Första gången jag la vantarna på Fable var inte långt efter släppdatumet, efter en lång väntan då jag blivit frälst i alla pre-views av spelet var det äntligen dags att sätta igång.

En helt ny och unik värld framför mig satte jag mig med kontrollen i hand och blev absolut inte besviken.

Fable är nu på efterhand definitivt en av de tyngsta titlarna till X-box och ett av förra generationenskonsolers bästa äventyrsspel.

Spelets uppbyggnad är en generös och fri värld där du skall utvecklas som hjälte och välja antingen den goda eller onda sidan under storyns gång. Med mängder av sidequests och uppgraderingar var Fable något friskt i världen av äventyrsspel och en efterlängtad titel att ha i bokhyllan.

Grafiken är för sin tid väldigt bra och ser än idag relativt bra ut för sin tid, inte minst under de få cutscenes spelet har att bjuda på.
Med en utvecklad story och genomtänkta karaktärer som fängslar spelaren är Fable ett måste i X-boxsamlingen.

Fightmotorn och kontrollern i Fable är näst intill perfekt och ger utrymme för smidiga rörelser och ett bra kombosystem. Med mängder av vapen och magier till förfogande blir Fable aldrig tröttsamt då det tar spelaren genom magiska miljöer och en välarbetad story som ibland, tyvärr, känns lite tunn och ofärdig men fortfarande gör spelet rättvisa i slutet.

Musik och Ljudeffekter i Fable är något som höjer spelet till en högre nivå och ger det karaktär och atmosfär. Något jag själv värderar högt när det gäller äventyrsspel av denna storlek.

Levelsystemet i Fable är visserligen inte speciellt unik på sina sätt men ändå en duglig feature som gör spelet ännu roligare när spelaren har total kontroll över karaktärens utveckling.

Musik och Ljudeffekter 5/5
Spelbarhet 5/5
Utmaning 5/5
Re-playvärde 3/5

Det här spelet kom som ett bombnedslag för mig. Jag testade det hos en kompis och vad bra det var. Peter Molyneaux, mannen bakom Black&White har slagit till igen och hans motto är god eller ond och detta gäller även Fable. Fable är ett action rollspel i 3:e peson vy.
Du är en liten pojke vars namn är okänt. Du bor i en liten by vid namn Oakvale, en fredlig liten by där alla känner alla. Du lever med din far, mor och lillasyster. Men så en dag kommer några onda banditer och plundrar staden, rövar bort din mor och lillasyster, men inte nog med det. Dom dödar din far, och nu ska du hämnas och ta reda på vilken ond makt som ligger bakom detta...
Efter filmen där man sätt sin stad plundras kommer en vänlig magiker och för en därifrån till Heroes Guild där alla tappra riddare tränar och bor. Här växer du upp med en tjej vid namn Whisper och får utveckla dina pshysiska och fysiska egenskaper. Du tränar upp din styrka pricksäkerhet med pilbåge och din will power. Nu ska du utföra dina första uppdrag vilka går ut på att döda några getingar och banditer. I striderna får man så kallade ``experiencebollar´´ som du sedan kan lägga ut för att öka din styrka eller ditt pshyke eller kanske dina magiska kraft. Man får också combatpoints för att ha använt sitt närstridsvapen eller magiska poäng om du använder magi i striderna osv. Du väljer tidigt i spelet om du vill uföra goda eller onda handlingar. Här tycker jag spelet brister lite för att balansen mellan onda och goda uppdrag är inte så bra. Spelet domineras av goda uppdrag vilket gör det mycket svårare att bli ond i spelet.

Nu lite om grafik, ljud och så... Grafiken i spelet är mycket bra. Detaljrikedomen i spelet är fin och den lite overkliga karaktärsdesignen passar spelet bra. Utvecklarna har verkligen lyckats med miljöerna.
Mysiga skogar till mörka kyrkogårdar till coola städer som Bowerstown(en stad i början av spelet). Ljudet är också det på bra. Den stämmningsfulla musiken bidrar starkt till spelet, dock är ljudeffekterna lite tama men det tänker man inte på så mycket. Kontrollen är mycket simpel. Nere i höra och vänstra hörn står det vad du gör på alla knappar. Hållbarheten är lite kort dock. Jag varvade spelet lite väl enkelt, lite för få uppdrag, men du kan ju alltid spela om spelet som ond om du var gid eller tvärtom.

