Castlevania: Symphony of The Night….
När jag hör det namnet så får jag en omedelbar känsla att kasta mig ner på golvet och tacka gud för att det spelet finns.
Konami släppte spelet 1997 till Playstation. Spelet börjar med att vampyrjägaren Richter Belmont har precis tagit sig till
Draculas tornrum. Dracula väntar på honom. Richter besegrar Dracula nästan på en gång. Spelet är slut?

Nej. 5 år efter detta så försvinner Richter och Draculas slott visar sig återigen. Draculas son, Alucard som har vaknat ur sin eviga sömn måste besegra slottets härskare. Men Dracula blev ju mördad för 5 år sen. Alucard beger sig till Castlevania och möter Döden. Döden tar ifrån Alucard alla hans vapen och utrustning, sedan börjar spelet på riktigt. Musiken till detta spel är så vackert att man kan börja gråta. Slottet är enormt och kontrollen är perfekt.

Animationerna är vackra och välgjorda. Man tjänar EXP (experience points) i detta spel vilket slutligen leder till att man går up i level och blir starkare. Att följa Alucard under hans äventyr är spännande. Hans äventyr tog mellan 10 – 15 timmar för mig att klara av.
Monstrerna som Alucard möter är allt ifrån skelett till stora demoner. Berättelsen är intressant och man fastnar i den.
Gå och köp detta spel nu. Du har hela natten på dig att spela. Natten är fortfarande ung…..

Playstation hade många bra spel och de två bästa skapades av Konami, de var Metal Gear Solid och Castlevania Symphony of the night. Castlevania är en serie som består av ungefär 20 olika spel och de flesta håller en mycket hög klass och detta är det absolut bästa.

Detta spel sålde tyvärr ganska dåligt på grund av att det släptes i en tid då alla 2D spel ansågs tråkiga och 3D spelen var toppen. Men de som tog och köpte ett exemplar av spelet blev verkligen inte missnöjda för de upptäckte att Konami tagit tillvara på de bästa delarna från serien och lagt till en del rollspelsingredienser som gjorde det ännu mer fritt än tidigare.

Du kan efter eget behag gå och utforska spelet hur du vill och antalet hemligeter i spelet är extremt stort. När jag klarade spelet första gången tyckte jag att det var lite kort men några dagar senare så hade jag upptäck sju stycken nya områden och lika många bossar. När jag letat ännu några dagar upptäckte jag att jag bara klarat av halva spelet och det var en ytterst positiv överraskning. Grafiken är snygg med mycket bra animation och ett stort, smakfullt designat och varierat slott.

Monstergalleriet är gigantiskt med mer än 200 olika fiender och en hel drös med underbara bossar. Musiken är otrolig, mäktig och storslagen och ramar in upplevelsen perfekt. För att göra karaktärerna mer levande så har man skaffat riktiga röster till karaktärerna som är mycket välspelade. Kontrollen är underbar och det tar lång tid innan du hittat alla olika rörelser som finns tillgängliga.

Det enda minus som finns är att spelet bitvis saknar utmaning men det gör inte så mycket när slottet är så stort som det är. Köper du det här spelet så kommer du garanterat bli nöjd ifall du uppskattar kvalitet trots prislappen. Kom ihåg att detta är ett av de absolut mest sällsynta spelen till Playstation.

I en spelvärld där allt mer handlar om snabba och många polygoner i stora 3D-världar är det skönt med spel som sticker ut ur mängden. Castlevania – Symphony of the Night var definitivt ett sådant då det släpptes 1998. Medan alla andra spelutvecklare experimenterade med 3D-grafiken, gjorde Konami något som fick en hel spelvärld att tystna av häpnad. De släppte Castlevania – Symphony of the Night. I en tid då alla trodde att 2D-plattformspelen var döda släppte de plötsligt världens kanske allra bästa och vackraste spel med pixelbaserad grafik.

Ingenting hade lämnats åt slumpen i denna del av den klassiska Castlevania-serien. Grafiken var bedårande och väckte ljuva minnen från SNES-eran. Musiken höll inte bara lika hög klass som tidigare spel i serien, dess soundtrack utklassade alla tidigare kompositioner fullkomligt och bevisade Playstations potential på ljudfronten. Kontrollen satt lika perfekt som den alltid gjort.

