Det är natt, Harry Mason och hans dotter Cheryl kör på en näst intill öde väg när en flicka helt plötsligt går ut mitt i vägen framför hans bil. Harry väjer av vägen och när han sedan vaknar upp efter olyckan är hans dotter borta. En dimma ligger helt plötsligt tät kring honom och han ger sig i väg och letar efter Cheryl. Han får en plötslig skymt av henne och följer henne in i en stad och staden är just det: Silent Hill.
Där följer man ledtrådarna som till slut ska föra Harry till Cheryl. Men något står inte rätt till i staden och verkligheten förvrids mer och mer.
Jag har tappat räkningen över hur många gånger jag spelat detta spel. Senaste gånger streckspelade jag det, detta för att jag inte hade ett vanligt gammalt ps minneskort till min ps2 och kunde helt enkelt inte spara. Och jag vet varför jag hela tiden återkommer till det helvetet på jorden som Silent Hill verkligen representerar: Jag vill återuppleva just den där känslan jag hade första gången jag spelade det. Jag är avundsjuk på de som ännu inte spelat Silent Hill och får uppleva spelet för första gången. Dock får man en större känsla för symboliken och upptäcker saker som man kanske inte lade märke till första gången.
Grafiken är minst sagt utdaterad men ett bra spel är alltid ett bra spel. Kontrollerna är ibland klumpiga och att försvara sig mot monster kan ibland bli riktigt enerverande. Men för att vara ärlig förhöjer det bara den klaustrofobiska stämningen.
Ett klassiskt spel som de flesta spelintresserade iallafall borde testa.

Jag har nog aldrig blivit så rädd som jag blev första gången jag spelade Sient Hilll till Playstation. Detta är verkligen definitionen på ren och skär skräck.
Spelets handling kretsar kring en far som letar efter sin dotter som försvunnit efter en bilolycka.

Staden där allt utspelas heter Silent Hill, och det är en stad full av hemskheter och udda karaktärer. Helvetet på jorden är nästan en underdrift att kalla den för.

Tidigt in i spelet besöker man en skola, och jag minns än idag hur rädd jag var när jag gick igenom klassrummen och korridorerna. Och då är det ändå ingenting gentemot skräcken man känner i sjukhuset senare in i spelet.

Skräcken backas upp av en riktigt bra handling och mästerlig musik.

Spelade igenom spelet förra året igen(2011) och även om grafiken är föråldrad så skrämde det mig fortfarande lika mycket. Så har ni missat denna pärla ska ni absolut inte tveka! Köp köp köp!