Helhetsintrycket är dock MYcket bra. Jag älskar det här spelet och rekommenderar det varmt.
Jullsan

Peter Molyneux. Smaka på namnet och låt det gå runt likt ett fint vin i munnen och spotta sedan ut det. Prova sedan att smaka på ett annat utvecklarnamn och märk den klara skillnaden i fyllighet, arom och eftersmak. Peter Molyneux har en klart fylligare arom och lämnar en god eftersmak efter sig. Peter Molyneux är mannen bakom Fable men också hjärnan bakom spel som Black & White, Dungeon Keeper, Popolous & Theme Park och är en av få spelutvecklare som brinner så otroligt mycket för det han gör och som lägger ner hela sitt liv i spelet. Utvecklare som dessa lägger ned så otroligt mycket kärlek i sina spel att man kan känna det när man håller i förpackningen. Det är inte bara ytan som räknas utan innehållet ska vara nyskapande, fräsht och ge spelaren en sådan frihet att spelet får närmast oändlig livslängd.
Några andra sådana "masterminds" är Warren Spector (mannen bakom Deus Ex I & II) & Sid Meier (mannen bakom Civilization & Pirates!). Peter M är dock så pass engagerad i det han gör att han gärna lovordar spelet till himmelen, och det är just det jag pratar om när jag pratar om hur mycket kärlek som läggs ner i spelet. Peter M går ut med ambitionen att göra det bästa spelet någonsin varje gång han påbörjar ett nytt spel.
Fable är kanske inte det bästa någonsin men det är i alla fall hans bästa spel hittils näst efter Black & White. Dock påminner spelet till viss del om B&W (vilket ju givetvis bara är positivt).

Fable är i grund och botten ett actionorienterat rollspel i 3e personsperspektiv. Där slutar dock likheterna med alla andra actionrollspel. Du börjar spelet som en liten pojke i din hemby Oakvale. Det är din systers födelsedag och du måste hitta en present åt henne genom att göra gärningar i byn. Redan här får man börja forma sin karaktär till god eller ond. En flicka som bor granne med dig har tappat sin teddybjörn och är helt förtvivlad. Det visar sig att en pojke en bit bort har hittat teddybjörnen. Han har dock fullt upp med att försvara sig mot en stöddig pojke som mobbar honom både psykiskt och fysiskt. Nu är det upp till dig hur du vill göra. Enbart du själv sätter gränsen för vad du vill göra. Vill du kanske slå tillbaka lite på mobbaren och rädda den oskyldiga pojken? Han blir då så glad att han låter dig ta hand om björnen han hittade och du kan lämna tillbaks den till grannflickan. Känner du dig på dåligt humör kan du ju prova att slå till den oskyldiga pojken istället tills han tappar björnen och springer gråtandes därifrån. För att vara extra ond kan du ju sedan ge björnen till mobbaren som vill slita ben och armar av den bara för skojs skull. Spelet byggs sedan upp kring moraliska pussel som dessa eller goda och onda gärningar som är direkt inbyggda i gameplayet såsom att du blir ond av att vandalisera i städer och god av att döda banditer och odöda ute i skogen. För varje gärning du gör finns det dock konsekvenser. För att återgå till exemplet med björnen i början så blir konsekvensen av att du ger björnen till mobbaren att ryktet sprider sig. Snart kommer en av byns vakter rusandes och säger till dig att uppföra dig. Folk börjar viska "titta där går busungen" när du går förbi dem. Konsekvenserna senare i spelet blir dock betydligt större än när man är liten pojke. Beter du dig riktigt illa kommer du snart ha varenda vakt i Albion (landet spelet utspelar dig i) efter dig och folk kommer fly i fasa och höga skrik när du kommer gåendes. Det motsatta gäller givetvis och du tagit den goda vägen genom livet. Du kan få hjälp av vakterna bara genom att be dem snällt att följa efter dig och kvinnor (och även vissa män) blir störtkära i dig och jublar högt när du vandrar in på den lokala tavernan. Hur du utvecklas påverkar även ditt utseende. Allt du gör i spelet ändrar hur du ser ut när du åldras. Allt från ärr på ansikte och kropp om du slåss mycket med svärdet till röda ögon och horn om du är riktigt ond. Detta kan du sedan komplettera med valfri frisyr och skäggtyp hos den lokala barberaren.

Bakom detta underbara god/ond system finns också en lika underbar handling som spänner över hela ditt liv från pojklivet i byn till livet som gammal föråldrad gubbe. Handlingen tar fart på allvar när din hemby blir nedbränd och din familj dödad. Du hittas av Maze och han tar in dig som sin lärling i "The Heroes Guild". Detta är stället i världen där man tränar hjältar. Du tränas där genom hela din ungdom innan du släpps fri i världen för att bli ihågkommen i historieböckerna. Du kommer tillbaka till gillets högkvarter med jämna mellanrum för att få nya uppdrag och för att "levla".

Världen har dock så mycket mer att erbjuda än bara uppdragen. Gift dig, skaffa hus, hyr ut huset, drick dig stupfull på tavernan, spela en omgång kort eller hitta alla hemligheter som finns begravda i spelet. Ingen tvingar dig till att göra något här. Det är ditt spel, din upplevelse, ditt liv. Världen i sig lever också sitt liv obroende av dig. Du kan bestämma dig för att studera vad andra människor gör. Du kan faktiskt följa en persons dag från att personen kommer från sitt hus på morgonen och förbereder sitt försäljningstält till han plockar undan och går hem. Du kan se ett skepp anlända med varor i hamnen och sedan följa ett par gubbar som bär upp lådorna genom byn in i ett hus och ställer ner dom för att gå och hämta fler. Det är inte på något sätt scriptat. Om du kommer och skrämmer ledet med lådbärare tappar de lådorna och får panik. Paniken kan sedan sprida sig till mannen som satte upp sitt tält som vi följde innan och han lämnar sin post för att fly han också. Världen känns verkligen levande. Mer levande än någon annan rollspelsvärld jag stött på hittils eftersom du påverkar precis allt runtomkring dig.

