Team Ninja förvaltar en av spelhistoriens allra bästa serier i ett äventyr till Wii där vi lovats fet action och en betydligt större insikt i Samus liv. Håller de vad de lovat?

De personliga förväntningarna låg verkligen på topp. För det första har jag alltid varit ett stort fan av Metroid-serien, och för det andra hade Team Ninja lovat massvis med detaljer som fick mig att skrika högt av glädje. Det var en återgång till 2D-sidoscrollande, möjligheten att byta till förstapersonsvy när man ville, fortsatt fokus på atmosfäriska omgivningar, fetare action och en djup story om Samus liv som hittills varit outforskad. Other M kändes som en spirituell uppföljare till ett av världens allra bästa spel - Super Metroid, fast bättre. Jag skulle dock ha sett genom muren av högmod, alla de enorma förväntningarna jag hade gjorde bara fallet ännu större. Metroid Other M är nämligen inte bara årets största besvikelse, utan även hela generationens största.
Spelet börjar dock starkt med en urtjusig film från slutskedet i Super Metroid där Samus ligger nere för räkning, men Metroiden hon räddade tidigare kommer till undsättning. En klar vink till de nostalgiska spelarna, mig inkluderad. Vad som följer sedan är knappast på samma nivå, Samus för några inre monologer med sig själv om varför hon lever. Dessa monologer (Som givetvis handlar om andra ämnen också genom spelets gång) används på tok för mycket, efter nästan alla händelser ska Samus ifrågasätta om hur, var, när och varför vissa saker sker. Det blir väldigt tradigt väldigt fort och redan en timme in kommer du skrika ut efter hjälp.

Storyn fortsätter med att Samus snappar upp ett nödanrop från en rymdstation och hon beger sig såklart dit. Väl där ser hon att den galaktiska federationens trupper också är där. Ledaren för dessa trupper är Adam Malkovich, en pretentiös tölp som tidigare varit befälhavare över Samus. Samus allierar sig med Adam och hans stereotypiska gäng och föder sedan ett av spelhistoriens mest korkade resonemang. Samus får inte använda sina vapen och uppgraderingar som hon vill, utan Adam måste ge tillåtelse först. Man försöker alltså variera \"Samus tappar allt i början av varje spel\"-logiken, men det framstår bara som dummare än nånsin.
Resten av storyn är dock ostigare än en b-film med osthjälm. Dialogerna är töntiga, likaså karaktärerna. Till och med Samus, som alltid varit min favorit-protagonist i spelvärlden, känns lika intressant som en påse blött hö som luktar gammal hund. Utvecklarna har lyckats tagit död på allt som gör Samus till den hon är.

Allt är dock inte usch och fy. Ett område där Other M inponerar är det speltekniska. Man spelar med wii-fjärren på sniskan, likt det gamla Super Metroid. 2D-segmenten funkar riktigt bra, kontrollen är smidig, kameran likaså och tack vare ett autosikte är slemmonstren lätta att göra slask av. 3D-avdelningarna är inte lika fantastiska dock. Även om övergången mellan 2D/3D funkar perfekt är förstapersonsvyn något hamstrad, man kan nämligen inte röra sig. Alla actionmoment där det krävs att man byter perspektiv blir därför mer av ett irritationsmoment.
Bossarna är dock klart över godkänt. De är fartfyllda, intressanta, utmanande och spännande. Några bossar kommer även kittla nostalginerven, även om några helt saknar anledningar till att överhuvudtaget vara med så är det alltid trevligt att känna igen några ansikten (Eller ögon).

Rent audiovisuellt imponerar Other M också - det är ett av de snyggaste spelen till Wii. Omgivningarna är färgrika, klara och varierande, med ett otroligt detaljdjup. Effekterna är också klart över godkänt. Det blir en härlig färgexplosion utan dess like när Samus avfyrar snorgröna plasmastrålar i anisktet på de lilablå slemkrypen - och jag älskar det. Alla strider blir som ett vackert spektakel med färger, (Som är frånvarande i de flesta av dagens spel) explosioner och en rikligt varierad fiendeflora. Ljudeffekterna är även de mycket bra, men tyvärr kan inte samma sak sägas om musiken. Förutom i de allra mest hektiska stunderna hörs knappt musiken, något som är ett gigantiskt nedkliv i en serie där musiken varit mycket viktig för att sätta stämningen.
Det är dock varken den ostiga storyn, den hopplösa dialogen eller dn förstörda Samus som gör Other m till en sån besvikelse. Nej, orsaken är att Metroid Other M inte känns som just Metroid. Banorna går som på räls, det är korridor efter korridor och aldrig en öppen plats för utforskning. Visst håller det tempot uppe, men samtidigt har inte Metroid handlat om tempofylld action. Team Ninja håller en i handen genom hela spelet, med sparpunkter var tionde minut och alla objektiv utmarkerade på kartan. Lägg till den stendöda atmosfären, avsaknaden av musik och vi har ett spel som förutom Samus inte har några likheter med serien Metroid överhuvudtaget. Metroid ska inte vara en actionfylld b-filmsstory utan ett lugnare spel där atmosfären, pusslen, utforskandet och omgivningarna sätter tonen. Tyvärr Team Ninja, det här är en fet besvikelse.

