Om du älskade Mario 64 till Nintendo 64 så måste du införskaffa spelet till Nintendo DS, det är till och med bättre än vad det var förr! Och om du inte har spelat igenom den gamla klassikern så har du chansen att göra det nu.
Du börjar spela som Yoshi och ju fler dörrar du låser upp så kommer du att så småningom kunna spela som Mario, Luigi och Wario. Spelet har numera ett flertal minispel och du låser upp fler ju mer du spelar spelet.
På den nedre skärmen är det en karta som är väldigt användbar utifall att man tappar bort sig eller behöver veta vart specifika saker befinner sig.
Musiken i spelet är väldigt bra och ljudet är till viss del förbättrad.
Av mig får spelet 5/5. Det är ett perfekt spel att ha med sig på långa turer då det håller länge och för att det har ett högt omspelsvärde. Det här är ett perfekt spel att lägga till i sin kollektion då det helt klart är ett av de bästa spelen till Nintendo DS.

Marios första äventyr i en öppen 3D värld är tillbaka, men nu till Nintendo DS. Super Mario DS är ju faktisk en remake av spelet Super Mario 64, men jag skulle nog påstå att det är lite mer än en remake inte bara att Nintendo har lagt till 30 nya stjärnor att hitta, de har även lagt till 3 nya spelbara karaktärer!

Precis som i originalet så får Mario ett brev från prinsessan Peach att han är dit bjuden på tårta, men väl där så följer Marios bror Luigi och deras elaka Kusin Wario med in i slottet och nu börjar äventyret!

Till skillnad från originalet så börjar man det här spelet som den gröna dinosaurien Yoshi och han får ge sig ut på ett uppdrag att rädda inte bara Prinsessan Peach utan även Mario, Luigi och Wario! För att göra det måste han hoppa in i tavlor som finns inne i prinsessans slott och i de världarna samla "power stars" som i sin tur låser upp nya delar av slottet så att Yoshi kan ta sig vidare!

Som sagt var är detta en remake av ett riktigt bra spel, men jag tycker den nya upplagan tillför mycket och är helt klart lika roligt på DS som det va framför TV men en Nintebdo 64 kontroll i handen! även om skärmen är lite liten tycker jag inte det gör något och man vill inte ge upp innan man har hittat alla "power stars"

Ett av tidernas bästa plattformsspel har blivit bärbart, och dessutom få tillökning med tre nya karaktärer som vi alla älskar. Super Mario 64 DS är precis lika bra som originalet var, och ar dessutom lagt till lite innehåll. Att kunna ta med sig detta spel i fickan och spela vart man vill är hur roligt och prisvärt som helst.

Grafiken flyter på hur fint som helst på ett Nintendo DS, och att sitta och lyssna på den underbara musiken och hoppa runt bland Bob-ombs och Goombas är precis lika mysigt som när man var barn. Super Mario 64 DS är ett sånt där spel som passar utmärkt att ta med sig vart som helst. Ingen invecklad story eller tidskrävande dialoger.
Bara ren och skär spelglädje.

Att Super Mario 64 DS är en remake går det inte att sticka under stolen med. Spelet släpptes i sin originalform till Nintendo 64 och blev vårt allra första tredimensionella äventyr med Mario. Tagna med häpnad var nog de flesta av den frihet som den nya grafiken bringade. Att sedan lära sig styra den mullige rörmokaren med en spak var inte det lättaste. Mario vinglade fram och tillbaka över skärmen i mina första tafatta försök. Men efter ett tag fick man kläm på det, för att till slut bli en mästare av precision. Det ovanstående stämmer även in på Mario 64 DS. Steget mellan en analog spak och att använda en pekskärm är stort. Visserligen finns flera kontrollscheman inprogrammerade och man kan likaväl styra på det traditionella sättet som på det nyskapande.

När man väl fått igång spelet är det med lite förundran i blicken. Inte trodde man att det var möjligt att få in sådan här avancerad grafik på en så liten maskin. Men både grafiken och musiken låter precis som jag minns det från min barndoms glada dagar. Det är samma lummiga slottsträdgård som tornar upp sig på skärmen och samma spattiga Lakitu som svävar runt med kameran ovanför mitt huvud. Men inte är det den rödklädde Mario som först låter sig styras, utan Yoshi, vår gamla dinosarievän. En av nyheterna i Nintendo DS-spelet är att man nu har fler karaktärer att välja bland. Vi har den självklare Mario, den ibland bortglömde Luigi, den argsinte Wario och den vänlige Yoshi. Likt Super Mario Bros 2 har de alla olika egenskaper som gör dem värda att använda. Bland annat kan Luigi ta på sig osynlighetskostymen och slinka imellan galler och diverse andra hinder. Mario å andra sidan kan blåsa upp sig, precis på det sätt som han gjorde i Super Mario World, och lätt sväva över fiender och stup.


