Om du gillar Castlevania sen tidigare eller om du tycker om spel där man kan samla många olika saker, spel som har många speltimmar, spel som har snygg grafik eller äventyrsspel så ska du helt klart ge Castlevania Dawn of Sorrow till Nintendo DS en chans.
Av mig får spelet 4/5.
Det är enligt mig ett av de starkaste spelen som finns till konsolen. Det håller i flera timmar och när man har klarat ut det vill man spela om det en gång till.
Spelet har riktigt bra musik, roliga strider, pussel och mycket annat som håller spelaren underhållen.
Om du söker efter ett nytt spel till din Nintendo DS eller Nintendo 3DS så kan jag verkligen rekommendera det här spelet. Det är otroligt bra!

Jag var mycket imponerad utav det sista Castlevania spelet till Gameboy Advance nämligen Aria of Sorrow. I mitt tycke var det ett av de bästa spelen i serien och jag hade höga förhoppningar på Castlevania Dawn of Sorrow till Nintendo DS.
Om du har spelat Castlevania Aria of Sorrow så kommer det vara väldigt lätt för dig att spela igenom det här spelet, de är nämligen väldigt lika varandra. Kartorna, fienderna, vapenena och grafiken påminner mycket om det tidigare spelet bara att det är ännu bättre i Castlevania Dawn of Sorrow. Allt i det här spelet spelar, låter och hanteras helt perfekt.
Det finns hundratals själar du kan samla i spelet vilket är otroligt beroendeframkallande. Det finns många grymma vapen som du kan skapa så om du gillar att samla på dig saker har det här spelet mycket att erbjuda.
Men spelet har inte bara det, Castlevania Dawnn of Sorrow bjuder även på en väldigt intressant handling, roliga strider och några fåtal utmaningar.
Om du äger ett Nintendo DS så måste du ha det här spelet i din kollektion. I mitt tycke är det ett av de bästa spelen som någonsin har kommit ut till Nintendo DS. Av mig får spelet 5/5 för att det har vacker grafik, bra handling och många härliga speltimmar.

Samma sak, om och om igen. Varför lyckas Konami spotta ut Castlevaniatitlar som är varandra näst intill identiska och ändå trollbinda spelvärlden. Det går nästan att likna med Capcoms rad av Megamanspel under 80-90-talet. Skillnaden är att Konami klarar av det än idag.

Spelet är en slags uppföljare till GBAspelet Aria of Sorrow, därav speltiteln. Du spelar precis som i den förra upplagan Soma Cruz och precis som i tidigare speltitlar så är spelets inriktning på Dracula och hans ”gömda” borg. Spelet har tagit ett stort hopp grafikmässigt och håller riktigt hög klass. Trotts att det är samma typ av 2D miljö så har de lyckats riktigt bra. Som vanligt så är musiken underbar och ljuden högklassiga. Precis som i sin föregångare så har man behållit systemet med själarna. Det funkar som så att du samlar på dig själar från monster du dödar, som var och en ger dig speciella färdigheter. Färdigheter så som, flyga, sväva, kasta spjut och demonisk förvandling är bara några som står på listan av de sanslöst många själar du kan hitta. Eftersom spelet släpps på Nintendo DS och har tillgång till pekskärm så måste såklart några funktioner implementeras. Funktionerna är få och det kan man väl säga är både på gott och ont. En funktion som du hittar är att krossa isblock, ingen stor funktion och den används inte allt för ofta. Det är Varken uppfinningsrikt eller speciellt hållbart. Den andra funktionen som de lagt till är i slutet av varje bossfight. Där måste du, för att klara bossen rita in ett pentagram i varierande mönster. Desto svårare boss, desto mer avancerare mönster, självfallet. Misslyckas du nu med detta så får bossen tillbaka en viss procent av sitt liv och du måste fortsätta kämpa mot honom, till dess att du får en andra chans med pekaren. Detta är en riktigt bra funktion, till skillnad från den tidigare nämnda. Den ger spänning och svårighet till spelet. När du väl har klarat den otroligt svåra bossen, så kommer du skaka av nervositet då du väl får chansen att rita pentagrammet.

