Alla minns väl då de första Pokémon spelen kom ut i Japan år 1996 för att sedan lanseras ut här i Sverige år 1999. Det var en helt ny grej och skulle komma att bli en av de mest kända spelserierna någonsin.
År 2004 kommer samma spel tillbaka, bara denna gång till Gameboy Advance SP och i livliga färger.

Du är en spelare, du har en rival och du ska göra ett val: Bulbasaur, Charmander eller Squirtle, vem blir din nya kompanjon som ska följa med och hjälpa dig att besegra Team Rocket, din rival, Four Leauge samt att fånga dem alla?

Denna re-make är fantastisk och påminner väldigt mycket om de gamla spelen men även några nya saker som inte fanns i de tidigare Red/Blue/Yellow men dyker upp i Leafgreen/Firered;
Du kan välja kön: Dvs om du är pojke eller flicka
I de äldre spelen fanns det färre öar, i de här spelen finns det fler att besöka och undersöka.
Två mot två strider, dvs att du har två Pokémon samtidigt på ditt lag som du kör mot någon annan med två Pokémon.
Minispel har lagts till.

Det är ju helt klart de alla första Pokémon spelen som är de allra bästa, och det är därför det är väldigt nödvändigt att spela igenom den här nya versionen.
Det här är ett spel som jag själv spenderade mer än 240 timmar på under min barndom och skulle inte tveka att göra det igen.

De första Pokémon-spelen, "Pokémon Red" och "Pokémon Blue" släpptes i Japan först 1996. Det dröjde inte länge innan serien exploderade och blev ett enormt varumärke. Detta är en remake av de klassiska spelen som startade ett av nittiotalets största fenomen.

Grafik:
Grafiken i Pokémon-spelen har aldrig varit de mest imponerande eller genombrytande. Varför? För att det inte behövs. Och för att det finns en viss charm i den simpla stil som de har gjort till sin egen.
Ljud:
Musiken är lika fantastisk och "nynnbar" som vanligt. Alla som har spelat ett Pokémon-spel kommer förmodligen ihåg åtminstone vissa spår, vare sig det är musiken inne i Pokécentret, eller en av de tuffa stridsmelodierna.
Kontroll:
Kontrollen är nästan fånigt simpel. Du har: Pilarna, som rör din karaktär och bläddrar bland val i diverse menyer, en A-knapp, som bekräftar, och en B-knapp, som går tillbaka eller ångrar.
Story/Berättande:
Storyn är densamme som originalen. Det rör sig om att stoppa Team Rockets plan att ta över Kanto-regionen. Relativt simpelt, inte sant? Men igen, det behöver inte vara mycket mer än så. Det känns klassiskt, och man vet vad man får. Det duger mer än väl.
Multiplayer:
Som vanligt i Pokémon-spelen kan du koppla ihop dig med en annan spelare och byta Pokémon med denne. "Pokémon Fire Red Version" och "Pokémon Leaf Green Version" kan, förutom varandra, kopplas till "Pokémon Ruby Version," "Pokémon Sapphire Version" och "Pokémon Emerald Version".
Sista ordet:
Pokémon-serien kommer numera med ett sjukt nostalgivärde. Det är verkligen en kick att spela om spelen som förgyllde ens barndom. Och när man kommer förbi storyn och har "klarat ut" spelet, kan man spendera tiotals, hundratals timmar på att bygga upp det bästa laget du kan, för att puckla på dina vänner.

Det första Pokémon-spelet släpptes i Japan under året 1996, och serien exploderade några få år senare till ett enorm verksamhet med spelkort, plastfigurer, sido-spel, och till och den ofattbart populära tv-serien.
Pokémon Leaf Green och Fire Red är hyllningar och en återgångar till de första två spelen som startade fenomenet, Pokémon Red och Blue.
I detta spel har utvecklaren Game Freak återskapat varje liten del av kartan från orginalspelen, - och så klart lagt till några nya områden - från den spöklika Lavender Town till det mystiska labbet på Cinnabar Island. I de här två spelen kan man återfinna de första 150 Pokémon, men du kan ju också såklart byta med dina Pokémon Ruby, Sapphire och Emerald för att få allihop!
En återuppbyggd pärla. Pokémon-serien ändrar inte särskilt mycket med varje spel, men finns det skillnader. Oavsett så leverar Game Freak gång på gång en hejdlöst underhållande och förvånansvärt djup tiddödarupplevelse. Serien fångade mig först som sexåring, och jag kan stolt säga att den inte har släppt greppet än.

Jag brukar ge alla Pokémon-spel overkligt höga betyg. Nior, tior, de allra bästa. Förtjänar de verkligen dem? Varför? Jag vet inte om övriga spel i serien gör det, men det här spelet hör verkligen till den allra högsta klassen.

Det finns en väldigt enkel anledning till att jag tycker om Pokémon-spelen så mycket: dess beroendeframkallande. Man sitter otaliga timmar i sträck och "drar upp" levels. När sina Pokémon är tillräckligt bra är det dags att gå vidare. Utmana några fler tränare, besegra nästa gymledare. Efter ett par intensiva strider är det dags att gå tillbaka till de gröna fälten och de mörka grottorna igen.

Men...! Den här gången kan man faktiskt strunta i det, och i stället slåss mot andra tränare så gott som hela tiden. Detta spel introducerar nämligen ett nytt föremål kallat Vs Seeker, med vilket du kan se om tränarna på skärmen är redo att slåss mot dig en gång till. Batterierna i Vs Seeker laddas snabbt upp igen, och minst hälften av alla tränare du frågar vill gärna strida mot dina monster ännu en gång. På grund av detta slipper du träna dina Pokémon mot svaga, vilda sådana, och nu få betydligt mer EXP och pengar.