Multispelarläge och minispel
Vad vore en remake utan nya idéer och vändningar? En av de roligare nyheterna är alla tokiga minispel som man genom att fippla lite i Prinsessans underklädsbyrå kan nå. Väl där är det bara att börja njuta av utvecklarnas fantasi och galna påhitt. Gemensamt för alla småspel är att de sköts utmärkt av pekskärmen och pennan. Om man inte vill använda sig av den beröringskänsliga skärmen i det vanliga äventyret måste man absolut använda den här. Man blir chockad över hur problemfritt och precist pekskärmen fungerar. Dessa minispel är garanterat det perfekta tidsfördrivet på bussen!

För att utnyttja den inbyggda trådlösa kommunikationen har man självklart lagt till ett multispelarläge. Det är ett hysteriskt alla-mot-alla-syndrom där spelarna ger sig ut på jakt efter stjärnor som ploppar upp här och var. Givetvis går det bra att dänga till en motspelare för att sno åt sig en av dennes ihopsamlade stjärnor. Ett stort plus är att det endast behövs ett exemplar av kassetten för att spela flera.


Sammanfattning
Super Mario 64 DS är så mycket mer än bara en remake. Tillökning har skett med både flerspelarläge och ett stort antal underbara minispel. Personer som missat originalet har absolut något att hämta här och för oss veteraner kan det vara trevligt med en påminnelse om hur bra det första riktiga tredimensionella Mario-spelet var. Gamingeye återkommer med en fullständig recension av spelet närmare det svenska releasedatumet där vi mer grundligt går igenom spelets ljusa och mörka sidor. Helt enkelt något trevligt att invänta efter att julens härliga stök är över!

Är man uppvuxen med Super Mario är det svårt att inte hylla detta fantastiska spel. Marios 3D-debut var en ren succé och få av N64:ns många plattformsspel kan mäta sig med detta (nej, inte ens DK!). Miljöerna är mycket vackra, många och varierande, och kompletteras med underbar musik, helt värdig ett spel som detta. Fienderna är nog samtliga av de klassiska invånare från svampriket, plus mer.

Men det skall tilläggas att storslagheten varken ligger i miljö, musik eller fiender, utan i den mästerliga kontrollen. Precis som i föregående mästerverk, är mario rena elitidrottaren vad gäller hopp och skruvade volter. Även om en viss problemlösning bakats in, ligger tyngdpunkten på kontrollskicklighet, precis som sig bör i ett mariospel. Spelet är därför hållbart, eftersom man kan sätta på det och lira ett tag, bara för att få göra några väghopp och hoppsparkar, glida nedför slidabanor eller flyga med vingmössan. 120 stjärnor finns att samla, och omspelningsvärdet är dessutom stort.

En utmaning är att hitta alla stjärnor, en annan är att hitta superlativ nog att prisa denna pärla till spel.

Är man uppvuxen med Super Mario är det svårt att inte hylla detta fantastiska spel. Marios 3D-debut var en ren succé och få av N64:ns många plattformsspel kan mäta sig med detta (nej, inte ens DK!). Miljöerna är mycket vackra, många och varierande, och kompletteras med underbar musik, helt värdig ett spel som detta. Fienderna är nog samtliga av de klassiska invånare från svampriket, plus mer.

Men det skall tilläggas att storslagheten varken ligger i miljö, musik eller fiender, utan i den mästerliga kontrollen. Precis som i föregående mästerverk, är mario rena elitidrottaren vad gäller hopp och skruvade volter. Även om en viss problemlösning bakats in, ligger tyngdpunkten på kontrollskicklighet, precis som sig bör i ett mariospel. Spelet är därför hållbart, eftersom man kan sätta på det och lira ett tag, bara för att få göra några väghopp och hoppsparkar, glida nedför slidabanor eller flyga med vingmössan. 120 stjärnor finns att samla, och omspelningsvärdet är dessutom stort.

En utmaning är att hitta alla stjärnor, en annan är att hitta superlativ nog att prisa denna pärla till spel.

Super Mario lever i allra högsta grad! Han måste vara tidernas populäraste spelkaraktär och nu kommer han till Nintendo DS.
Men vänta lite! Jag tror att jag sett detta innan!!! Är inte detta Super Mario 64?