Självklart lyckas Konami att leverera oss ett klockrent äventyr som håller långt efter att Dracula har dräpts. Det finns flertalet hemliga saker, hemliga karaktärer att spela och massiva mängder själar och utrustningar att samla på sig. Spelet håller hög klass på alla plan och är ett måste för varje äventyrare. Inte bara Castlevaniaälskare utan alla kan njuta av detta spel.

Jag hade länge sett fram emot detta spel. Redan när Super Play visade det som ett av de hetaste spelen inför 2005 ville jag ha det. Och det blev inte sämre av att Player 1 gjorde en koll på det och sedan skrev att man skulle kunna använda stylusen för att rita magiska runor för att besegra motståndaren med. Så när spelet kom gick jag naturligtvis och köpte det direkt.

I början får man skifta bekantskap med spelets huvudperson, Soma Cruz, (Känd från Aria of Sorrow) och hans flickvän Mina. Men helt plötsligt dyker en elaking upp; Celia Fortner, och frammanar en massa monster. Soma ber mina backa för att inte komma till skada, och sedan börjar striden.
Det går, tack vare kontrollen, relativt enkelt att slakta undan odjuren. Med B hoppar man, med Y slår man, med A gör man ett magislag och med X byter man vapen.
Det sistnämnda är dock en förmåga som man får lite längre in i spelet. När fulingarna är undanröjda visar sig Celia igen för att locka Soma till Greve Draculas slott. När hon har sagt detta försvinner hon i ett blått ljusskimmer och ett hånskratt. Soma beger sig sedan till Grevens slott, bara för att upptäcka att ännu fler fulingar vill skalpera honom. Där träffar han också relativt snart Julius Belmont, Simon Belmonts arvinge, som är där för att stoppa Celia. Han träffar också Hammer, köpmannen, som har fått upp ögonen för den siste person som Soma skiftar bekantskap med i början; Yoko, en trevlig flicka som lär Soma sitt första, men inte sista Magic Seal.
För att få den att funka ska man dra stylusen över skärmen på en viss tid och i ett visst mönster. På den första Magic Seal gäller det bara att rita ett V, men de andra fyra är betydligt svårare. Magic Seals används endast för att avsluta bossar, och det är ju revolutionerande. I alla fall enligt Konami. Detta tycker jag bara är ett stort skämt. Att göra Magic Seal nummer fem på ungefär fem sekunder är riktigt svårt, då det först och främst gäller att få fram stylusen, och att sedan rita. Jag hade ingenstans där jag kunde göra av den om den både skulle ligga still och gå att få fram snabbt. Jag fick sedan ett råd av min nära vän DJ-Green, att stoppa in stylusen i munnen före varje bossfight. Det funkade ganska bra, men det kändes ändå som ett felsteg av Konami att ha med Magic Seals över huvud taget. Men detta är faktiskt det enda riktiga fel som jag har kunnat hitta i spelet. Soma kan som bekant få själar av fiender han dräpt, och dessa finns i tre olika svårighetsgrader.

Det finns även tre olika typer av själar: Guardian, Bullet och Enchant. Guardians frammanar man med den högra axelknappen, och de fungerar ofta som temporära uppgraderingar av Soma. (Till exempel en sköld, en skorpionsvans, spruta eld genom händerna, få vingar ec.) Bullets används, som namnet avslöjar, oftast som projektiler, beskyddande monster eller andra attacker. (Stora eldbollar, dödliga pokerkort, hundar, bågskyttar ec.) Enchants används för att öka Somas ”stats” som styrka, lycka, snabbhet m.m. Som i alla Castlevania finns det olika områden som man måste hitta och utforska. Varje område har ett namn och en egen musikstil. Grafiken är för övrigt i total toppklass. Soma och de flesta monster är gjorda i oemotståndliga pixlar, men som körsbäret på grädden på moset är en del bossar, bakgrunder och fiendevapen gjorda i polygoner. Och det är bara så vackert.

