyckas med är att bevara känslan i spelserier, särskilt Zelda. Ett tydligt exempel är huvudmenyn i samtliga Zelda-spel där du har tre filer att välja mellan. Du bestämmer själv namnet på din karaktär (Link) och hör samma förföriska toner as usual och som gör att du aldrig vill lämna huvudmenyn. Men då det är ett Zelda spel väntar alltid något bättre, för jag tycker nog att ju längre in i ett Zelda du kommer, ju bättre blir det. Skillnaden med skapandet av profil i Twilight Princess är att du även kommer få möjligheten att namnge din häst (Epona). Då man ville få så mycket liknelser till det kritikerhyllade Ocarina of Time i spelet lägger man därför mycket grund kring hästen. Att springa till fots på Hyrules stora ängar är väldigt unikt, såvida du inte är varg.

Upplägget är väldigt likt sin föregångare på samma konsol. Du är bosatt i en by av eurofi, har nära och kära relationer till alla och det finns inte ett tecken på att du någonsin skulle behöva lämna ditt nuvarande välbefinnande. Men något händer och du blir självklart snabbt inblandad och ska leka hjälte. Karaktären är full av mod och det märks så fort du sätter ögonen i honom. Den första riktigt stora skillnaden jag märkte i Twilight Princess var att man faktiskt inte sov till en början. Istället började spelet med en klockren dialog mellan vår hjälte och en av byborna. Dialogen börjar, ”Do you ever feel a strange sadness as dusk falls?” och det säger hela temat med spelet. Jag satt som fastklistrad i den här dialogen. Även att vår spelhjälte Link aldrig säger något så förstår man hur han känner, hur han ser på saken och vad han vill.
Link använder inga ord, därmed ingen lögn om hur han känner. Hur ska en hjälte vara? Svaret är Link.

Innan du kastas in i äventyret får du, lite plågsamt utföra ganska många moment i byn och runtomkring den. Detta är dock så uppenbart en ”gömd” turtorial för att du ska lära dig handskas med spelet och dess koncept. Under den här tiden kommer du lära dig att fiska, sikta, rida och slutgiltigen fäktas. Att framförallt rida är viktigt då användningen av hästen är livsnödvändig i Twilight Princess. Till fots tar det minst ett halvt dygn att färdas genom landskapet av Hyrule. Link och Epona är en klockren duo, och hästen är en del av basupplägget i spelet. När byns representant, Link, tar sig an uppdraget att färdas långt bortom hembyns gränser, för att överlämna ett visst svärd till den kungliga staben av Hyrule – då börjar vårt äventyr på riktigt. En skymning har lagt sig omedvetande över stora delar av skogen, barnen blir kidnappade och Link slås till marken medvetslös. När Link sedan vaknar upptäcker han sig ligga ensam på stället. I en förvirrad impuls springer han djupare in i skogen för att hitta barnen och Epona. En märklig vägg med en yta som ser allt annat än trevlig ut hindrar honom från att fortsätta. En hand sticker ut, tar tag i Link och drar med honom i den så kallade ”World of Twilight”. Ingen människa kan vara i Twilight World, men en inre kraft Link bär på gör att han istället förvandlas till ett monster. Hans skepnad blir en blåögd varg vars päls utstrålar ondska i dess renaste form, men på insidan är han samma hjälte.

När du spelar som varg har du inte alls lika många möjligheter som du har när du är människa. Dock kan du springa betydligt snabbare, du har starkare sinnen, du kommer kunna teleportera dig till allt fler ställen, du kan prata med andra djur som ger dig tips, du kan gräva efter skatter och du gör definitivt bättre ifrån dig i handgemäng. Du har även din kompanjon och vägledare –Midna, vid din sida genom hela äventyret vare sig du är monster eller människa. Att spela som varg är inte alls tråkigt bortsett från att du enbart kommer tillbringa din tid i Twilight med vargen till att börja med. Själv finner jag det betydligt mysigare att kunna springa runt som Link eller varg-link i Light World. I vilket fall kommer du aldrig undan hur bra Twilight Princess är, för jag tvekade inte en sekund från klockslaget jag började spela till stunden jag dräpte min sista fiende. Det här spelet skulle onekligen få mina hyllningar för hur näst intill perfekt det var. Storyn har aldrig blottat sig lika mycket som det gör i Twilight Princess. I alla mina år har jag önskat mig få veta mer om Zelda, Link och Hyrule. Nu får jag veta exakt allt jag behöver veta. Skiftandet mellan Twilight World och Light World var till en början väldigt plågsam, men det tog inte lång tid förrän jag uppskattade mörkret lika mycket som ljuset. Och därefter älskade jag det.

