I “Castlevania: Harmony of Dissonance” så spelar du som Juste Belmont. Juste är Simon Belmonts barnbarn, den legendariske krigaren som satte stopp för Dracula för länge sedan. Nu är det så att Draculas slott har visat sig återigen. Juste tillsammans med sin bästa vän, Maxim, tar sig in i slottet för att leta efter deras barndomsvän, Lydie. Lydie har tydligen blivit kidnappad och tagen till Draculas slott, Castlevania. Nu måste Juste och Maxim söka igenom hela slottet för att både rädda Lydie och döda Dracula som återigen har återuppstått.

“Harmony of Dissonance” är ett klassiskt “Castlevania”. Man går igenom korridorer fulla med allt från skelett till stora demoner. Man går även upp i level och man kan själv utrusta Juste med den utrustning som man vill att han ska ha, t.ex. rockar, rustningar, magiböcker och ringar. Det enda som man inte kan byta är vapen. Juste har en piska, inget annat. Man kan byta element och topp på piskan en bit in i spelet, vilket gör att piskan känns annorlunda.

Något som alla “Castlevania” spel burkar ha så är det råtuff musik, men i detta spel så är det verkligen inte så. Musiken låter som om spelet vore gjort till NES. "Bip-bip" ljud som inte fastnar i huvudet eller låter bra. Slottet är lite för grått och tråkigt, vilket gör att det känns som om det är exakt samma korridorer du går in i. Lite för linjärt kan man säga. Men ett dåligt spel är verkligen inte “Harmony of Dissonance”.
Till GBA är det ett litet mirakel. Men det kan inte mäta sig med SOTN.

Nästa kapitel, tack...

Då var vi framme vid det andra av tre möjliga i den odödliga serien - vad är bra och vad är dåligt?

Harmony of Dissonance är spelet där mystik och mysterier går hand i hand. Du spelar hjälten Juste Belmont, son till Simon Belmont som tillsammans med din vän Maxim Kishine ska rädda flickan ni båda är smått förälskade i, Lydie Erlanger. Ni tar er till äventyrets rand och finner er snart stå utanför Draculas slott återigen. Maxim har varit här innan, men han har inget minne av det eftersom slottets mörka krafter har ett ont grepp om honom. Ni delar på er i början av spelet och går var sin väg. Du fortsätter genom slottet ensam i ditt eviga sökande efter slottets herre och lord - Dracula. Upptrappningen är gudalik!

Spelet i sig då? Hur är det? Gameplay(en) är mer olinjär än vad Circle of the Moon är och detta beror främst på att det är de kritikrosande skaparna av Symphony of the Night som har gjort detta spelet. Mycket kan likna en jämförelse med detta dess föregångare men skenet kan bedra. Äventyret är bra, storyn är medioker och grafiken är superb.

De olika sakerna du kan hitta är väldigt välgjorda och bra utplacerade. Ett underbart spel, men bara nästan lika bra som Aria of Sorrow.
(Se även min Aria of Sorrow-recension)

GaMeRmAn no. 1

Castlevania-Circle of the Moon är ett pixelbaserat mästerverk av ljuvligaste sort, så när Konami snickrade ihop uppföljaren verkade det som om det skulle bli lika bra som föregångaren.

Grafiken är fantastiskt klar och tydlig och huvudpersonen är bättre animerad i detta spel. Några av miljöerna passar dock inte riktigt in och ger ett sämre helhetsintryck, medan vissa andra rum är snyggt designade men är ändå inte så stämningsfulla som de borde varit.

Och då kommer vi in på musiken som är minst sagt haltande. Ett oftast pipande läte som påminner om NES:ens ljudchip.

Spelupplägget har inte förändrats nämnvärt och det oroar mig lite eftersom det kan kännas som om man försöker sälja samma spel som innan fast med ett annorlunda yttre utseende. Jag hoppas inte att Konami fördärvar serien genom att tjata ut konceptet. Än så länge är det roligt och jag kommer säkerligen även köpa nästa del i serien. Men jag börjar ifrågasätta....