Det som imponerade allra mest på spelaren var dock äventyrsmomentet. Grevens borg hade växt till en gigantisk skara rum och utrymmen som tog tid att utforska. Hur man valde att utforska borgen var dock upp till spelaren själv, friheten var total. Få var de spelare som lyckades hitta varje utrymme i spelet, så full av hemligheter var Draculas borg. Faktumet att det alltid fanns något mer att upptäcka gjorde det omöjligt att tröttna på att ströva runt i de väldiga salarna och gör det fortfarande.

Castlevania – Symphony of the Night är i dag ett av senare tids allra mest eftertraktade spel, med all rätt. Spelglädjen det erbjuder är både tidslös och svårslagen. Gör därför dig själv en tjänst, skaffa detta spel idag. I morgon kan det vara försent.

I en spelvärld där allt mer handlar om snabba och många polygoner i stora 3D-världar är det skönt med spel som sticker ut ur mängden. Castlevania – Symphony of the Night var definitivt ett sådant då det släpptes 1998. Medan alla andra spelutvecklare experimenterade med 3D-grafiken, gjorde Konami något som fick en hel spelvärld att tystna av häpnad. De släppte Castlevania – Symphony of the Night. I en tid då alla trodde att 2D-plattformspelen var döda släppte de plötsligt världens kanske allra bästa och vackraste spel med pixelbaserad grafik.

Ingenting hade lämnats åt slumpen i denna del av den klassiska Castlevania-serien. Grafiken var bedårande och väckte ljuva minnen från SNES-eran. Musiken höll inte bara lika hög klass som tidigare spel i serien, dess soundtrack utklassade alla tidigare kompositioner fullkomligt och bevisade Playstations potential på ljudfronten. Kontrollen satt lika perfekt som den alltid gjort.

Det som imponerade allra mest på spelaren var dock äventyrsmomentet. Grevens borg hade växt till en gigantisk skara rum och utrymmen som tog tid att utforska. Hur man valde att utforska borgen var dock upp till spelaren själv, friheten var total. Få var de spelare som lyckades hitta varje utrymme i spelet, så full av hemligheter var Draculas borg. Faktumet att det alltid fanns något mer att upptäcka gjorde det omöjligt att tröttna på att ströva runt i de väldiga salarna och gör det fortfarande.

Castlevania – Symphony of the Night är i dag ett av senare tids allra mest eftertraktade spel, med all rätt. Spelglädjen det erbjuder är både tidslös och svårslagen. Gör därför dig själv en tjänst, skaffa detta spel idag. I morgon kan det vara försent.

Castlevania - Symphony of the Night (SOTN) blev aldrig någon försäljnings succé, men jag vill ändå påstå att det är ett av de bästa spelen någonsin oavsett plattform.
Kanske dömde gamers ut spelet för att det var i 2D och inte 3D som de flesta nya spelen till Playstation på den tiden. Kanske, vem vet?

SOTN påminner lite om Castlevania – Simon’s Quest till NES, då båda spelen mer liknar äventyrs spel än renodlade action spel som de flesta Castlevania spelen är.
SOTN har dock fördjupat sig ännu mer i äventyr och rollspels genre, med ett stort antal olika vapen att välja mellan, erfarenhetspoäng och magipoäng osv.
Huvudpersonen Alucard (blir Dracula baklänges…he,he!), som är Draculas son, undersöker Draculas slotts mystiska återuppståndelse endast fyra år efter att Richter Belmont besegrat Dracula. Tillråga på allt är Richter Belmont försvunnen.
Vem ligger bakom slottets återuppståndelse? Är det samma ondska som ligger bakom Richters försvinnande?
Grafiken består av klassikisk 2D grafik när den är som bäst. Otroligt detaljerade karaktärer och bakgrunder, med inslag av 3D grafik i vissa av bakgrunderna.
Musiken kan bara beskrivas med ett ord; MAGNIFIK! Hela soundtracket är grymt bra! Ljudeffekterna är helt okey, likaså röstskådespelarnas prestation.
Det är en fröjd att kontrollera Alucard. Han är inte alls lika stel och svårkontrollerad som huvudpersoner i tidigare Castlevania spel varit. Nu finns också möjligheten att göra ”special moves”, genom en knapp kombination. Förutom ”special moves”, lär sig Alucard nya färdigheter, så som dubbel hopp, under sitt äventyr i slottet.
Spelet har bra hållbarhet, ska du klara hela spelet måste du spela igenom två slott (det ena är en upp och ner vänd version av det första). Det finns ett antal olika slut beroende på hur du spelat.
Dock är spelet inte särskilt svårt, speciellt inte om du är en van Castlevania spelare.