Jag har inte berättat häften av vad jag skulle kunna om detta moderna mästerverk i spelskapande men tycärr vet jag att allt för långa recensioner är något man inte orkar ta sig igenom på en sida som denna. Jag har helt skippat att berätta om grafik, ljud, kontroller m.m. Alla dessa saker är helt fantastiskta men faktum är att alla dessa faktorer skulle kunna vara urdåliga. Detta spel skulle ändå lysa som den starkaste stjärna. Innehåll är viktigare än yta. Detta spel har massor av båda men när det gäller kärlek till spelskapande toppas listan av mannen bakom detta spel. Peter Molyneux. Alla som inte vet tillräckligt om denna man borde "Googla" efter namnet genast.

Detta är ett konstverk i spelskapande, ett vackert konstverk mina dmaer och herrar. Missa det inte.

Fable är ett av de sötaste spelen jag någonsin har kört(haha) men ändå är jag lite besviken på det. I detta spel så börjar man som pojke i en liten by såkallad Oakvale. Ens syster har födelsedag och man är tvungen att göra onda eller goda gärningar för att köpa en present åt henne. Men byn blir attackerad av ett par blodtörstiga banditer. Banditerna letar efter en men som tur är så blir man räddad av en hjälte vid namn Mage.
Han tar en till Heroes Guild där man träffar Guildmaster som då ska lära en att bli en hjälte. Spelet går då ut på att leta efter den mannen som stod bakom banditdådet. Man ska alltså hämnas på vem det nu än är har dödat ens familj, eller har han.

Det som jag tycker är det bästa med spelet är att man inte går upp i level som i många spel utan att man får experience för hur många man dödar. Det som är lite dåligt med det är att det ibland känns lite stelt och att man inte kan hoppa. Men nåt som är bra är att man kan skryta att man ska göra ett uppdrag naken eller med bara händerna men oftast blir det mest i början eftersom man blir beroende av ens saker ju längre in i spelet man kommer.
Det som är lite tråkigt är att när man är trollkarl så är man så klart mycket bättre än om man är en warrior eller pilbågssnubbe. Man kan också klä sig i klänning så man ser ut som en fikus. Det kan vara ett plus eller inte beroende hur attratherad man blir när man ser sin machoman påsera.Man kan faktist gifta sig med både man och kvinna men bäst är det med kvinna eftersom då får man pengar av bröllopsgästerna eller vad det nu än är.Lite störande är att man får repliker på hjärnan om man spelar mycket. Som "my armor, my helmet, my sword and my shield, gather for me and the path I shall yield".Det som jag tycker är ett plus är att alla talar irlänska.

Alla har de här tuffa accenterna som skulle passa en dvärg istället. DET ÄR VAD JAG TYCKER. DEN HÄR RECENSIONEN KANSKE LÅTER LITE NEGATIV MEN DET ÄR FAKTISKT ETT VÄLDANS BRA SPEL. JAG ÅNGRAR DÅ INTE ATT JAG KÖPTE DET ÄVEN FAST JAG BLEV LITE BESVIKEN SÅ OM JAG VORE DU SÅ SKULLE JAG KÖPA DET MED DET SAMMA.

FABLE

Peter Molyneux, chef för Lionhead Studios, är inte bara ansvarig för skapelsen av ett av de mest trolska spel någonsin. Han har även fyllt en hel spelvärld med falska förhoppningar.
Nu skall inte detta bli en recension präglad av bitterhet över brutna löften, följd av en betygssänkning bara för att en viss fransman inte kan hålla vad han lovar. För bakom varje hans uttalande, mer överdrivna än alla Sveriges politikers vallöften tillsammans, sitter det hundra andra personer som med blodsprängda ögon sliter för att ro hans mastodontprojekt i land. Bitvis har dom lyckats och bitvis inte.
Det talades mycket om att Fable skulle erbjuda spelaren total frihet. Man blev så gott som intalad att vartenda litet stöveltramp skulle ge konsekvenser för världen man vistades i. Varje spelare skulle få, om man gick på Molyneux predikan, en helt unik utveckling av karaktären med oändligt omspelningsvärde. Om den gode Peter för stunden verkligen trodde på det själv eller om han i själva verket bara målade upp en optimistisk bild av det perfekta rollspelet kan man spekulera i. För jämför man sedan det färdiga spelet med hur det var lovat att bli, så inser man att det mesta tillslut blivit något alldeles otroligt kompromissat.
På grund av allt detta så går det att se på det här spelet från två synvinklar. En spelare som aldrig någonsin hört talas om Peter Molyneux och hans Project Ego (som det först hette), som undvikit att trissas upp av hypen och som utan förväntningar spelar Fable kommer sannolikt inte bli besviken. Har man istället som mig följt utvecklingen och trott på allt som sagts så kan man fortfarande ha kul med Fable, fast med en stark bismak av härsken fransk hype.

