Persona 2 Eternal Punishment - USA
Playstation 1
Bilder
Detta är en Begagnad produkt.
Ej i lager
Bli informerad om när produkten finns i lager.
- Produkten innehåller
- Spel
- Box
- Manual
- Spelet fungerar på
- Playstation 1 USA
- Playstation 2 USA
- Playstation 3 USA
- Fungerar till 100%
Du får 1 års garanti på alla produkter, nya och begagnade. Läs mer här.
Köp denna produkt och du får 60 kr rabatt på din nästa beställning. Läs mer här…
Spelet är från USA vilket kräver amerikansk NTSC-maskin.
Obs, du kan inte spela detta på en svensk spelkonsoll.
The story takes place in Sumaru City, a fictional metropolis (city designated by government ordinance) with a population over 1.28 million in modern-day Japan. Once the main story begins, the city becomes cursed; any rumor that reaches enough people will inexplicably come true. Sumaru City is navigated via an aerial view map. The party uses the map to visit each district as they become available.[2] Each district has key locations to visit, as well as a shopping mall where the party can converse with locals and visit restaurants or shops, as well as the Velvet Room.[5] There is always at least one Rumormonger stationed in each mall.
The city is the place to spend yen that the party has earned from winning battles. Most stores feature traditional role-playing game elements, such as a tanning salon which restores Hit Points, or a designer clothing store which sells armor. The Satomi Tadashi chain of pharmacies sells basic consumable items and is present throughout the game world.
Obs, du kan inte spela detta på en svensk spelkonsoll.
The story takes place in Sumaru City, a fictional metropolis (city designated by government ordinance) with a population over 1.28 million in modern-day Japan. Once the main story begins, the city becomes cursed; any rumor that reaches enough people will inexplicably come true. Sumaru City is navigated via an aerial view map. The party uses the map to visit each district as they become available.[2] Each district has key locations to visit, as well as a shopping mall where the party can converse with locals and visit restaurants or shops, as well as the Velvet Room.[5] There is always at least one Rumormonger stationed in each mall.
The city is the place to spend yen that the party has earned from winning battles. Most stores feature traditional role-playing game elements, such as a tanning salon which restores Hit Points, or a designer clothing store which sells armor. The Satomi Tadashi chain of pharmacies sells basic consumable items and is present throughout the game world.
Jag ska erkänna att jag har en svaghet för japanska RPGn. Vissa kända, vissa är mindre kända. Persona 2: Eternal Punishment är ett spel som inte är vidare känt i jämförelse med det nyare Persona 4. Faktum är att detta spel aldrig släpptes i Europa.
Persona 2: Eternal Punishment ingår i Persona-serien, som i sin tur är en spin-off på spelserien Megami Tensei, som är en väldigt popular franchise i Japan. Persona 2: EP är inte ens det enda Persona 2 som finns! I Japan släpptes först Persona 2: Innocent Sin, och ett år därefter Persona 2: Eternal Punishment. Det är en duologi: två sidor av samma mynt. Spelen delar karaktärer med varandra, men utspelar sig i parallela dimensioner. Händelserna i Innocent Sin har inte hänt i Eternal Punishment.
Spelet är ett RPG, där karaktärerna kan frammana en sorts inre arketyp (Persona) för att använda magi osv. Striderna är i form av turbaserade \"random battles\". Man kan välja att anfalla fysiskt eller med magi. Genom att kombinera magier i en viss ordning kan man låsa upp combos.
En sak som skiljer Persona 2 från de flesta andra liknande RPGer är dels den moderna miljön (en påhittad metropol vid namn Sumaru City) och kontaktsystemet. Du kan helt enkelt oftast välja att prata med demoner du träffar på istället för att slåss mot dem. Olika demoner har olika personligheter, och bör behandlas därefter. Båda delarna, att slåss för XP och att snacka för att få föremål och tips behövs för att klara spelet. Varför? Jo, för genom goda samtal med demonerna kan du få tag på Tarot-kort, som behövs för att frammana nya Personor.
Handlingen kretsar kring huvudpersonen Maya, journalist som dras in jakten på ockulta mördare och konspirationer. Andra karaktärer är Katsuya, en polis med stark känsla av ordning och Mayas bästa vän Ulala. Senare träffar man på fler personer som kan gå med i partyt, verkar som man kan ha max 5 åt gången. Bland annat träffar man på karaktärer från första Persona-spelet. Tillsammans försöker man lösa mysterierna i Sumaru City och förhindra fler hemskheter.