Spelet är i övrigt riktigt stort, och man får nästan beslutsångest om det finns två vägar att välja mellan, eftersom de båda kan leda en ungefär hur långt som helst. Livslängden är som vanligt riktigt, riktigt bra, och att för det första gå upp 100 grader, för det andra uppgradera alla vapen, och för det tredje hitta alla själar kan ta över 70 timmar.
Men det gör det inte långtråkigt för det. Att ha kommit upp till så hög level att man med black panthersjälen kan springa genom en hel hord av Mermans utan att ta skada är otroligt tillfredställande. Men först och främst gäller det ju att hitta alla de tre sluten. När jag hade sett det första slutet och trodde att jag hade spelat igenom hela spelet spelade jag inte på ett par dagar. Men sedan ringde tidigare nämnda DJ-Green och undrade om jag hade hittat alla slutet, varvid jag satte mig och med hans hjälp hittade ett av de andra sluten, och vägen till ett nytt område.
Därifrån klarade jag mig själv och besegrade sista bossen med mitt nya elspjut, som jag hade fått offra många dyrbara själar för att få. kort sagt så är det ett helt underbart spel som jag inte har slutat spela än, och jag kan säga så mycket som att jag inte kommer sluta spela förrän jag klarat det på hard, samlat alla själar, nått level 100 och utforskat hela kartan. //Fandango//

• Grafik: 10/10 Ljuvligt samspel mellan polygoner och pixlar.
• Ljud: 9/10 Varje område har sitt eget tema, och alla håller toppklass.
• Kontroll: 8/10 förutom de irriterande Magic Seal är det helt komplett.
• Livslängd: 10/10 Tar en evighet innan man är klar med levlandet. Och sedan ska man skaffa alla själar. Trots detta blir det aldrig tråkigt!
Totalt: 9/10 Ljuvligt.

Det är fortfarande ungefär samma spel som de tidigare GBA titlarna. Det är fortfarande ungefär samma handling, samma spelmekanik och samma grafik. Det är fortfarande bra!

Dawn of Sorrow är uppföljaren till ovannämda GBA titlar och gör egentligen inte speciellt mycket för att förbättra eller förändra konceptet. Men som man alltid brukar säga: Varför ändra på ett vinnande koncept?
Det har man inte gjort. Däremot måste man ju hitta ett sätt att anpassa och förbättra spelet till Nintendo DS. Det har man gjort. Den övre skärmen används som antingen statistikvisare eller, det man alltid använder, en karta. Nu behöver man inte gå in och leta i menyer för att se vart man befinner sig. En underbar sak. Touchscreen elementen känns dock onödiga och påklistrade. Du får för att slå den sista nådastöten på en av spelets många bossar, rita ett mönster över skärmen med din stylus. Om du gör rätt dör bossen, gör du fel måste du slåss ett tag till. Det blir lätt lite klumpigt att gå från frenetiskt knapptryckande till att hitta din stylus i dess position bak på DSen och sedan byta handfattning och rita ett mönster som du förhoppningsvis kommer ihåg sen du fick lära dig det. ( man kan även träna på upptäckta mönster genom menyn). Det andra touchscreen elementet är att man, efter att ha fått den kraften, kan sudda ut speciella block som finns lite här och var för att ta sig vidare. Även detta känns tyvärr onödigt och omotiverat. Dawn of Sorrow hade faktiskt klarat sig utan några touchsaker, men det går ju inte för sig till denna konsoll.

Du spelar som Soma Cruz. Har du spelat tidigare GBA titlar vet du vem han är, annars vet du det inte. Men han har en lång historia bakom sig och kunde, om han inte valt en bättre väg, blivit den nästa Dracula. Nu hotar en mystisk kult att väcka samme person genom andra metoder med en sedvanlig ond anledning. Deras högkvarter är...håll i er nu...ett SLOTT. Ett stort slott med många gångar, pussel och bossar. Soma beger sig dit och here we go. Castevania time. Storyn är egentligen inte mycket att hurra för. Den innehåller ett par dialoger och distinkta personligheter med det är Castlevanias gameplay som är drivkraften, precis som det var i begynnelsen.