När jag spelar Zelda tänker jag alltid på hur vacker min omgivning är. En värld full av skönhet som inte kan skadas. Jag hade fel. I Twilight Princess har ondskan aldrig varit mer benägen till sina fruktansvärda utföranden. Det är upp till dig och Link att utplåna den ondskan som spridit sig över landet. Du kommer, genom ditt äventyr att besöka många ställen. Du kommer få gå igenom mörka skogar, simma i djupa vatten, virra bort dig i öknen, frysa i snölandskap, träffa på monster du aldrig kunnat drömma om. Du kommer få stöta på den största variationen jag sett maken till i spelväg, och du kommer älska den. Du kommer få sätta din fot i totalt nio tempel med respektive bossar och jag kan redan nu avgöra vilka som tillhör mina absoluta favoriter och vilka jag verkligen avskyr. Bossarna i spelet är allt annat än tråkiga. Jag älskar dem rent ut sagt. Vad kan vara skönare än att köra in sitt svärd i en gigantisk fisks öga och se hornhinnan spricka? En känsla av välbehag, likt den du känner av kärlek, fast ändå inte. Bossarna är riktigt goa lirare allihopa, synd att man dödar dem dock. Jag hade mer än gärna fått möta dem igen. Trots allt så är de inte perfekta, de må vara roliga att möta, men det går alldeles för snabbt att besegra dem. Svårighetsgraden borde ökas milakliv. Men det är väl förlåtet antar jag, då bossarna är roliga så länge de är vid liv.

Om du lirat N64-liret Ocarina of Time kommer du känna igen dig i Twilight Princess. Du kommer återigen få uppleva gruvorna i Death Mountain, få följa med strömmen från Zora’s Domain och träffa människor i Karkariko Village. Det här betyder att du än en gång kommer få prata med Gorons, Zora’s och massvis med annat folk. Alla olika platser har sina egna specifika miljöer. De ger också bort unika känslor var och en. Ingen plats är sig lik och man kan inte undgå från att bli lite mer kär i vissa platser. Det delvis på grund av musiken. Jag själv befinner mig allra helst i Zeldas närvaro då jag fullkomligt är i idéel öra. Första gången hon blottar ansiktet spelas en vacker omgjord trudelutt från det klassiska Zelda-themet och jag blir såklart berörd på alla sätt och vis. Något Twilight Princess har -och även hela Zelda-serien- är musik som verkligen berör. Trots att det inte är speciellt mycket ny musik i Twilight Princess än det har varit tidigare så fungerar den. Som konstaterat av så många tidigare –varför förändra något som går hem? Jag konstaterar sedan själv att musiken i Twilight Princess kanske till och med är den bästa, i spelväg, någonsin. Fast jag kanske överdriver lite smått. Sådant får man avgöra själv.