Nej, detta är Super Mario 64 DS. Närmare bestämt en remake av gamla goda Super Mario 64. Det är tråkigt att Nintendo inte orkat skapa ett helt nytt Mario spel till DS men en återutgivning av tidernas bästa plattformsspel är inte fyskam. Det är inte bara en remake, utan det är en uppgradering. Nintendo har nämligen smockat in både minispel, extra spelbara karaktärer och fler banor utan även multiplayer.
Multiplayer delen är uppskattad men den är inte färdigutvecklad än. Man får för få banor och för lite inställningsmöjligheter för att allt ska vara frid och fröjd. Det är kul men bara ett tag. Dock behöver man bara en kassett för att spela fyra spelare och det är i sig ett litet underverk! Något som förtjänar extra mycket uppmärksamhet är minispelen. Alla använder DS touch-screen på ett eller annat sätt och alla är vansinnigt beroendeframkallande. Jag har praktiskt taget suttit i timmar för att slå mitt poängrekord i "curling"-spelet utan att märka av tidens rytm.
Dom nya karaktärerna ger spelet helt nya dimensioner och upplevelser då alla banor är annorlunda beroende på vilken hjälte du spelar med.

Avsaknaden av en analog styrspak är dock stor. Till en början.
Touch-screenen fungerar nämligen som ett substitut. Genom att använda tumb-strap grejen som följer med konsolen så kan skärmen simulera en analog spak. Dock får man inte samma precision på grund av bristen på fysiskt motstånd och man blir tvungen att placera om fingret på skärmen flera gånger under varje bana. Detta är dock något man lär sig att leva med. Nu känns det hur normalt som helst för mig. Fast ibland så hoppar Mario & Co. omkring som blinda rörmokare med eld i baken. Dessa irriterande stunder drar ner betyget på ett annars nästintill fulländat plattformsspel, nu i bärbart format.

Super Mario lever i allra högsta grad! Han måste vara tidernas populäraste spelkaraktär och nu kommer han till Nintendo DS.
Men vänta lite! Jag tror att jag sett detta innan!!! Är inte detta Super Mario 64?

Nej, detta är Super Mario 64 DS. Närmare bestämt en remake av gamla goda Super Mario 64. Det är tråkigt att Nintendo inte orkat skapa ett helt nytt Mario spel till DS men en återutgivning av tidernas bästa plattformsspel är inte fyskam. Det är inte bara en remake, utan det är en uppgradering. Nintendo har nämligen smockat in både minispel, extra spelbara karaktärer och fler banor utan även multiplayer.

Multiplayer delen är uppskattad men den är inte färdigutvecklad än. Man får för få banor och för lite inställningsmöjligheter för att allt ska vara frid och fröjd. Det är kul men bara ett tag. Dock behöver man bara en kassett för att spela fyra spelare och det är i sig ett litet underverk! Något som förtjänar extra mycket uppmärksamhet är minispelen. Alla använder DS touch-screen på ett eller annat sätt och alla är vansinnigt beroendeframkallande. Jag har praktiskt taget suttit i timmar för att slå mitt poängrekord i "curling"-spelet utan att märka av tidens rytm.
Dom nya karaktärerna ger spelet helt nya dimensioner och upplevelser då alla banor är annorlunda beroende på vilken hjälte du spelar med.

Avsaknaden av en analog styrspak är dock stor. Till en början.
Touch-screenen fungerar nämligen som ett substitut. Genom att använda tumb-strap grejen som följer med konsolen så kan skärmen simulera en analog spak. Dock får man inte samma precision på grund av bristen på fysiskt motstånd och man blir tvungen att placera om fingret på skärmen flera gånger under varje bana. Detta är dock något man lär sig att leva med. Nu känns det hur normalt som helst för mig. Fast ibland så hoppar Mario & Co. omkring som blinda rörmokare med eld i baken. Dessa irriterande stunder drar ner betyget på ett annars nästintill fulländat plattformsspel, nu i bärbart format.

Att Super Mario 64 DS är en remake går det inte att sticka under stolen med. Spelet släpptes i sin originalform till Nintendo 64 och blev vårt allra första tredimensionella äventyr med Mario. Tagna med häpnad var nog de flesta av den frihet som den nya grafiken bringade. Att sedan lära sig styra den mullige rörmokaren med en spak var inte det lättaste. Mario vinglade fram och tillbaka över skärmen i mina första tafatta försök. Men efter ett tag fick man kläm på det, för att till slut bli en mästare av precision. Det ovanstående stämmer även in på Mario 64 DS. Steget mellan en analog spak och att använda en pekskärm är stort. Visserligen finns flera kontrollscheman inprogrammerade och man kan likaväl styra på det traditionella sättet som på det nyskapande.