Förutom fler stridsmöjligheter bjuder Leaf Green på läcker grafik (läcker, dock vet jag att den kunde varit något snyggare), sköna melodier och väldigt mycket att utforska. Egentligen är skillnaderna mellan detta och Pokémon Ruby inte stora, men de små förändringarna är ändå mycket trevliga tillskott, som så gott som kompletterar en redan gedigen spelupplevelse.

Det finns bättre spel än Pokémon-spelen, spel som är bättre på många sätt. Det här är inget actionfyllt spel, man kan spela det samtidigt som man ser på TV, lyssnar på musik, läser Super PLAY och dricker Pepsi. Samtidigt. Ungefär. Det kräver inte din fulla uppmärksamhet (men du kan ägna den åt spelet om du så önskar), men spelet är ändå en riktig pärla i min Gameboy Advance-hög.

Grafik/ 4.5
Ljud/ 3.5
Kontroll/ 4.0
Hållbarhet/ 5.0

Jag brukar ge alla Pokémon-spel overkligt höga betyg. Nior, tior, de allra bästa. Förtjänar de verkligen dem? Varför? Jag vet inte om övriga spel i serien gör det, men det här spelet hör verkligen till den allra högsta klassen.

Det finns en väldigt enkel anledning till att jag tycker om Pokémon-spelen så mycket: dess beroendeframkallande. Man sitter otaliga timmar i sträck och "drar upp" levels. När sina Pokémon är tillräckligt bra är det dags att gå vidare. Utmana några fler tränare, besegra nästa gymledare. Efter ett par intensiva strider är det dags att gå tillbaka till de gröna fälten och de mörka grottorna igen.

Men...! Den här gången kan man faktiskt strunta i det, och i stället slåss mot andra tränare så gott som hela tiden. Detta spel introducerar nämligen ett nytt föremål kallat Vs Seeker, med vilket du kan se om tränarna på skärmen är redo att slåss mot dig en gång till. Batterierna i Vs Seeker laddas snabbt upp igen, och minst hälften av alla tränare du frågar vill gärna strida mot dina monster ännu en gång. På grund av detta slipper du träna dina Pokémon mot svaga, vilda sådana, och nu få betydligt mer EXP och pengar.

Förutom fler stridsmöjligheter bjuder Leaf Green på läcker grafik (läcker, dock vet jag att den kunde varit något snyggare), sköna melodier och väldigt mycket att utforska. Egentligen är skillnaderna mellan detta och Pokémon Ruby inte stora, men de små förändringarna är ändå mycket trevliga tillskott, som så gott som kompletterar en redan gedigen spelupplevelse.

Det finns bättre spel än Pokémon-spelen, spel som är bättre på många sätt. Det här är inget actionfyllt spel, man kan spela det samtidigt som man ser på TV, lyssnar på musik, läser Super PLAY och dricker Pepsi. Samtidigt. Ungefär. Det kräver inte din fulla uppmärksamhet (men du kan ägna den åt spelet om du så önskar), men spelet är ändå en riktig pärla i min Gameboy Advance-hög.

Grafik/ 4.5
Ljud/ 3.5
Kontroll/ 4.0
Hållbarhet/ 5.0

Jag brukar ge alla Pokémon-spel overkligt höga betyg. Nior, tior, de allra bästa. Förtjänar de verkligen dem? Varför? Jag vet inte om övriga spel i serien gör det, men det här spelet hör verkligen till den allra högsta klassen.

Det finns en väldigt enkel anledning till att jag tycker om Pokémon-spelen så mycket: dess beroendeframkallande. Man sitter otaliga timmar i sträck och "drar upp" levels. När sina Pokémon är tillräckligt bra är det dags att gå vidare. Utmana några fler tränare, besegra nästa gymledare. Efter ett par intensiva strider är det dags att gå tillbaka till de gröna fälten och de mörka grottorna igen.

Men...! Den här gången kan man faktiskt strunta i det, och i stället slåss mot andra tränare så gott som hela tiden. Detta spel introducerar nämligen ett nytt föremål kallat Vs Seeker, med vilket du kan se om tränarna på skärmen är redo att slåss mot dig en gång till. Batterierna i Vs Seeker laddas snabbt upp igen, och minst hälften av alla tränare du frågar vill gärna strida mot dina monster ännu en gång. På grund av detta slipper du träna dina Pokémon mot svaga, vilda sådana, och nu få betydligt mer EXP och pengar.

Förutom fler stridsmöjligheter bjuder Leaf Green på läcker grafik (läcker, dock vet jag att den kunde varit något snyggare), sköna melodier och väldigt mycket att utforska. Egentligen är skillnaderna mellan detta och Pokémon Ruby inte stora, men de små förändringarna är ändå mycket trevliga tillskott, som så gott som kompletterar en redan gedigen spelupplevelse.

Det finns bättre spel än Pokémon-spelen, spel som är bättre på många sätt. Det här är inget actionfyllt spel, man kan spela det samtidigt som man ser på TV, lyssnar på musik, läser Super PLAY och dricker Pepsi. Samtidigt. Ungefär. Det kräver inte din fulla uppmärksamhet (men du kan ägna den åt spelet om du så önskar), men spelet är ändå en riktig pärla i min Gameboy Advance-hög.

Grafik/ 4.5
Ljud/ 3.5
Kontroll/ 4.0
Hållbarhet/ 5.0