Hur vackert allting än är i Twilight Princess, på alla sätt och vis, så måste vi komma till den tekniska biten. I hela mitt pixliga, polygoniska och texturiska liv av tevespel i alla genrer har jag stött på spel som haft det där lilla extra som gör spelet något bättre. För om ett spel har bra grafik så är det något roligare att spela också. The Legend of Zelda: Twilight Princess har inte det här. Vi ska först och främst tänka på att spelet och dess design är gjord för Gamecube. Det är den versionen jag recenserar, såvida du inte redan förstått det. Spelet släpptes väldigt sent liksom Playstation 2-titlarna Final Fantasy XII och Okami. Två spel som också är fina, speciellt Okami. Nåja. Då pixlar inte förekommer speciellt ofta i Twilight Princess behöver vi inte gå in på det noggrannare än att Nintendo valt att göra Hyrule Castle och andra byggnader på långt avstånd i 2D. Det kanske inte är speciellt vackert när man tar en närmare titt men det är ett sjuhelsikes smart drag då laddningstiderna blir så grymt mycket kortare. Som vi märker när vi spelar är det knappt några laddningstider, tacksamt givetvis. Jag kan tycka att det är ganska snålt av Nintendo vad gäller grafiken. Vi vet att Gamecube är en konsol som klarar av tyngre grejer, se bara på Resident Evil 4. De kunde varit lite givmildare med polygoner och framförallt de flesta texturerna i spelet. När jag springer på Hyrule Field vill jag springa på gräs. Inte en blöt och svettig, alternativt blaskig heltäckningsmatta av färgen grön. Det är det enda jag stör mig på egentligen vad gäller grafiken. Annars gör Nintendo ett konstnärligt arbete med penseln som får mig att smälta. Lika vackert som sina föregångare och det säger ju en hel del om hur himmelskt allt är.

Slutsatsen är att det känns väldigt Ocarina of Time över spelet när du sätter dina fötter på ställen du satt dem på förr och jag förstår att det kan vara underbart att få uppleva det igen, men det känns ändå som Nintendo hållt igen på något bättre. De lyssnade på fansen istället för att skapa ett fullkomligt nytt mästerverk. Det är även anledningen till att jag inte egentligen vill ge spelet högsta betyg. Men då betygsskalan bara sträcker sig från 1-5 får det bli högsta. Annars hade det varit en klockren 9:a. Twilight Princess är ett mörkt spel, mer mörkt än något annat Zelda-spel och det skall man vara medveten om. Link har aldrig varit hårdare, Hyrule har aldrig varit mer utsatt, ondskan har aldrig varit mörkare och jag själv har aldrig varit mer övertygad om att spelet, lätt och slätt är det bästa i sin serie.

Årets spel 2006 är ett oförglömligt äventyr...

Jag förbokade spelet för ca 2år sedan. Men spelet blev bara mer och mer uppskutet och månader blev år... Men till slut när jag väl fick dt gick spelet absolut upp mot mina förväntningar! Och kommer förmodligen att bli årets spel till Gamecube 2006 helt klart.

Handlingen i spelet är väl igenomtänkt och man fastnar i den direkt. Alldeles från början när man leker med små barn tills slutet när man står öga mot öga inför "the king of twilight". Pusslen som är inlagda i spelet är också bra igenomtänkta för hur man ska kunna ta sig vidare i grottor inkl. alla sk. "sidequest".

Musik i Twilight Princess är mycket rogivande, och på vissa ställen är musiken inklippt från Zelda: Ocarina of time till Nintendo 64, som t.ex när man går in i vissa hus.

Grafiken är enastående, men jag kan inte se den så bra att den skulle överskrida Gamecubens gränser som Nintendo påstår. Grafiken liknar väldigt mycket "Arc the Lad: Twilight of the Spirits" Till PS2.

Knapparna på kontrollen är inte heller nå komplicerade, genom att dra joysticken åt olika håll och trycka på b-knappen så kan Link göra olika attacker (även sedan lära sig nya m. andra knappar). Annars kan man säga att kontrollen är mycket väl liknande dom andra Zelda spelen.

Twilight princess gick upp som jag sa till mina förväntningar men det fanns några små grejer som störde mig lite så kan jag inte ge det fullt betyg.

VARNING! Om du inte vill veta nåt om storyn, jag avslöjar inte något speciellt dock, scrolla ner till mina poängsättningar då.

Link som ung sitter bredvid en äldre man vid en liten damm kan man kalla det Det är vad vi möts av. En mörkblond Link som lyssnar på en fadersgestalt skulle jag säga. Epona går bredvid. Mannen pratar om saker som bekymrar honom, att något inte är rätt. Efter detta återvänder de till byn. Inte så ovanligt om ni känner Link, något händer alltid.