"Metroid"-seriens universum fick nytt liv med "Metroid Prime"-serien. "Metroid: Other M" är dock inte en del av den serien. Det här spelet utvecklades av Team Ninja (utvecklarna bakom "Dead or Alive"-serien och "Ninja Gaiden") tillsammans med Nintendo. Vilket leder till intressant mix.

Grafik:
Grafiskt följer det här spelet vad som har blivit normen för "Metroid". Det är väldigt stiligt. Ljuseffekterna är livliga, och ger liv åt spelets dunkla atmosfär.
Ljud:
Musiken är för det mesta tystlåten, men kulminerar i boss-striderna, och stärker upplevelsen positivt. Ljudeffekterna går väldigt fint ihop med spelets alla visuella pikar.
Kontroll:
Kontrollen kan förvirra vid första anblick. Tanken är att du bara ska använda din Wii Remote, vänd på bredden. Man kan spekulera att tanken med detta är att den ska påminna om de mera klassiska spelkontrollerna.
Story/Berättande:
Storyn är spelets svagaste aspekt. Dialogen är bland det sämsta jag har hört, och påminner på något sätt om "Final Fantasy"-filmerna. Storyn är tunn, och det märks att det inte har varit utvecklarnas största prioritet.
Sista ordet:
Jag tror att huruvida du skulle gilla det här spelet, beror på hur öppen du är. Vissa kan älska det här spelet, för andra så lär spelets små fel komma i vägen. I slutändan så är det här spelet imponerande; det är både visuellt vackert, och spelmekaniken är nytänkande.

"Metroid: Other M" utvecklades av Nintendo tillsammans med Team Ninja. Man tycker ju att en sådan kombo borde vara rent oslagbar, men ack, nej. Detta Metroid-spel följer inte samma format som den fantastiska "Prime"-serien, (FPS). Istället ser vi här en slags blandning mellan en sorts 2,5D platformer, och ett third-person action spel.

Grafik:
Grafiken är förmodligen spelets minsta problem. Den är vacker, mjuk, stilig, ren. Ärligt talat så ser den riktigt, riktigt bra ut, särskilt för att vara ett Wii-spel.
Ljud:
Ljudet är det inget större fel på. Det är rätt bra. Det finns inga större fel, eller konstigt ojämnheter vad gäller ljudaspekterna.
Kontroll:
Håll i hatten, för nu blir det lite konstigt. När du spelar "Metroid: Other M" ska du bara använda dig av Wii Remote. Ingen nunchuk, ingen Classic Controller. Du har faktiskt inga val här. Du ska hålla din remote diagonalt i båda händerna. Det känns skumt till en början, men man vänjer sig efter en stund. Dock så finns det saker som måste göras med kontrollen rent fysiskt (som vända den framåt, för kunna skjuta missiler) som kan bli en riktig pina, särskilt i stora boss-strider.
Story/Berättande:
Trots alla småfel lite varstans i spelet så är det här som "Metroid: Other M" håller sämst. Dialogerna är fruktansvärda, och ibland rent korkade. Röstskådespelarna är obekväma och halvbra som bäst. Storyn är papperstunn och får dig bara att rycka på axlarna.
Design:
Det känns att vem som än var överhuvud för designteamet på det här spelet har kollat rätt mycket på tidigare \"Metroid\"-spel. Här finns många saker vi känner igen, i form av dörrar du inte kan öppna förrän du har fått någon slags uppgradering. Och så vidare. Men ärligt talat, så klarar inte det här spelet av hemlighetsmakeriet lika bra som sina äldre syskon. Inte alls faktiskt.
Sista ordet:
"Metroid: Other M" är inget mästerverk, det är fullt av små irriterande fel som hämmar upplevelsen. Om du inte har spelat den mästerliga "Prime"-serien, skulle jag rekommendera den högt över denna besvikelse.