Ond, god eller mitt emellan

När jag någon gång nu för tiden befinner mig i ett naturområde i verkliga livet, vare sig i en tät barrskogar eller bara bland ett par träd, eller om jag ser en karaktäristisk himmel en tidig morgon så drar jag ofta paralleller till vissa av de fantastiskt stämningsfulla miljöer som målas upp i Fable.
Känslan när man sakta vandrar fram längs en stig mellan några späda ungbjörkar och runt fötterna ser gräs med en mjuk grön lyster är magisk. När dessutom marken är täckt av vackra rosa blommor och man ser solen gå upp till tonerna av en ensam gök, då vill man bara stanna upp och betrakta allt för en minut. Räkna dock inte med att kunna utforska miljöerna som i tillexempel Morrowind eller gå vilse i någon stor urskog, senast jag färdades längs mer linjära vägar var när jag spelade Gran Turismo 3.
Förvånande nog kan det linjära även återfinnas i spelet över lag. Eller så är det jag som blivit förblindad av Molyneux stora ord och begär ett spel större än livet självt. Ärligt talat, jag har varvat spelet tre gånger (vilket ju måste betyda att spelet har vissa kvalitéer) och de två senaste gångerna har jag försökt dra spelet i så olika riktningar som möjligt. Första gången utvecklade jag min karaktär till en nobel riddare i glänsande rustning. Andra gången axlade jag rollen som satanisk bågskytt och gjorde landet Albion till ett helvete på jorden. Nu senast lekte jag Gandalf. Och visst förändrades utseendet på mina karaktärer drastiskt, från den ena ytterligheten till den andra.
Tyvärr så måste jag konstatera att det oändliga omspelningsvärde som Fable tydligen skulle belöna den nyfikna spelaren med är en stor fet bluff. Annars måste dom ha menat att den handfull med valbara frisyrer och tatueringar som erbjuds spelaren skulle åstadkomma detta. För man finner banne mig ingen större variation i storyn än i en påse dillchips. Jag kan berätta, utan att kläcka ur mig en allt för stor spoiler, att vid de få tillfällen du hamnar vid ett vägval, stort som litet och kanske mellan en persons liv eller död, så resulterar ditt val inte mer än i att din godhet/ondhets-mätare flyttar sig lite åt något håll. Förändringen i själva storyn blir bara minimal.
Inte heller avslutningssekvenserna präglas i någon större utsträckning av dina handlingar, inte mer än man sett i tidigare spel i alla fall. Redan i NES-spelen kunde man ju få olika slut. Om jag inte minns fel så hade Star Ocean - The Second Story till PS upp emot femtio olika varianter av hur berättelsen slutade. För övrigt är jag en stor fan av Squares Final Fantasy X i all sin superlinjära härlighet, så om man blir besviken på Fable beror som sagt helt på ens förväntningar.

En tom rustning

Något jag kan störa mig på i rollspel är bristen på talförmåga hos många av dess huvudkaraktärer. Likaså i Fable. I spel med en linjär story är avsaknaden av textat eller röstpålagt tal åt hjälten ett mysterium, i Fabel blir det en undflykt att sätta en stämpel på karaktären. Varför skulle han annars passera genom hela spelet utan att säga ett ord mer än Harpo i Bröderna Marx. Egentligen är han en riktig dönick. Torr som en skyltdocka drar han fram med bara en knippe löjeväckande yttryck till hands. Det är bara i några få filmsekvenser man plötsligt kan få se skymten av en liten känsloyttring bakom alla tatueringar och ärr. Så alla fritidspsykologer där ute som vill göra en djupdykning i människans sinne och studera en persons komplexa känslor, av typen Cloud Strife, bör leta på annat håll.
Har man inga inre demoner att slåss mot finns det istället gott om deras fysiska motstycken. Fables skogar är fulla av rövare med attityd, balverines (varulvs-wanna-be) och dumma stentroll. Striderna är kaotiska och känns en aning för slumpartade, men dom är onekligen underhållande. Alla sadister lär få ett leende på läpparna när de första gången upptäcker att alla mänskliga fiender kan halshuggas. Sedan är väl deras dag räddad när det står klart för dem att den separerade huvudsaken kan användas som fotboll i ett makabert försök till en Beckham-skruv.
Fable upplevs nog av de flesta som ganska uppenbart partiskt. Varför skall man anstränga sig att samla ihop pengar genom ärligt arbete när det bara är att smyga in på natten i första och bästa närbutik och stjäla det man vill ha. Det är nog så majoriteten av spelarna kommer att resonera.
Precis som en vis krönikör skrev i en speltidning en gång så är hela bilden av vad som utgör en god respektive en ond människa i spelet väldigt störd. Slakta en hel by av oskyldiga människor och du kommer fortfarande ha en mätare som visar på 95procentigt god om den var helt fylld innan. Reparera sedan skadan genom att hugga sönder några odöda på en kyrkogård eller ät en viss sorts mat. Slå ner din fru och sparka på henne när hon ligger ner och hon kommer på sin höjd vilja skilja sig, troligen bara klaga på att du inte är lika snäll längre som du brukade vara. I Grand Theft Auto bryr jag mig inte då allt våld sker med glimten i ögat och en stor dos humor. I Fable känns det bara som ännu ett i raden osmakliga försäljningstrick.