Man börjar som vanligt med att vänja sig med kontrollerna och utföra diverse sysslor. Gamecube versionen har anpassat bra på vad alla knappar och c - styrspaken ska utföra. Inga kameraproblem som förstör och man kommer lätt åt fiskespöt, slangbellan och diverse som vi möts av i början. Senare så sker en sorts kidnappning, mer vill jag inte säga. Här får vi mötas av strid. Ingen större skillnad från Ocarina of Time, man kan hoppa och slå ett hårt slag, stöta och snurra. Känslan att få göra detta är obeskrivlig. Det finns dock senare en stor skillnad i stridssystemet som jag inte nämner men som är otroligt skön. Efteråt så kommer det som nämns och som är hela storyn. Twilight världen slår klorna i den normala världen och hans vänner drabbas hårt av den attack de konstiga figurerna från den andra världen utför. Han försöker hjälpa dem men blir tillfångatagen, men när han dras in i twilight världen blir han en varg. Han vaknar upp i ett slott fastkedjad. När han febrilt försöker ta sig loss dyker en figur upp, Midna. Hon hjälper dig förstå den osannolikt sköna känslan av att vara vargen. Det är en skön stridsstil med många egenskaper som kommer att hjälpa dig mycket i tiden framåt för att rädda dina vänner och slutligen Hyrule.

Här slutar jag dock med storyn. Vi tar poängsättningen med kommentarer.

Kontroll: 10/10; De har lagt perfekt för hur du använder items, vrider kameran, styr personen slåss. Inga klagomål.

Grafik: 8/10; Detta beror ju på vad man begär men alla rörelser är perfekta och utifrån den stil Zelda spelen har är det en skön stil och man klagar absolut inte på grafiken. Finns dock vissa platser där kantighet syns men man måste granska för att se detta inget man märker eller irriterar sig på i första taget.

Story: 10/10; Ja, det är Legend of Zelda, storyn är bra, inga mer kommentarer på det.

Ljud: 9/10; Musiken är skön, Link säger inget utom några småjud, ljuden från vissa andra som pratar är inget fel på. Njut!

Livslängd: 10/10; Det tar ett tag att spela igenom själva storyn, för mig 30 timmar ungefär. Men efter detta finns massa sidoquest och andra saker att göra som bara förlänger tiden att spela och småspel att spela. Alltså längre än åtminstone 40 timmar. Och du njuter varje minut.

Hej!

Jag har nyligen klarat ut Zelda Twillight Princess! Och jag måste säga att jag är riktigt riktigt NÖJD!!!

Som en troget Zelda-fan har jag gått och väntat i ca. två år på det här spelet. Och väntan var inte bortkastad.

Spelet i sig påminner väldigt mycket om Ocarina of time. Detta gör absolut ingenting, tvärtom, ocarina of time har utan tvekan varit det bästa av de tidigare spelen.

Spelet börjar med att du är i Ordon Village. Borgmästaren där vill att du ska bege dig till Hyrule Castle på ett litet uppdrag. Men du kommer aldrig dit, utan kastas in i en värld som lever pararellt med din egen värld, Twillight. Det är mörkrets värld som vill ta över hela den ljusa världen. I denna värld kan Link enbart vistas som en varg. Där träffar han karaktären Midna, som också kommer att följa dig hela spelet.

Låter det intressant? Jag tänker faktiskt inte skriva mer. Utan tycker att ni får ta reda på resten själva! Men vad ni än gör, KÖP SPELET!

Det får en klar 10 för handlingen.
Det får däremot en 9 för grafiken, eftersom att ljuset ibland kan vara lite jobbigt.

Annars är spelet helt och hållet perfekt!

Zelda : Twilight Princess är ett mycket bra gamecube spel, med väldigt bra grafik och många möjligheter att göra saker.
Det är ungefär 10 tempel så det är rätt stort men det är nästan för lite saker att göra mellan alla tempel.