Castevania fungerar fortfarande. att hoppa och slå sig fram genom slottets många delar, lyssna på den som vanligt underbara musiken och njuta av de nu ännu vackrare bakgrunderna är en skön känsla. Bossarna är för en vanlig spelare helt lagom svåra och tar lagom många försök att klara och de är som vanligt spelets ljuspunkter.
Spelets absoluta höjdpunkt kan jag dock inte säga för mycket om utan att spoila något men låt mig bara säga "Blast from the Past". Något alla som var med från den absoluta början verkligen kommer upskatta.

Dawn of Sorrow är något fans av serien självklart måste spela. Dom som inte spelat Castevania sedan NES tiden och kanske inte hängt med i seriens snabba utveckling har nu fått det gyllene tilfället att hoppa på tåget igen för detta spel är ett riktigt bra Castlevanialir som kan spelas av en mycket bred publik.

Castlevania: Dawn of Sorrow är ren konst förmedlad via en liten kassett till oss hungriga gamers. Man kan inte spela Castlevania utan att tycka att det faktiskt är en form av konst, som en perfekt injektion i en tid då det bara pumpas ut FPS-spel (skjutarspel) och bilspel.

I Dawn of Sorrow återfår du kontrollen över Soma Cruz, en högskolestudent som i det första i denna subserie (Aria of Sorrow till GBA) fick reda på att han var Dracula återfödd. Soma dras återigen in i intriger och mysterier och tvingas ta sig till en kults högkvarter, som inte är något mindre än ett enormt slott, fyllt av monster, hemligheter och en mörk profetia, som bara väntar på att gå i uppfyllelse.

Spelet i sig är roligt, givande och fortfarande är det mycket klurigt att hitta alla de svåra hemligheterna som gömmer sig i slottets innandöme. Lite negativt finns det dock; bossarna är som vanligt för enkla och för få, jag vill ha fler, som i Circle of the Moon eller i Harmony of Dissonance. Spelet i sig är också relativt kort, men under den tiden har man så roligt man knappt aldrig haft när man spelat ett spel. Musiken är också, som vanligt, det bästa man kan lyssna på. Micheru Yamane har än en gång lyckats få till en fullträff med Dawn of Sorrows soundtrack. Bättre kan det knappast bli när man talar om spelmusik.

Man skulle enkelt kunna säga att Dawn of Sorrow är ren spelglädje som Koji Igarashi och hans team av supergrymma spelmakare än en gång lyckats få till en nästan hundraprocentig upplevelse som både berör och rockar!
Om man inte har en Nintendo DS än är det hög tid att införskaffa sig en i samband med att man köper dess hittills bästa spel; underbara Castlevania: Dawn of Sorrow!

/ Bahamut

Samma sak, om och om igen. Varför lyckas Konami spotta ut Castlevaniatitlar som är varandra näst intill identiska och ändå trollbinda spelvärlden. Det går nästan att likna med Capcoms rad av Megamanspel under 80-90-talet. Skillnaden är att Konami klarar av det än idag.