Fabel mår som alla andra spel bästa av att spelas utan några förväntningar. Med snygg grafik, intromusik av Danny Elfman och ovanligt stora möjligheter att påverka huvudkaraktärens utseende, så är detta ett lir klart över medel. Är man istället drabbad av hypesjukan som jag, då får man också räkna med att ha Peter Molyneux skugga ständigt hängandes över huvudet, påminnandes om vad spelet ”kunde ha blivit”. Och det kan vara något väldigt destruktivt.

av Tomas Eriksson

När jag fick mitt Xbox i julklapp var Fable det spel jag hade störst förhoppningar på av de spel jag fick. Och inte har jag blivit besviken, tvärtom. Fable är ett fantastiskt spel som minst sagt infriar alla förväntningar. I alla fall för mig.

När man som liten pojke får sitt första uppdrag - att utföra tre goda gärningar för att få pengar till att köpa en födelsedagspresent till sin syster, då känner man kanske att det känns lite mesigt. Men det dröjer dock inte länge innan det är full action. Hembyn slaktas av banditer och den store mästare Maze tar en med till Heroes Guild. Där växer man till man och utvecklas till hjälte.

Efter examen är det fritt fram. Antingen blir man en god man som hyllas som hjälte i städerna, eller så blir man en ondskefull man som lever rövare på alla sätt och vis.

När man är god och på ett exemplariskt sätt utför de "Quests" (uppdrag) som man fått så får man en speciell känsla. För när man är ute på krigsstigen och kämpar mot banditer och andra onda varelser, då lever man in i spelet och känner verkligen att det är jag själv som är där inne och kämpar och slåss. Inlevelsen blir enorm.

Att vara ond är, enligt mitt tycke, lite svårare. Om man blir tagen av en vakt när man rånar ett hus, då är man inte välkommer till den byn/staden på ett bra tag. Det underlättar ju inte precis. Så jag föredrar att vara en god hjälte som folket ser upp till.

Jag har ett råd. Det är att om Du köper Fable så kommer Du inte att bli besviken. Det är ett mästerverk utan dess like. God eller ond? Du väljer.

Jag kan stolt berätta om ett av världens mest ”valfria” spel. Allt du gör och alla dina handlingar kommer att påverka din framtid. Allt börjar med en liten by, i denna by så börjar du skapa ditt öde. Du kan välja om du vill bli god och slåss för den goda sidan. Men fel val och fel handling kan göra så du hamnar i den mörka sidan.

När man väl har satt sig in i spelet så blir de enormt svårt att slita sig ifrån TV rutan. Musiken och ljudeffekterna gör en väldigt stor del av spelet. Grafiken och alla filmfrekvenser är bra. De höjer spelkänslan till skyarna. De absolut bästa med spelet är att spelfiguren åldras och ju mer du tränar desto större muskler får du och du blir bättre på grejorna du tränar. Du kan även skaffa en fru och köpa ett hus i någon lugn och trevlig by.

Jag rekomenderar detta spel till alla rollspelsfanatiker men även alla andra eftersom de är sånt valfritt spel.

ÄR DU REDO ATT SKAPA DITT EGET ÖDE?

Hej,, jag har väntat och väntat på ett bra rollspel/fantasyspel som inte BARA handlar om att döda monster utan också om hur vackert ett spel kan vara och ett spel som verkligen man fastnar för. Fable är ett sådant spel men det är alldeles för kort, själv klarade jag det på 6 timmmar någonting och det är alldelles för kort.

Men det finns positiva delar, som att man kan välja om man vill vara ond eller god och det är ett enda spel till som är så välutvecklat att man kan göra det i, och det är Black and White. Tillverkarna av Black and White är samma som hos Fable och det är Liongate från england och jag kan verkligen rekomendera Black and White för de som gillar Fable.