Jag köpte Castlevania - Symphony of the Night (PAL) när det släpptes och hade väldigt svårt att slita mig från spelet. Det är sådana här spel som blir klassiker, eftersom de ger oss gamers något alldeles extra utöver det vanliga. Spelet är lätt värt pengarna det kostar!
Det finns även en version av Castlevania - Symphony of the Night till Saturn, men jag antar att det är lättare att få tag i Playstation versionen.

Castlevania, vem inte vad man menar då man nämner det ordet? Personligen känner jag en rysande känsla av majestätisk karaktär bara jag tänker på hur underbart denna spelserie är. Denna odödliga spelserie av vampyriska proportioner kommer att få de som vet vad jag talar om att känna en känsla av välvilja rakt in i hjärtat.

Att säga något annat än att Symphony of the Night är DET bästa spelet i serien är ingen överdrift. Föregångarna till Castlevania: Symphony of the Night är trots sin linjära stil och ihärdiga story det bästa man kan fördjupa sig i. Spelen i sig är ett mästerverk som inte många kan rå sig på. Symphony of the Night kan sägas vara det mest välgjorda och innehållsrika av alla spelen i hela Castlevaniaserien. De senare titlarna; Circle of the Moon, Harmony of Dissonance och Aria of Sorrow är trots sin enorma spelbarhet och glädjeväckande känsla bara efterapningar av Symphony of the Night. Även Lament of Innocence kan sägas vara en sorts efterapning av det som lade grunden till en helt ny spelnivå i Castlevaniavärlden. Trots sin massiva 3D-motor och häftiga combos når det inte det som Symphony of the Night satte som ribba.

Om man tänker tillbaka på tiden 1997, då Symphony of the Night släpptes kände många att 2D var en svunnen tid i spelvärlden. Om de bara visste hur mycket fel de hade! För mig är 2D än idag aktuellt. Vi kan bara nämna ett par gamla goda sidscrollare som fortfarande är enormt underhållande, i alla åldersklasser: Contraspelen, Altered Beast, Silius, Mega Man och självklart också Castlevania!

Allt jag kan säga är att Symphony of the Night är ett under bland allt som är heligt. Musiken, storyn, spelbarheten, hemlighetsvärdet och den underbara magiska aura som omringar spelet i fråga är helt klart något alldeles speciellt. Det är något som för all evighet kommer att ha en egen plats i mitt hjärta!

GaMeRmAn no. 1

Jag vet inte var jag ska börja. Castlevania-serien är den bästa alla genrer. Säger någon Castlevania så vet antagligen alla i alla fall i stora drag vad det handlar om. Jag har fördjupat mig i Castlevaniaspelen så pass mycket att de enda jag ännu inte har klarat av är Lament of Innocence (som jag snart ska köpa) och Castlevania Chronicles (som jag också snart ska köpa). Spelen i sig har egentligen inte så värst genomtänkt story kan man tycka. Men man kan tänka sig en liknelse med Sagan om Ringen. I filmerna får man bara fördjupa sig i hur ringen kommer i Frodos händer och hur han och brödraskapet tar sig till för att förgöra den i Domedagsberget. Om man sedan läser t.ex. Silmarillion eller Sagor från Midgård får man ett helt annat perspektiv på berättelsen från olika vinklar.

Ungefär så är det med Castlevania också. I spelen får man oftast ett enda mål, klara banan och ta dig vidare till nästa för att slutligen utföra striden mot det evigt återkommande greve Dracula. Det var där Symphony of the Night skiljde sig från mängden. Detta var det första Castlevaniaspelet dr man fritt kunde välja vart man ville gå och när man ville göra det. Det enda spelet i den odödliga serien som gjort det förut skulle kunna sägas vara Castlevania X (5) till Super Nintendo, där man kunde välja mellan två vägar att färdas på. Jag kan inget mer än att gratulera alla de värdiga gamers som köpte Symphony of the Night då det kom ut. Som föregående recensent också påpekat tycker jag att folk i dagens spelvärld och i den riktiga världen dömer saker alldeles för snabbt, innan de ens fördjupat sig i vad det egentligen handlar om.

Symphony of the Night är tveklöst det mest innovativa och färgsprakande spelet som finns till Playstation. Det är ett spel som hos alla gamers borde få en alldeles egen plats i spelhyllan.