Spelet är en slags uppföljare till GBAspelet Aria of Sorrow, därav speltiteln. Du spelar precis som i den förra upplagan Soma Cruz och precis som i tidigare speltitlar så är spelets inriktning på Dracula och hans ”gömda” borg. Spelet har tagit ett stort hopp grafikmässigt och håller riktigt hög klass. Trotts att det är samma typ av 2D miljö så har de lyckats riktigt bra. Som vanligt så är musiken underbar och ljuden högklassiga. Precis som i sin föregångare så har man behållit systemet med själarna. Det funkar som så att du samlar på dig själar från monster du dödar, som var och en ger dig speciella färdigheter. Färdigheter så som, flyga, sväva, kasta spjut och demonisk förvandling är bara några som står på listan av de sanslöst många själar du kan hitta. Eftersom spelet släpps på Nintendo DS och har tillgång till pekskärm så måste såklart några funktioner implementeras. Funktionerna är få och det kan man väl säga är både på gott och ont. En funktion som du hittar är att krossa isblock, ingen stor funktion och den används inte allt för ofta. Det är Varken uppfinningsrikt eller speciellt hållbart. Den andra funktionen som de lagt till är i slutet av varje bossfight. Där måste du, för att klara bossen rita in ett pentagram i varierande mönster. Desto svårare boss, desto mer avancerare mönster, självfallet. Misslyckas du nu med detta så får bossen tillbaka en viss procent av sitt liv och du måste fortsätta kämpa mot honom, till dess att du får en andra chans med pekaren. Detta är en riktigt bra funktion, till skillnad från den tidigare nämnda. Den ger spänning och svårighet till spelet. När du väl har klarat den otroligt svåra bossen, så kommer du skaka av nervositet då du väl får chansen att rita pentagrammet.

Självklart lyckas Konami att leverera oss ett klockrent äventyr som håller långt efter att Dracula har dräpts. Det finns flertalet hemliga saker, hemliga karaktärer att spela och massiva mängder själar och utrustningar att samla på sig. Spelet håller hög klass på alla plan och är ett måste för varje äventyrare. Inte bara Castlevaniaälskare utan alla kan njuta av detta spel.

Jag hade länge sett fram emot detta spel. Redan när Super Play visade det som ett av de hetaste spelen inför 2005 ville jag ha det. Och det blev inte sämre av att Player 1 gjorde en koll på det och sedan skrev att man skulle kunna använda stylusen för att rita magiska runor för att besegra motståndaren med. Så när spelet kom gick jag naturligtvis och köpte det direkt.

I början får man skifta bekantskap med spelets huvudperson, Soma Cruz, (Känd från Aria of Sorrow) och hans flickvän Mina. Men helt plötsligt dyker en elaking upp; Celia Fortner, och frammanar en massa monster. Soma ber mina backa för att inte komma till skada, och sedan börjar striden.
Det går, tack vare kontrollen, relativt enkelt att slakta undan odjuren. Med B hoppar man, med Y slår man, med A gör man ett magislag och med X byter man vapen.
Det sistnämnda är dock en förmåga som man får lite längre in i spelet. När fulingarna är undanröjda visar sig Celia igen för att locka Soma till Greve Draculas slott. När hon har sagt detta försvinner hon i ett blått ljusskimmer och ett hånskratt. Soma beger sig sedan till Grevens slott, bara för att upptäcka att ännu fler fulingar vill skalpera honom. Där träffar han också relativt snart Julius Belmont, Simon Belmonts arvinge, som är där för att stoppa Celia. Han träffar också Hammer, köpmannen, som har fått upp ögonen för den siste person som Soma skiftar bekantskap med i början; Yoko, en trevlig flicka som lär Soma sitt första, men inte sista Magic Seal.
För att få den att funka ska man dra stylusen över skärmen på en viss tid och i ett visst mönster. På den första Magic Seal gäller det bara att rita ett V, men de andra fyra är betydligt svårare. Magic Seals används endast för att avsluta bossar, och det är ju revolutionerande. I alla fall enligt Konami. Detta tycker jag bara är ett stort skämt. Att göra Magic Seal nummer fem på ungefär fem sekunder är riktigt svårt, då det först och främst gäller att få fram stylusen, och att sedan rita. Jag hade ingenstans där jag kunde göra av den om den både skulle ligga still och gå att få fram snabbt. Jag fick sedan ett råd av min nära vän DJ-Green, att stoppa in stylusen i munnen före varje bossfight. Det funkade ganska bra, men det kändes ändå som ett felsteg av Konami att ha med Magic Seals över huvud taget. Men detta är faktiskt det enda riktiga fel som jag har kunnat hitta i spelet. Soma kan som bekant få själar av fiender han dräpt, och dessa finns i tre olika svårighetsgrader.