Det finns flera bra saker med spelet. Jag finner både karaktärsporträtten och de korta animerade filmsekvenserna oemotståndliga. Stämningen i Sumaru City är tät och jag önskar ibland att staden fanns på riktigt (bortsett från maffia och lik). Musiken är också fantastisk, med väldigt bred variation på stilar, alltifrån jazz och klassiskt piano till reklamjinglar och mer typisk \"nu ska vi slåss\"-tvspelsmusik.
Nackdelen är det repetativa och onödigt svåra. Att man ska behöva kolla i någon guide hela tiden för att förstå hur man ska gå vidare i vissa platser. Det repetativa är samma nackdel som finns i stort sett i alla japanska RPGn. Du måste levla, du måste skrapa ihop pengar, och med kontaktsystemet för Tarot-kort och andra nödvändigheter så blir det ännu mer saker att göra om och om och om igen.
Men i slutändan är det här ett riktigt bra spel som förtjänar sin kultstatus bland fansen. Tycker du om RPGn till Playstation, så lär du tycka om det här.
Persona 2: Eternal Punishment ingår i Persona-serien, som i sin tur är en spin-off på spelserien Megami Tensei, som är en väldigt popular franchise i Japan. Persona 2: EP är inte ens det enda Persona 2 som finns! I Japan släpptes först Persona 2: Innocent Sin, och ett år därefter Persona 2: Eternal Punishment. Det är en duologi: två sidor av samma mynt. Spelen delar karaktärer med varandra, men utspelar sig i parallela dimensioner. Händelserna i Innocent Sin har inte hänt i Eternal Punishment.
Spelet är ett RPG, där karaktärerna kan frammana en sorts inre arketyp (Persona) för att använda magi osv. Striderna är i form av turbaserade \"random battles\". Man kan välja att anfalla fysiskt eller med magi. Genom att kombinera magier i en viss ordning kan man låsa upp combos.
En sak som skiljer Persona 2 från de flesta andra liknande RPGer är dels den moderna miljön (en påhittad metropol vid namn Sumaru City) och kontaktsystemet. Du kan helt enkelt oftast välja att prata med demoner du träffar på istället för att slåss mot dem. Olika demoner har olika personligheter, och bör behandlas därefter. Båda delarna, att slåss för XP och att snacka för att få föremål och tips behövs för att klara spelet. Varför? Jo, för genom goda samtal med demonerna kan du få tag på Tarot-kort, som behövs för att frammana nya Personor.
Handlingen kretsar kring huvudpersonen Maya, journalist som dras in jakten på ockulta mördare och konspirationer. Andra karaktärer är Katsuya, en polis med stark känsla av ordning och Mayas bästa vän Ulala. Senare träffar man på fler personer som kan gå med i partyt, verkar som man kan ha max 5 åt gången. Bland annat träffar man på karaktärer från första Persona-spelet. Tillsammans försöker man lösa mysterierna i Sumaru City och förhindra fler hemskheter.
Det finns flera bra saker med spelet. Jag finner både karaktärsporträtten och de korta animerade filmsekvenserna oemotståndliga. Stämningen i Sumaru City är tät och jag önskar ibland att staden fanns på riktigt (bortsett från maffia och lik). Musiken är också fantastisk, med väldigt bred variation på stilar, alltifrån jazz och klassiskt piano till reklamjinglar och mer typisk \"nu ska vi slåss\"-tvspelsmusik.
Nackdelen är det repetativa och onödigt svåra. Att man ska behöva kolla i någon guide hela tiden för att förstå hur man ska gå vidare i vissa platser. Det repetativa är samma nackdel som finns i stort sett i alla japanska RPGn. Du måste levla, du måste skrapa ihop pengar, och med kontaktsystemet för Tarot-kort och andra nödvändigheter så blir det ännu mer saker att göra om och om och om igen.
Men i slutändan är det här ett riktigt bra spel som förtjänar sin kultstatus bland fansen. Tycker du om RPGn till Playstation, så lär du tycka om det här.
En recension av: Lanina
Black Weeks