När man väl fått igång spelet är det med lite förundran i blicken. Inte trodde man att det var möjligt att få in sådan här avancerad grafik på en så liten maskin. Men både grafiken och musiken låter precis som jag minns det från min barndoms glada dagar. Det är samma lummiga slottsträdgård som tornar upp sig på skärmen och samma spattiga Lakitu som svävar runt med kameran ovanför mitt huvud. Men inte är det den rödklädde Mario som först låter sig styras, utan Yoshi, vår gamla dinosarievän. En av nyheterna i Nintendo DS-spelet är att man nu har fler karaktärer att välja bland. Vi har den självklare Mario, den ibland bortglömde Luigi, den argsinte Wario och den vänlige Yoshi. Likt Super Mario Bros 2 har de alla olika egenskaper som gör dem värda att använda. Bland annat kan Luigi ta på sig osynlighetskostymen och slinka imellan galler och diverse andra hinder. Mario å andra sidan kan blåsa upp sig, precis på det sätt som han gjorde i Super Mario World, och lätt sväva över fiender och stup.


Multispelarläge och minispel
Vad vore en remake utan nya idéer och vändningar? En av de roligare nyheterna är alla tokiga minispel som man genom att fippla lite i Prinsessans underklädsbyrå kan nå. Väl där är det bara att börja njuta av utvecklarnas fantasi och galna påhitt. Gemensamt för alla småspel är att de sköts utmärkt av pekskärmen och pennan. Om man inte vill använda sig av den beröringskänsliga skärmen i det vanliga äventyret måste man absolut använda den här. Man blir chockad över hur problemfritt och precist pekskärmen fungerar. Dessa minispel är garanterat det perfekta tidsfördrivet på bussen!

För att utnyttja den inbyggda trådlösa kommunikationen har man självklart lagt till ett multispelarläge. Det är ett hysteriskt alla-mot-alla-syndrom där spelarna ger sig ut på jakt efter stjärnor som ploppar upp här och var. Givetvis går det bra att dänga till en motspelare för att sno åt sig en av dennes ihopsamlade stjärnor. Ett stort plus är att det endast behövs ett exemplar av kassetten för att spela flera.


Sammanfattning
Super Mario 64 DS är så mycket mer än bara en remake. Tillökning har skett med både flerspelarläge och ett stort antal underbara minispel. Personer som missat originalet har absolut något att hämta här och för oss veteraner kan det vara trevligt med en påminnelse om hur bra det första riktiga tredimensionella Mario-spelet var. Gamingeye återkommer med en fullständig recension av spelet närmare det svenska releasedatumet där vi mer grundligt går igenom spelets ljusa och mörka sidor. Helt enkelt något trevligt att invänta efter att julens härliga stök är över!

Är man uppvuxen med Super Mario är det svårt att inte hylla detta fantastiska spel. Marios 3D-debut var en ren succé och få av N64:ns många plattformsspel kan mäta sig med detta (nej, inte ens DK!). Miljöerna är mycket vackra, många och varierande, och kompletteras med underbar musik, helt värdig ett spel som detta. Fienderna är nog samtliga av de klassiska invånare från svampriket, plus mer.

Men det skall tilläggas att storslagheten varken ligger i miljö, musik eller fiender, utan i den mästerliga kontrollen. Precis som i föregående mästerverk, är mario rena elitidrottaren vad gäller hopp och skruvade volter. Även om en viss problemlösning bakats in, ligger tyngdpunkten på kontrollskicklighet, precis som sig bör i ett mariospel. Spelet är därför hållbart, eftersom man kan sätta på det och lira ett tag, bara för att få göra några väghopp och hoppsparkar, glida nedför slidabanor eller flyga med vingmössan. 120 stjärnor finns att samla, och omspelningsvärdet är dessutom stort.

En utmaning är att hitta alla stjärnor, en annan är att hitta superlativ nog att prisa denna pärla till spel.

Är man uppvuxen med Super Mario är det svårt att inte hylla detta fantastiska spel. Marios 3D-debut var en ren succé och få av N64:ns många plattformsspel kan mäta sig med detta (nej, inte ens DK!). Miljöerna är mycket vackra, många och varierande, och kompletteras med underbar musik, helt värdig ett spel som detta. Fienderna är nog samtliga av de klassiska invånare från svampriket, plus mer.

Men det skall tilläggas att storslagheten varken ligger i miljö, musik eller fiender, utan i den mästerliga kontrollen. Precis som i föregående mästerverk, är mario rena elitidrottaren vad gäller hopp och skruvade volter. Även om en viss problemlösning bakats in, ligger tyngdpunkten på kontrollskicklighet, precis som sig bör i ett mariospel. Spelet är därför hållbart, eftersom man kan sätta på det och lira ett tag, bara för att få göra några väghopp och hoppsparkar, glida nedför slidabanor eller flyga med vingmössan. 120 stjärnor finns att samla, och omspelningsvärdet är dessutom stort.