Du kan spela både som en varg och som Link. Vilken gör att det finns många möjligheter att göra olika saker i spelet allt ifrån fiska till att rida på hästen Epona och slåss emot troll på vildsvin.

Men du kan klara ut spelet på iallafall 50 h så det är ju inte litet iallafall. Sen är det så roligt att i princip så vill du börja om och klara ut det igen direkt efter man varvat det.

Ett väldigt bra spel kortfattat och köp det absolut värt varenda krona.

Låt oss resa tillbaka i tiden. Det första Legend Of Zelda spelet släpptes 1986 på nintendos magiska NES maskin. Zelda va då bland dom mest avancerade spelen som fanns kommer själv ihåg första gången jag såg spelet. Visst det va kanske 6 år efter det spelet släptes. Jag en lite Super Mario spelande grabb såg det spelet som något extra. Det va ett spel som utmanade dom flesta spelarna och du var tvungen att tänka för att kunna spela. Du kunde gå fritt och det va ingen plattformsmiljö vi pratade om. Utan du kunde gå fritt i världen och till och med köpa saker. Det jag inte förstod vad det tillfället var att Zelda var ett spel som skulle förändra världen.
Nästa Zelda spel jag spelade va på nintendos nästa maskin SNES. Det va en syn för ögat och förmodligen det spelet som fick men att börja gilla snygga och välanimerade spel. Det fanns så många intressande detaljer och enligt mej är detta ett av Zelda världens viktigaste spel. Efter det så kom det bara fler och fler spel med link i huvudrollen. Ett av dom bästa är som ni kanske vet Ocarina Of Time till Nintendo 64. En viktig del av tvspelens historia. Nintendo visade att gammla klassiska spel faktsikt hörde hemma i 3D. Ocarina Of Time va precis som tidigare Zelda spel fast friare. Du hade nu en bild i huvudet hur världen där Link bodde i såg ut.

The Legend Of Zelda Twilight Princess hade stora krav på sej innan det släpptes. Nintendo chockade spelvärlden med Wind Walker som istället för att utspelade sej i hyrules skogar så utspelade spelet sej på sjön. Du pendlade mellan olika öar och hyrule som vi mindes låg under vatten. Och grafiken va nu inte mystisk utan teknad. Spelet såg ut som en blandning mellan en Disney film och en japansk Anime. Men enligt mej gjorde det inget. Spelet va riktigt roligt och välgjort. Men ett spel till som såg ut sådär skulle förstöra denna fina spelserie. Och det visste nintendo sp det va dax att plocka fram Ocarina Of Time andan. Och det är vad man tror att dom gjort. Men detta är inte heller ett normalt zelda spel. Visst historien påminner om dom tidigare spelen. Rädda världen Hyrule för onskan.

Redan från början låter nintendo den få hälsa på i den nya världen. Dom förklarar för dej genom att låta dej få känna på och prova dej fram. Och allt verkar lugnt tills du får ett svärd. Du lär ut några svärdtekniker till några barn som sedan med hjälp av det du lärt dom jaga bort en apa från området. Men något går fel och ena barnet följer med apan in i den "förbjudna"skogen där han sedan blir fast. Du springer ju självklart in för att rädda honom. Efter du räddat honom så ska du till slottet. Tänker inte avslöja för mycket. Men tro det eller ej så hamnar du i slottet som en hund. En tillsynes ond varelse nästan som ett spöke. Detta blev som en chock för mej. Men tro nu inte att detta är en dålig idé. Det är snarare tvärtom, detta sätter lite krydda på historien och räddar spelet från att bli enformigt.