När man är en liten pojke så ska man utföra onda eller goda gärningar som man sen ser konsekvenser av. Efter ett tag i sin hemby så kommer det banditer och bränner byn och de dödar ens mor och far, men man tror också att de dödar ens syster som man senare i spelet möter igen, då kommer en man som räddar en undan bnditerna och tar med en till ett ställe där man utbildar hjältar. Utvecklingen från att man är liten tills det att man blir stor är lite trögt i början men det blir roligare när man har fått lära sig om sina krafter och hur man använder svärd, pilbåge och magi. Man får sedan gå ett sista test mot den man som räddade en i sin by, och när man är färdig med det bär äventyret av.

Jag hade tänkt ge detta spel en 5:a första gången jag såg det men det nedsattes av speltiden som var så kort. Jag hoppas Liongate kommer ut med en fortsättning som är mer väluttänkt på längden, sen finner jag inga svagheter i detta spel utom att man kan ha så mycket hjälpdrycker man vill och få liv av de hela tiden så att det är omöjligt att dö i vissa tillfällen,, men det är lika omöjligt utan de så var försiktig om hur många du har innan du ger dig in i en strid.

Jag fick hem Fable igår eftermiddag, och som sagt jag hade väldigt stora förväntningar på detta "bästa rollspelet genom tiderna".
Och redan i öppningssekvenserna fick jag rysningar, musiken och uppläget var som gjort för en fantasy dåre som jag själv.
Men sedan blev jag lite besviken för jag tyckte det var lite segt och förutsägbart och det kanske det var under bardomen och träningen.
Men sen öppnades sig mitt hjärta för setta spel och jag var fast, helt och hållet uppe i att försöka klä mig så läskigt som möjligt, vara så ond som möjligt och ja mycket mer.
Jag läste många hårda recentioner om Fable, att det skulle vara för kort, att det inte infiade den frihet som utlovats och mycket mer och visst alla har olika smak och tycke men se det för var det är och ge det en ärlig chans utan andras "expertvetande".
Jag kan iallafall inte sluta tänka på Fable och jag sitter nu på jobbet och plågas av att jag inte kan vara hemma i min soffa och upptäcka allt om världen Albion!!!!

Ett mycket fint spel. Men det är ett litet problem det tar inte så lång tid att klara av 20 timmar tog det för mig. Men det bästa är att du vill köra om det igen för om du var god fösta gången så vill du testa att vara ond andra gången. Och grafiken är mycket fin och ljudet. Och man får inte glömma att det finns så mycket att göra på spelet.

I början av spelet är du en liten pojke då kan du springa runt och sparka på höns och peka finger mot borgmästaren. Och när du har blivit äldre så kan du gå och ta saker från folk. Men man kan också tänka lite. Om du gifter dig med borgmästans flicka och sen mördar du borgmästan. Då får din fru alla hans pengar sen mördar du henne då får du pengarna. En smart ide.

Men en sak har jag glömt att säga. Du kan köpa hus!!! Det är en av dom bästa sakerna. Det kan man inte på många andra rollspel. Alltså ångrar jag inte att jag köpte Fable. Du får många roliga timmar på köpet!!!

Man börjar spelet som ett litet barn, lyckligt ovetandes om sin
framtid. Staden man bor tillsammans med sin mor, far och lillasyster Teresa är en mysig, fin liten hamnstad vid namn Oakvale. Det är Teresas födelsedag, och man ska skaffa pengar att köpa en present.
Redan nu visar Fable upp sitt mest grundläggande tankesätt;
Att det finns alltid två sidor på ett mynt.

Ond eller God ?
Man ska utföra goda handlingar för att få pengar, men det går också att utföra onda handlingar, valet är upp till dig. Jag valde att vara snäll den första gången jag körde igenom Fable, ett val som skulle genomsyra allt i spelet...

Ens karaktär påverkas på en massa sätt genom att vara ond eller god, är man ond kan folk bli rädda för en och vice versa.
Till och med ens ögonfärg kan förändras...det är snyggt och roligt.
Fable är ganska klassiskt uppbyggt, få erfarenhetspoäng och utvecklas, vi har Styrka, som är indelat i tre klasser;Fysik, Hälsa och Tuffhet.
Kort sagt, hur stark du är, hur mycket hälsopoäng och hur mycket stryk du tål. Sen har vi Skill;här kan du bland annat bli säkrare med din pilbåge, köpa billigare saker m.m
Sist är Will; Uppgradera dina magier, samt öka på magipoängen.

I varje stad finns det möjlighet att köpa nya vapen, rustningar och mycket annat, man kan även klippa sig och fixa tatueringar. Både på ansiktet och resten på kroppen. Det är svårt att sammanfatta Fable på såhär lite plats, men tro mig, Fable har ett djup, som är sällsynt.

Jag köpte Fable samma dag det släpptes om jag ångrar det inte för en sekund, jag råder dig att göra det samma, det är grymt bra !
Med underbar grafik, bra musik, enkel, kontroll..men kanske lite kort livslängd. Men då syftar jag på huvudäventyret, förutom själva huvudhandligen finns det massor av saker att göra...