Det finns även tre olika typer av själar: Guardian, Bullet och Enchant. Guardians frammanar man med den högra axelknappen, och de fungerar ofta som temporära uppgraderingar av Soma. (Till exempel en sköld, en skorpionsvans, spruta eld genom händerna, få vingar ec.) Bullets används, som namnet avslöjar, oftast som projektiler, beskyddande monster eller andra attacker. (Stora eldbollar, dödliga pokerkort, hundar, bågskyttar ec.) Enchants används för att öka Somas ”stats” som styrka, lycka, snabbhet m.m. Som i alla Castlevania finns det olika områden som man måste hitta och utforska. Varje område har ett namn och en egen musikstil. Grafiken är för övrigt i total toppklass. Soma och de flesta monster är gjorda i oemotståndliga pixlar, men som körsbäret på grädden på moset är en del bossar, bakgrunder och fiendevapen gjorda i polygoner. Och det är bara så vackert.

Spelet är i övrigt riktigt stort, och man får nästan beslutsångest om det finns två vägar att välja mellan, eftersom de båda kan leda en ungefär hur långt som helst. Livslängden är som vanligt riktigt, riktigt bra, och att för det första gå upp 100 grader, för det andra uppgradera alla vapen, och för det tredje hitta alla själar kan ta över 70 timmar.
Men det gör det inte långtråkigt för det. Att ha kommit upp till så hög level att man med black panthersjälen kan springa genom en hel hord av Mermans utan att ta skada är otroligt tillfredställande. Men först och främst gäller det ju att hitta alla de tre sluten. När jag hade sett det första slutet och trodde att jag hade spelat igenom hela spelet spelade jag inte på ett par dagar. Men sedan ringde tidigare nämnda DJ-Green och undrade om jag hade hittat alla slutet, varvid jag satte mig och med hans hjälp hittade ett av de andra sluten, och vägen till ett nytt område.
Därifrån klarade jag mig själv och besegrade sista bossen med mitt nya elspjut, som jag hade fått offra många dyrbara själar för att få. kort sagt så är det ett helt underbart spel som jag inte har slutat spela än, och jag kan säga så mycket som att jag inte kommer sluta spela förrän jag klarat det på hard, samlat alla själar, nått level 100 och utforskat hela kartan. //Fandango//

• Grafik: 10/10 Ljuvligt samspel mellan polygoner och pixlar.
• Ljud: 9/10 Varje område har sitt eget tema, och alla håller toppklass.
• Kontroll: 8/10 förutom de irriterande Magic Seal är det helt komplett.
• Livslängd: 10/10 Tar en evighet innan man är klar med levlandet. Och sedan ska man skaffa alla själar. Trots detta blir det aldrig tråkigt!
Totalt: 9/10 Ljuvligt.

Det är fortfarande ungefär samma spel som de tidigare GBA titlarna. Det är fortfarande ungefär samma handling, samma spelmekanik och samma grafik. Det är fortfarande bra!

Dawn of Sorrow är uppföljaren till ovannämda GBA titlar och gör egentligen inte speciellt mycket för att förbättra eller förändra konceptet. Men som man alltid brukar säga: Varför ändra på ett vinnande koncept?
Det har man inte gjort. Däremot måste man ju hitta ett sätt att anpassa och förbättra spelet till Nintendo DS. Det har man gjort. Den övre skärmen används som antingen statistikvisare eller, det man alltid använder, en karta. Nu behöver man inte gå in och leta i menyer för att se vart man befinner sig. En underbar sak. Touchscreen elementen känns dock onödiga och påklistrade. Du får för att slå den sista nådastöten på en av spelets många bossar, rita ett mönster över skärmen med din stylus. Om du gör rätt dör bossen, gör du fel måste du slåss ett tag till. Det blir lätt lite klumpigt att gå från frenetiskt knapptryckande till att hitta din stylus i dess position bak på DSen och sedan byta handfattning och rita ett mönster som du förhoppningsvis kommer ihåg sen du fick lära dig det. ( man kan även träna på upptäckta mönster genom menyn). Det andra touchscreen elementet är att man, efter att ha fått den kraften, kan sudda ut speciella block som finns lite här och var för att ta sig vidare. Även detta känns tyvärr onödigt och omotiverat. Dawn of Sorrow hade faktiskt klarat sig utan några touchsaker, men det går ju inte för sig till denna konsoll.