En utmaning är att hitta alla stjärnor, en annan är att hitta superlativ nog att prisa denna pärla till spel.

Super Mario lever i allra högsta grad! Han måste vara tidernas populäraste spelkaraktär och nu kommer han till Nintendo DS.
Men vänta lite! Jag tror att jag sett detta innan!!! Är inte detta Super Mario 64?

Nej, detta är Super Mario 64 DS. Närmare bestämt en remake av gamla goda Super Mario 64. Det är tråkigt att Nintendo inte orkat skapa ett helt nytt Mario spel till DS men en återutgivning av tidernas bästa plattformsspel är inte fyskam. Det är inte bara en remake, utan det är en uppgradering. Nintendo har nämligen smockat in både minispel, extra spelbara karaktärer och fler banor utan även multiplayer.
Multiplayer delen är uppskattad men den är inte färdigutvecklad än. Man får för få banor och för lite inställningsmöjligheter för att allt ska vara frid och fröjd. Det är kul men bara ett tag. Dock behöver man bara en kassett för att spela fyra spelare och det är i sig ett litet underverk! Något som förtjänar extra mycket uppmärksamhet är minispelen. Alla använder DS touch-screen på ett eller annat sätt och alla är vansinnigt beroendeframkallande. Jag har praktiskt taget suttit i timmar för att slå mitt poängrekord i "curling"-spelet utan att märka av tidens rytm.
Dom nya karaktärerna ger spelet helt nya dimensioner och upplevelser då alla banor är annorlunda beroende på vilken hjälte du spelar med.

Avsaknaden av en analog styrspak är dock stor. Till en början.
Touch-screenen fungerar nämligen som ett substitut. Genom att använda tumb-strap grejen som följer med konsolen så kan skärmen simulera en analog spak. Dock får man inte samma precision på grund av bristen på fysiskt motstånd och man blir tvungen att placera om fingret på skärmen flera gånger under varje bana. Detta är dock något man lär sig att leva med. Nu känns det hur normalt som helst för mig. Fast ibland så hoppar Mario & Co. omkring som blinda rörmokare med eld i baken. Dessa irriterande stunder drar ner betyget på ett annars nästintill fulländat plattformsspel, nu i bärbart format.

Super Mario lever i allra högsta grad! Han måste vara tidernas populäraste spelkaraktär och nu kommer han till Nintendo DS.
Men vänta lite! Jag tror att jag sett detta innan!!! Är inte detta Super Mario 64?

Nej, detta är Super Mario 64 DS. Närmare bestämt en remake av gamla goda Super Mario 64. Det är tråkigt att Nintendo inte orkat skapa ett helt nytt Mario spel till DS men en återutgivning av tidernas bästa plattformsspel är inte fyskam. Det är inte bara en remake, utan det är en uppgradering. Nintendo har nämligen smockat in både minispel, extra spelbara karaktärer och fler banor utan även multiplayer.

Multiplayer delen är uppskattad men den är inte färdigutvecklad än. Man får för få banor och för lite inställningsmöjligheter för att allt ska vara frid och fröjd. Det är kul men bara ett tag. Dock behöver man bara en kassett för att spela fyra spelare och det är i sig ett litet underverk! Något som förtjänar extra mycket uppmärksamhet är minispelen. Alla använder DS touch-screen på ett eller annat sätt och alla är vansinnigt beroendeframkallande. Jag har praktiskt taget suttit i timmar för att slå mitt poängrekord i "curling"-spelet utan att märka av tidens rytm.
Dom nya karaktärerna ger spelet helt nya dimensioner och upplevelser då alla banor är annorlunda beroende på vilken hjälte du spelar med.

Avsaknaden av en analog styrspak är dock stor. Till en början.
Touch-screenen fungerar nämligen som ett substitut. Genom att använda tumb-strap grejen som följer med konsolen så kan skärmen simulera en analog spak. Dock får man inte samma precision på grund av bristen på fysiskt motstånd och man blir tvungen att placera om fingret på skärmen flera gånger under varje bana. Detta är dock något man lär sig att leva med. Nu känns det hur normalt som helst för mig. Fast ibland så hoppar Mario & Co. omkring som blinda rörmokare med eld i baken. Dessa irriterande stunder drar ner betyget på ett annars nästintill fulländat plattformsspel, nu i bärbart format.