GaMeRmAn no. 1

Seriens absolut bästa spel, i och med detta spel så introducerade Konami ett nytt sorts castlevania, där man sammlar exp, vapen, armors, relicer och allt vad man kan tänka sig och man kunde för första gången spara sitt spel på vissa ställen i slottet.
Detta gjorde spelet perfekt, som Konami senare skrota till N64 spelen som var i 3D och saknade nästan allt som kom med det här spelet. Men Konami återupplivade det igen när dom fick chansen på en 2D konsol igen , Nintendo Gameboy Advace, de tre speln som släpptes åren efter varandra gjodre succe (ja tror många köpta GBA på grund av Casltlevania, bland annat jag gjorde det). trion bakom det här spelet producenten Koji Igarashi, Illustrarören Ayami Kojima och musikern Michiru Yamane har även gjort PS2 spelet Lament of Innocence som släpps i sverige om 2 dagar (jag har redan njutigt länge med min Import version) är väldigt bra som det här spelet men dom valde att ta bort vissa roliga moment som exp men det kan ju vara bra med variation.

Tillbaka till Symphony of the Night då, lite handling, Belmonts stora ärkefiende Dracula har en son ihop med en människa, sonen heter Alucard och är det här spelets huvudperson vilket jag tror bidrog till att det vart ett bra spel att man slapp den gammla vanliga Belmont med Piskan (man kunde ju iaf njuta lite med han om man döper sig till Richter). Att de valde att göra spelet i 2D fick många att inte köpa det här spelet "ett 2D spel vad dåligt" alla som tänckte så var enbart dumma och missade ett stort spel.

Musiken är mysig passade slotts musik med mycket Ghotik och är allt över det vanliga Casltevania musiken. Kontrollen är perkeft till Sidescroll action, det gör boss fighterna till ett nöje. kort och gott en odödlig klassiker.

Castlevania: Symphony of the Night handlar om Alucard, som har tagit sig till slottet Castlevania för att besegra sin far, vars namn är Alucard baklänges - Dracula. Detta är en kliché inom Castlevania-serien, att man i slutändan ska besegra Dracula.

Musiken är underbar, den passar perfekt, speciellt när man slåss så är den suverän! Men däremot är rösterna kassa, Alucards röst skulle passa bättre på Mike Tyson. Ljudeffekterna är godkända, men spelet är ju från 1997, så vi ska inte klaga på något.

Grafiken är i 2D (ännu en Castlevania-kliché), och jag har aldrig skådat snyggare 2D. Fienderna är också bra gjorda, och det är skönt att hugga på dem tills de försvinner.

Det är hur kul som helst att gå runt som halvvampyren Alucard på sin väg mot sin far - Dracula. Missa inte detta rollspel - det vill ingen göra!

Även om detta är ett överpris för Castlevania: Symphony of the Night så är upplevelsen ovärdelig.

Castlevania: Symphony of the Night är kort och gott världens genom tiderna bästa spel. Året är 1796 och i rollen som Alucard, Draculas son som vänt sin egen far ryggen, ska man ta sig igenom det stora slottet Castlevania för att stoppa Dracula från att lägga hela världen i mörker.

Det är svårt att beskriva varför Castlevania: Symphony of the Night är de bästa spelet som någonsin tillverkats. Den pixelbaserade grafiken är så oerhört vacker, enhetlig, otrolig och på samma gång helt makalös. Att vandra med Alucard och utforska precis alla skrymseln av slottet är så fruktansvärt roligt och vanebildande. Man varken kan eller vill någonsin sluta spela.

Kontrollen är i det närmaste felfri och soundtracket lika stämningsfullt som bedårande vackert och välgjort. Att spelet har två varv gör inte heller saken direkt sämre.

Det finns i princip hur mycket som helst att säga om Castlevania: Symphony of the Night, men orden räcker helt enkelt inte till. Det är så fantastiskt underbart och välgjort, så atmosfäriskt och tilltalande, så elegant och så djupt, så makalöst och på samma gång helt magiskt.

Att spelet idag tillhör en av spelvärldens största rariterer säger också en hel del. Tyvärr ignorerades det av den stora massan vid lanseringen 1997, men tack vare framgångarna med de tre GBA-spelen är nu serien lika stor som under nittiotalet.

Men hur visuellt imponerande Castlevania: Lament of Innocence än må vara, och hur klassiskt originalet Vampire Killer från 1986 fortfarande är, så kan inget spel i hela serien ens komma i närheten av Alucards äventyr på PlayStation.

Frågan är om det ens är möjligt.