Du spelar som Soma Cruz. Har du spelat tidigare GBA titlar vet du vem han är, annars vet du det inte. Men han har en lång historia bakom sig och kunde, om han inte valt en bättre väg, blivit den nästa Dracula. Nu hotar en mystisk kult att väcka samme person genom andra metoder med en sedvanlig ond anledning. Deras högkvarter är...håll i er nu...ett SLOTT. Ett stort slott med många gångar, pussel och bossar. Soma beger sig dit och here we go. Castevania time. Storyn är egentligen inte mycket att hurra för. Den innehåller ett par dialoger och distinkta personligheter med det är Castlevanias gameplay som är drivkraften, precis som det var i begynnelsen.

Castevania fungerar fortfarande. att hoppa och slå sig fram genom slottets många delar, lyssna på den som vanligt underbara musiken och njuta av de nu ännu vackrare bakgrunderna är en skön känsla. Bossarna är för en vanlig spelare helt lagom svåra och tar lagom många försök att klara och de är som vanligt spelets ljuspunkter.
Spelets absoluta höjdpunkt kan jag dock inte säga för mycket om utan att spoila något men låt mig bara säga "Blast from the Past". Något alla som var med från den absoluta början verkligen kommer upskatta.

Dawn of Sorrow är något fans av serien självklart måste spela. Dom som inte spelat Castevania sedan NES tiden och kanske inte hängt med i seriens snabba utveckling har nu fått det gyllene tilfället att hoppa på tåget igen för detta spel är ett riktigt bra Castlevanialir som kan spelas av en mycket bred publik.

Castlevania: Dawn of Sorrow är ren konst förmedlad via en liten kassett till oss hungriga gamers. Man kan inte spela Castlevania utan att tycka att det faktiskt är en form av konst, som en perfekt injektion i en tid då det bara pumpas ut FPS-spel (skjutarspel) och bilspel.

I Dawn of Sorrow återfår du kontrollen över Soma Cruz, en högskolestudent som i det första i denna subserie (Aria of Sorrow till GBA) fick reda på att han var Dracula återfödd. Soma dras återigen in i intriger och mysterier och tvingas ta sig till en kults högkvarter, som inte är något mindre än ett enormt slott, fyllt av monster, hemligheter och en mörk profetia, som bara väntar på att gå i uppfyllelse.

Spelet i sig är roligt, givande och fortfarande är det mycket klurigt att hitta alla de svåra hemligheterna som gömmer sig i slottets innandöme. Lite negativt finns det dock; bossarna är som vanligt för enkla och för få, jag vill ha fler, som i Circle of the Moon eller i Harmony of Dissonance. Spelet i sig är också relativt kort, men under den tiden har man så roligt man knappt aldrig haft när man spelat ett spel. Musiken är också, som vanligt, det bästa man kan lyssna på. Micheru Yamane har än en gång lyckats få till en fullträff med Dawn of Sorrows soundtrack. Bättre kan det knappast bli när man talar om spelmusik.

Man skulle enkelt kunna säga att Dawn of Sorrow är ren spelglädje som Koji Igarashi och hans team av supergrymma spelmakare än en gång lyckats få till en nästan hundraprocentig upplevelse som både berör och rockar!
Om man inte har en Nintendo DS än är det hög tid att införskaffa sig en i samband med att man köper dess hittills bästa spel; underbara Castlevania: Dawn of Sorrow!

/ Bahamut