Varför inte köpa en spade och gräva på kyrkogården ? Eller varför inte köpa ett fiskspö och fiska lite ? Ens karaktär påverkas på många olika vis, äter du mycket kött och dricker mycket öl blir man fetare...
Köp Fable nu ! Ni kommer inte att ångra er ! I promise !

Det här spelet kom som ett bombnedslag för mig. Jag testade det hos en kompis och vad bra det var. Peter Molyneaux, mannen bakom Black&White har slagit till igen och hans motto är god eller ond och detta gäller även Fable. Fable är ett action rollspel i 3:e peson vy.
Du är en liten pojke vars namn är okänt. Du bor i en liten by vid namn Oakvale, en fredlig liten by där alla känner alla. Du lever med din far, mor och lillasyster. Men så en dag kommer några onda banditer och plundrar staden, rövar bort din mor och lillasyster, men inte nog med det. Dom dödar din far, och nu ska du hämnas och ta reda på vilken ond makt som ligger bakom detta...
Efter filmen där man sätt sin stad plundras kommer en vänlig magiker och för en därifrån till Heroes Guild där alla tappra riddare tränar och bor. Här växer du upp med en tjej vid namn Whisper och får utveckla dina pshysiska och fysiska egenskaper. Du tränar upp din styrka pricksäkerhet med pilbåge och din will power. Nu ska du utföra dina första uppdrag vilka går ut på att döda några getingar och banditer. I striderna får man så kallade ``experiencebollar´´ som du sedan kan lägga ut för att öka din styrka eller ditt pshyke eller kanske dina magiska kraft. Man får också combatpoints för att ha använt sitt närstridsvapen eller magiska poäng om du använder magi i striderna osv. Du väljer tidigt i spelet om du vill uföra goda eller onda handlingar. Här tycker jag spelet brister lite för att balansen mellan onda och goda uppdrag är inte så bra. Spelet domineras av goda uppdrag vilket gör det mycket svårare att bli ond i spelet.

Nu lite om grafik, ljud och så... Grafiken i spelet är mycket bra. Detaljrikedomen i spelet är fin och den lite overkliga karaktärsdesignen passar spelet bra. Utvecklarna har verkligen lyckats med miljöerna.
Mysiga skogar till mörka kyrkogårdar till coola städer som Bowerstown(en stad i början av spelet). Ljudet är också det på bra. Den stämmningsfulla musiken bidrar starkt till spelet, dock är ljudeffekterna lite tama men det tänker man inte på så mycket. Kontrollen är mycket simpel. Nere i höra och vänstra hörn står det vad du gör på alla knappar. Hållbarheten är lite kort dock. Jag varvade spelet lite väl enkelt, lite för få uppdrag, men du kan ju alltid spela om spelet som ond om du var gid eller tvärtom.

Helhetsintrycket är dock MYcket bra. Jag älskar det här spelet och rekommenderar det varmt.
Jullsan

Peter Molyneux. Smaka på namnet och låt det gå runt likt ett fint vin i munnen och spotta sedan ut det. Prova sedan att smaka på ett annat utvecklarnamn och märk den klara skillnaden i fyllighet, arom och eftersmak. Peter Molyneux har en klart fylligare arom och lämnar en god eftersmak efter sig. Peter Molyneux är mannen bakom Fable men också hjärnan bakom spel som Black & White, Dungeon Keeper, Popolous & Theme Park och är en av få spelutvecklare som brinner så otroligt mycket för det han gör och som lägger ner hela sitt liv i spelet. Utvecklare som dessa lägger ned så otroligt mycket kärlek i sina spel att man kan känna det när man håller i förpackningen. Det är inte bara ytan som räknas utan innehållet ska vara nyskapande, fräsht och ge spelaren en sådan frihet att spelet får närmast oändlig livslängd.
Några andra sådana "masterminds" är Warren Spector (mannen bakom Deus Ex I & II) & Sid Meier (mannen bakom Civilization & Pirates!). Peter M är dock så pass engagerad i det han gör att han gärna lovordar spelet till himmelen, och det är just det jag pratar om när jag pratar om hur mycket kärlek som läggs ner i spelet. Peter M går ut med ambitionen att göra det bästa spelet någonsin varje gång han påbörjar ett nytt spel.
Fable är kanske inte det bästa någonsin men det är i alla fall hans bästa spel hittils näst efter Black & White. Dock påminner spelet till viss del om B&W (vilket ju givetvis bara är positivt).

Fable är i grund och botten ett actionorienterat rollspel i 3e personsperspektiv. Där slutar dock likheterna med alla andra actionrollspel. Du börjar spelet som en liten pojke i din hemby Oakvale. Det är din systers födelsedag och du måste hitta en present åt henne genom att göra gärningar i byn. Redan här får man börja forma sin karaktär till god eller ond. En flicka som bor granne med dig har tappat sin teddybjörn och är helt förtvivlad. Det visar sig att en pojke en bit bort har hittat teddybjörnen. Han har dock fullt upp med att försvara sig mot en stöddig pojke som mobbar honom både psykiskt och fysiskt. Nu är det upp till dig hur du vill göra. Enbart du själv sätter gränsen för vad du vill göra. Vill du kanske slå tillbaka lite på mobbaren och rädda den oskyldiga pojken? Han blir då så glad att han låter dig ta hand om björnen han hittade och du kan lämna tillbaks den till grannflickan. Känner du dig på dåligt humör kan du ju prova att slå till den oskyldiga pojken istället tills han tappar björnen och springer gråtandes därifrån. För att vara extra ond kan du ju sedan ge björnen till mobbaren som vill slita ben och armar av den bara för skojs skull. Spelet byggs sedan upp kring moraliska pussel som dessa eller goda och onda gärningar som är direkt inbyggda i gameplayet såsom att du blir ond av att vandalisera i städer och god av att döda banditer och odöda ute i skogen. För varje gärning du gör finns det dock konsekvenser. För att återgå till exemplet med björnen i början så blir konsekvensen av att du ger björnen till mobbaren att ryktet sprider sig. Snart kommer en av byns vakter rusandes och säger till dig att uppföra dig. Folk börjar viska "titta där går busungen" när du går förbi dem. Konsekvenserna senare i spelet blir dock betydligt större än när man är liten pojke. Beter du dig riktigt illa kommer du snart ha varenda vakt i Albion (landet spelet utspelar dig i) efter dig och folk kommer fly i fasa och höga skrik när du kommer gåendes. Det motsatta gäller givetvis och du tagit den goda vägen genom livet. Du kan få hjälp av vakterna bara genom att be dem snällt att följa efter dig och kvinnor (och även vissa män) blir störtkära i dig och jublar högt när du vandrar in på den lokala tavernan. Hur du utvecklas påverkar även ditt utseende. Allt du gör i spelet ändrar hur du ser ut när du åldras. Allt från ärr på ansikte och kropp om du slåss mycket med svärdet till röda ögon och horn om du är riktigt ond. Detta kan du sedan komplettera med valfri frisyr och skäggtyp hos den lokala barberaren.

Bakom detta underbara god/ond system finns också en lika underbar handling som spänner över hela ditt liv från pojklivet i byn till livet som gammal föråldrad gubbe. Handlingen tar fart på allvar när din hemby blir nedbränd och din familj dödad. Du hittas av Maze och han tar in dig som sin lärling i "The Heroes Guild". Detta är stället i världen där man tränar hjältar. Du tränas där genom hela din ungdom innan du släpps fri i världen för att bli ihågkommen i historieböckerna. Du kommer tillbaka till gillets högkvarter med jämna mellanrum för att få nya uppdrag och för att "levla".

Världen har dock så mycket mer att erbjuda än bara uppdragen. Gift dig, skaffa hus, hyr ut huset, drick dig stupfull på tavernan, spela en omgång kort eller hitta alla hemligheter som finns begravda i spelet. Ingen tvingar dig till att göra något här. Det är ditt spel, din upplevelse, ditt liv. Världen i sig lever också sitt liv obroende av dig. Du kan bestämma dig för att studera vad andra människor gör. Du kan faktiskt följa en persons dag från att personen kommer från sitt hus på morgonen och förbereder sitt försäljningstält till han plockar undan och går hem. Du kan se ett skepp anlända med varor i hamnen och sedan följa ett par gubbar som bär upp lådorna genom byn in i ett hus och ställer ner dom för att gå och hämta fler. Det är inte på något sätt scriptat. Om du kommer och skrämmer ledet med lådbärare tappar de lådorna och får panik. Paniken kan sedan sprida sig till mannen som satte upp sitt tält som vi följde innan och han lämnar sin post för att fly han också. Världen känns verkligen levande. Mer levande än någon annan rollspelsvärld jag stött på hittils eftersom du påverkar precis allt runtomkring dig.

Jag har inte berättat häften av vad jag skulle kunna om detta moderna mästerverk i spelskapande men tycärr vet jag att allt för långa recensioner är något man inte orkar ta sig igenom på en sida som denna. Jag har helt skippat att berätta om grafik, ljud, kontroller m.m. Alla dessa saker är helt fantastiskta men faktum är att alla dessa faktorer skulle kunna vara urdåliga. Detta spel skulle ändå lysa som den starkaste stjärna. Innehåll är viktigare än yta. Detta spel har massor av båda men när det gäller kärlek till spelskapande toppas listan av mannen bakom detta spel. Peter Molyneux. Alla som inte vet tillräckligt om denna man borde "Googla" efter namnet genast.

Detta är ett konstverk i spelskapande, ett vackert konstverk mina dmaer och herrar. Missa det inte.

Fable är ett av de sötaste spelen jag någonsin har kört(haha) men ändå är jag lite besviken på det. I detta spel så börjar man som pojke i en liten by såkallad Oakvale. Ens syster har födelsedag och man är tvungen att göra onda eller goda gärningar för att köpa en present åt henne. Men byn blir attackerad av ett par blodtörstiga banditer. