När jag började spela spelet och märkte att det var ett sådant spel där attackerna kommer upp på skärmen, och man måste klicka på olika attacker blev jag rättså besviken.Bara någon vecka innan hade jag och en kompis hånat såna spel och tyckt att det var jättetråkigt eftersom det inte alls är verkligt. Så i början på spelet känns det väldigt tråkigt. Men efterhand som man kommer längre i spelet blir det bara roligare och roligare. Spelet har så mycket annat när man kommer in en bit.

Man får bygga en egen ljussabel, själv välja färg på den, detta gör man under spelets gång, man kan själv välja armor och kan ha andra vapen en ljussabel, man har nästan total frihet eftersom man har ett eget skepp och kan åka till vilken planet man vill. Som ni märker har spelet precis allt, utom en av dom viktigaste sakerna, riktiga stridsscener.

Grafiken är det inget fel på så spelet får ändå en 4:a men om Knights of the old Republic 3 kommer ut så hoppas jag att dóm har striderna som spelet Jedi Knight Jedi Acedemy för då har spelet precis allt.

Star Wars: Knights of the old Republic 2: The Sith Lords


Jedi-riddarna är utrotade och galaxen för länge sedan lång långt borta är i fara. De onda siths är i farten och vill som alltid krossa galaxen. KOTOR utspelar sig ungefär en sisådär 10 000 år innan filmerna så det borde mest logiskt bli galaxen långt borta för länge länge sedan.

Knights of the Old Republic var enligt många det bästa rollspelet 2003, dess uppföljare är faktiskt ungefär detsamma spel med som vanligt lite små uppgraderingar and so on. Grafiken känns nu uråldrig och utvecklarna har på något fuckat sätt fått för sig att totalskrota större delen av all Star Wars-stämmning. Nästan det enda vi hör är Alienliknande slingor som får håret att resa sig och i alla fall till en början (ungefär 15timmar) så håller spelet en relativt mörk profil genom att låta alla karaktärer och miljöer verka så dystra som möjligt. Inslag där alla är döda och hopplösa rop på hjälp innan en hemsk död hör inte till ovanligheterna i det nygamla universumet. Kanske detta vore väldigt passande i ett annat spel, men Star Wars får i alla fall mig att tänka på små björnar och lasersvärd, inte ond bråd dö.

Jag har de senaste dagarna insett hur väl balanserade de verkligen bästa rollspelen är. Dialog, strider och utforskning flyter ihop till en sölig blandning. Knights of the old republic hör tyvärr inte till den där skaran. Där vi får dialoger tills vi kräks kunde väl en liten, liten strid inte ha suttit så fel. Måhända att dialogerna oftast är väl utvalda och det du säger ger en typ av frihetsillusion, men jag tycker ändå att de flesta andra spelen säger samma sak med färre ord.

KOTOR2 är ett mäkta bra spel som lyser upp i sina stunder och ibland får en att bara vilja kasta det i väggen. Så dåligt är det, så bra är det!

Format: Xbox, Pc, Utvecklare: Obsidian Entertainment
Utgivare: Activision, Speltyp: Rollspel

Betyg: 7/10

När den första delen i Knights of the Old Republic-serien slog ner som en dödsstjärnestråle på vår speljord blev alla som lamslagna; årets spel var här och mer därtill! Känslan av att kunna påverka denna sjukligt stämningsfulla, egna, Star Wars-värld var enorm, och jag var naturligtvis en av dem som hyllade detta mästerverk bortom skyarna.

The Sith Lords känns som en gigantisk expansion, vi får mer av det oerhört goda men samtidigt minst lika mycket av det bittert illasmakande. Spelseriens tema, att vara god eller ond, går ju nämligen igen även i själva spelets tvetydiga uppbyggnad; å ena sidan har vi valfrihet och känsla så att det räcker och rinner en bra bit över, men å andra sidan sitter vi och svär på Basic över buggar, laddningstider och framrates från helvetet eller värre.

Att stänga av The Sith Lords lämnar en turligt nog med ett såpass starkt sug efter mer så att man lätt ser bortom dessa missar i programmering, så att man lätt förlåter Obsidian för sin svaga insats i förbättringen av spelmotorn. Det som håller en kvar är till stor del karaktärerna, som i många fall är ännu mer intressanta och mystiskt hemlighetsfulla än i det redan suveräna originalet. Ett givet exempel att ta upp är den gamla kvinnan Kreia, vars ursprung och egentliga tillhörighet är ett stort och härligt frågetecken. Till en början är man övertygad om att hon är spelets goda gumma som hjälper en genom det nygamla livet som Jedi, men man kommer snart på andra tankar. Genom spelets gång får man själv se till att prata med sina vänner regelbundet, annars kan man lätt gå miste om mer eller mindre skitviktiga detaljer.

Själva spelsystemet i sig går jag inte in närmare på då det ju är identiskt med originalets, men en liten förbättring som gjorts är att nästan alla ens färdigheter, vare sig det är datateknik eller övertalningsförmåga, nu går att fippla in i vanliga konversationer. Ingen större skillnad, men det fungerar bra och ger oss en ännu större känsla av att kunna påverka, utvecklas, leva och andas. För det är, trots allt, just detta som spelets själva grund går ut på, det är via just detta som spelet står eller faller.

Så, trots ibland groteska buggar, tröttsamma laddningstider och komiskt varierande skärmuppdatering så står The Sith Lords både stadigt och högt. Dess kärna är relativt oförändrad men därför heller inte försämrad, så något annat än ett underbart spel kan det ju rimligtvis inte bli.

Mitt kvinnliga alter ego; Emilee Thandryum, hjälper människor och annat rymdskräp i nöd till både höger och vänster, och med sin vita ljussabel hugger hon sig rättfärdigt igenom vilken hord av prisjägare och Sith som helst. Godheten sprudlar, och riktigt lyser igenom mitt leende ansikte.

Hur är du?

När jag började spela spelet och märkte att det var ett sådant spel där attackerna kommer upp på skärmen, och man måste klicka på olika attacker blev jag rättså besviken.Bara någon vecka innan hade jag och en kompis hånat såna spel och tyckt att det var jättetråkigt eftersom det inte alls är verkligt. Så i början på spelet känns det väldigt tråkigt. Men efterhand som man kommer längre i spelet blir det bara roligare och roligare. Spelet har så mycket annat när man kommer in en bit.

Man får bygga en egen ljussabel, själv välja färg på den, detta gör man under spelets gång, man kan själv välja armor och kan ha andra vapen en ljussabel, man har nästan total frihet eftersom man har ett eget skepp och kan åka till vilken planet man vill. Som ni märker har spelet precis allt, utom en av dom viktigaste sakerna, riktiga stridsscener.

Grafiken är det inget fel på så spelet får ändå en 4:a men om Knights of the old Republic 3 kommer ut så hoppas jag att dóm har striderna som spelet Jedi Knight Jedi Acedemy för då har spelet precis allt.

Star Wars: Knights of the old Republic 2: The Sith Lords


Jedi-riddarna är utrotade och galaxen för länge sedan lång långt borta är i fara. De onda siths är i farten och vill som alltid krossa galaxen. KOTOR utspelar sig ungefär en sisådär 10 000 år innan filmerna så det borde mest logiskt bli galaxen långt borta för länge länge sedan.

Knights of the Old Republic var enligt många det bästa rollspelet 2003, dess uppföljare är faktiskt ungefär detsamma spel med som vanligt lite små uppgraderingar and so on. Grafiken känns nu uråldrig och utvecklarna har på något fuckat sätt fått för sig att totalskrota större delen av all Star Wars-stämmning. Nästan det enda vi hör är Alienliknande slingor som får håret att resa sig och i alla fall till en början (ungefär 15timmar) så håller spelet en relativt mörk profil genom att låta alla karaktärer och miljöer verka så dystra som möjligt. Inslag där alla är döda och hopplösa rop på hjälp innan en hemsk död hör inte till ovanligheterna i det nygamla universumet. Kanske detta vore väldigt passande i ett annat spel, men Star Wars får i alla fall mig att tänka på små björnar och lasersvärd, inte ond bråd dö.

Jag har de senaste dagarna insett hur väl balanserade de verkligen bästa rollspelen är. Dialog, strider och utforskning flyter ihop till en sölig blandning. Knights of the old republic hör tyvärr inte till den där skaran. Där vi får dialoger tills vi kräks kunde väl en liten, liten strid inte ha suttit så fel. Måhända att dialogerna oftast är väl utvalda och det du säger ger en typ av frihetsillusion, men jag tycker ändå att de flesta andra spelen säger samma sak med färre ord.

KOTOR2 är ett mäkta bra spel som lyser upp i sina stunder och ibland får en att bara vilja kasta det i väggen. Så dåligt är det, så bra är det!

Format: Xbox, Pc, Utvecklare: Obsidian Entertainment
Utgivare: Activision, Speltyp: Rollspel

Betyg: 7/10

När den första delen i Knights of the Old Republic-serien slog ner som en dödsstjärnestråle på vår speljord blev alla som lamslagna; årets spel var här och mer därtill! Känslan av att kunna påverka denna sjukligt stämningsfulla, egna, Star Wars-värld var enorm, och jag var naturligtvis en av dem som hyllade detta mästerverk bortom skyarna.

The Sith Lords känns som en gigantisk expansion, vi får mer av det oerhört goda men samtidigt minst lika mycket av det bittert illasmakande. Spelseriens tema, att vara god eller ond, går ju nämligen igen även i själva spelets tvetydiga uppbyggnad; å ena sidan har vi valfrihet och känsla så att det räcker och rinner en bra bit över, men å andra sidan sitter vi och svär på Basic över buggar, laddningstider och framrates från helvetet eller värre.

Att stänga av The Sith Lords lämnar en turligt nog med ett såpass starkt sug efter mer så att man lätt ser bortom dessa missar i programmering, så att man lätt förlåter Obsidian för sin svaga insats i förbättringen av spelmotorn. Det som håller en kvar är till stor del karaktärerna, som i många fall är ännu mer intressanta och mystiskt hemlighetsfulla än i det redan suveräna originalet. Ett givet exempel att ta upp är den gamla kvinnan Kreia, vars ursprung och egentliga tillhörighet är ett stort och härligt frågetecken. Till en början är man övertygad om att hon är spelets goda gumma som hjälper en genom det nygamla livet som Jedi, men man kommer snart på andra tankar. Genom spelets gång får man själv se till att prata med sina vänner regelbundet, annars kan man lätt gå miste om mer eller mindre skitviktiga detaljer.

Själva spelsystemet i sig går jag inte in närmare på då det ju är identiskt med originalets, men en liten förbättring som gjorts är att nästan alla ens färdigheter, vare sig det är datateknik eller övertalningsförmåga, nu går att fippla in i vanliga konversationer. Ingen större skillnad, men det fungerar bra och ger oss en ännu större känsla av att kunna påverka, utvecklas, leva och andas. För det är, trots allt, just detta som spelets själva grund går ut på, det är via just detta som spelet står eller faller.

Så, trots ibland groteska buggar, tröttsamma laddningstider och komiskt varierande skärmuppdatering så står The Sith Lords både stadigt och högt. Dess kärna är relativt oförändrad men därför heller inte försämrad, så något annat än ett underbart spel kan det ju rimligtvis inte bli.

Mitt kvinnliga alter ego; Emilee Thandryum, hjälper människor och annat rymdskräp i nöd till både höger och vänster, och med sin vita ljussabel hugger hon sig rättfärdigt igenom vilken hord av prisjägare och Sith som helst. Godheten sprudlar, och riktigt lyser igenom mitt leende ansikte.

Hur är du?

När jag började spela spelet och märkte att det var ett sådant spel där attackerna kommer upp på skärmen, och man måste klicka på olika attacker blev jag rättså besviken.Bara någon vecka innan hade jag och en kompis hånat såna spel och tyckt att det var jättetråkigt eftersom det inte alls är verkligt. Så i början på spelet känns det väldigt tråkigt. Men efterhand som man kommer längre i spelet blir det bara roligare och roligare. Spelet har så mycket annat när man kommer in en bit.

Man får bygga en egen ljussabel, själv välja färg på den, detta gör man under spelets gång, man kan själv välja armor och kan ha andra vapen en ljussabel, man har nästan total frihet eftersom man har ett eget skepp och kan åka till vilken planet man vill. Som ni märker har spelet precis allt, utom en av dom viktigaste sakerna, riktiga stridsscener.

Grafiken är det inget fel på så spelet får ändå en 4:a men om Knights of the old Republic 3 kommer ut så hoppas jag att dóm har striderna som spelet Jedi Knight Jedi Acedemy för då har spelet precis allt.

Star Wars: Knights of the old Republic 2: The Sith Lords


Jedi-riddarna är utrotade och galaxen för länge sedan lång långt borta är i fara. De onda siths är i farten och vill som alltid krossa galaxen. KOTOR utspelar sig ungefär en sisådär 10 000 år innan filmerna så det borde mest logiskt bli galaxen långt borta för länge länge sedan.

Knights of the Old Republic var enligt många det bästa rollspelet 2003, dess uppföljare är faktiskt ungefär detsamma spel med som vanligt lite små uppgraderingar and so on. Grafiken känns nu uråldrig och utvecklarna har på något fuckat sätt fått för sig att totalskrota större delen av all Star Wars-stämmning. Nästan det enda vi hör är Alienliknande slingor som får håret att resa sig och i alla fall till en början (ungefär 15timmar) så håller spelet en relativt mörk profil genom att låta alla karaktärer och miljöer verka så dystra som möjligt. Inslag där alla är döda och hopplösa rop på hjälp innan en hemsk död hör inte till ovanligheterna i det nygamla universumet. Kanske detta vore väldigt passande i ett annat spel, men Star Wars får i alla fall mig att tänka på små björnar och lasersvärd, inte ond bråd dö.

Jag har de senaste dagarna insett hur väl balanserade de verkligen bästa rollspelen är. Dialog, strider och utforskning flyter ihop till en sölig blandning. Knights of the old republic hör tyvärr inte till den där skaran. Där vi får dialoger tills vi kräks kunde väl en liten, liten strid inte ha suttit så fel. Måhända att dialogerna oftast är väl utvalda och det du säger ger en typ av frihetsillusion, men jag tycker ändå att de flesta andra spelen säger samma sak med färre ord.

KOTOR2 är ett mäkta bra spel som lyser upp i sina stunder och ibland får en att bara vilja kasta det i väggen. Så dåligt är det, så bra är det!

Format: Xbox, Pc, Utvecklare: Obsidian Entertainment
Utgivare: Activision, Speltyp: Rollspel

Betyg: 7/10

När den första delen i Knights of the Old Republic-serien slog ner som en dödsstjärnestråle på vår speljord blev alla som lamslagna; årets spel var här och mer därtill! Känslan av att kunna påverka denna sjukligt stämningsfulla, egna, Star Wars-värld var enorm, och jag var naturligtvis en av dem som hyllade detta mästerverk bortom skyarna.

The Sith Lords känns som en gigantisk expansion, vi får mer av det oerhört goda men samtidigt minst lika mycket av det bittert illasmakande. Spelseriens tema, att vara god eller ond, går ju nämligen igen även i själva spelets tvetydiga uppbyggnad; å ena sidan har vi valfrihet och känsla så att det räcker och rinner en bra bit över, men å andra sidan sitter vi och svär på Basic över buggar, laddningstider och framrates från helvetet eller värre.

Att stänga av The Sith Lords lämnar en turligt nog med ett såpass starkt sug efter mer så att man lätt ser bortom dessa missar i programmering, så att man lätt förlåter Obsidian för sin svaga insats i förbättringen av spelmotorn. Det som håller en kvar är till stor del karaktärerna, som i många fall är ännu mer intressanta och mystiskt hemlighetsfulla än i det redan suveräna originalet. Ett givet exempel att ta upp är den gamla kvinnan Kreia, vars ursprung och egentliga tillhörighet är ett stort och härligt frågetecken. Till en början är man övertygad om att hon är spelets goda gumma som hjälper en genom det nygamla livet som Jedi, men man kommer snart på andra tankar. Genom spelets gång får man själv se till att prata med sina vänner regelbundet, annars kan man lätt gå miste om mer eller mindre skitviktiga detaljer.

Själva spelsystemet i sig går jag inte in närmare på då det ju är identiskt med originalets, men en liten förbättring som gjorts är att nästan alla ens färdigheter, vare sig det är datateknik eller övertalningsförmåga, nu går att fippla in i vanliga konversationer. Ingen större skillnad, men det fungerar bra och ger oss en ännu större känsla av att kunna påverka, utvecklas, leva och andas. För det är, trots allt, just detta som spelets själva grund går ut på, det är via just detta som spelet står eller faller.

Så, trots ibland groteska buggar, tröttsamma laddningstider och komiskt varierande skärmuppdatering så står The Sith Lords både stadigt och högt. Dess kärna är relativt oförändrad men därför heller inte försämrad, så något annat än ett underbart spel kan det ju rimligtvis inte bli.

Mitt kvinnliga alter ego; Emilee Thandryum, hjälper människor och annat rymdskräp i nöd till både höger och vänster, och med sin vita ljussabel hugger hon sig rättfärdigt igenom vilken hord av prisjägare och Sith som helst. Godheten sprudlar, och riktigt lyser igenom mitt leende ansikte.

Hur är du?