Grafiskt så är detta spel riktigt vackert och detaljrikt. Kanske inte det snyggaste jag sett men kanske lite mer mångsidig än vanligt. Grafiken ändras lite till och från. Som hund så är allt lite smidigare och mörkare. Vatten effekterna är väldigt snygga och animationerna är mycket bättre än i dom flesta spelen på marknaden. Du känner aldrig att något är i vägen. Om du slåss mot en fiende så är Link alltid redo för den som finns brevid och utesluter inte att du faktsikt ska vända dej mot den fienden efter den du just slåss mot är död. Detta är något nytt. Har inte haft så mycket koll över mina fiender som i detta Zelda spel. Men det gör inte spelet lättare utan ger dej mer en känsla av att det är DU som spelar och att många av fighterna går efter hur duktig och skicklig DU är. I detta spel så finns det olika tekniker att slå fienden med. Som tex att om du puttar ner fienden på rygg så kan du sedan hoppa och trycka svärdet genom honom när han ligger ner. Sättet dom lär dej göra detta på är unikt och smart. Och det får dej att känna att det är DU som har kontroll. Men precis som i tidigare Zelda spel så kan du inte låta bli att skylla på spelet när du dör. Men innerst inne vet du att du helt enkelt va kass och är tvungen att försöka igen.

Musiken är klassisk för ett Zelda spel. Vilket jag tycker är helt okej. Du hör på musiken om du finns något ont inärheten och det höjer pulsen på dej och får dej att vara redo för en strid. Men varför talar inte människorna? Att vi inte ska höra Röst kan jag förstå. Men det går ju att gå förbi. Detta känns lite snålt av nintendo. Men kanske är det så för att spara minne och bjuda på mer action och handling. En annan liten nackdel är bossarna som enligt mej är för svåra. Jag gillar utmaning men inte när det kommer till bossarna. Där känns det mer som att det handlar om tur i mitt spelande. Dom förstör dock inte spelet utan segar bara ner det.

Nu som avslut på denna Recension så ska jag svara på en fråga. Är detta det bästa Zelda spelet någonsin? Och det är lite svårt att säga. Dom flesta skulle nog fortfarande säga att Ocarina Of Time är det bästa Zelda spelet. Men personligen så känns detta mer som ett spel för alla. För dej som inte spelat så mycket Zelda och för dej som är Zelda van. Historien är lättare att förstå än tex Ocarina Of Time och det känns mer som att du avgör hur långt du kommer gå. Detta är inte ett jättelätt spel utan bara lätt att lära sej.
Nu till ett rakt svar. Ja detta är bäst hitills för att spelet kan bjuda in fler spelare in i denna fantastiska värld.

Okej låt oss vara realistiska nu...
Detta är antagligen det mest förväntade spelet någonsin inom Nintendos historia och det ska vara spelet som slår The Legend of Zelda: Ocarina of Time.
Du har antagligen lika stora förväntningar som jag hade och antagligen har du dreglat lika mycket över de sekvenser som finns ute på nätet som jag hade.
Frågan står nu i luften, är nu spelet så bra som de säger?
Den smaken jag har efter att ha klarat spelet efter över 45 timmars speltid suktar bara efter mer så jag måste säga ja.
Spelet, storyn, kontrollen, grafiken ja allt egentligen är så genom bearbetat att man nästan får tårar i ögonen. Egentligen har man redan sett så många platser och items från tidigare spel (I ett tempel tar fyra spöken eld från facklor som man får hitta, lost woods är här igen, hookshot, ironboots osv.) men känslan är bara vördnadsfull och nostalgisk när man hittar dessa platser att man aldrig tröttnar. Men Nintendo har även lagt till nya platser och items som passar in så mycket i Zelda-universumet att man aldrig tvivlar på vilken serie av spel man spelar. Man frågar sig själv varför man engagerar sig i den klyschiga storyn, de karaktärer som finns eller varför man godtar att det bara finns sand och öknen i öken delen osv. Svaret på den frågan måste vara att det är helheten som gör det för en bättre helhet har jag inte sett sedan Ocarina of time.
Jag ska inte säga mer nu,
för jag skulle kunna ta er till resten av de slätter, gigantiska moster och människor jag träffat men jag överlåter detta till er, för det är upptäckandet som alltid har räknats i denna serie

Detta är spelet jag och ni har väntat på sedan Ocarina of Time så varför längta längre?
Det kanske inte är det bästa spelet någonsin, men tro mig när jag säger detta att det lät är årets spel 2006!

KÖP!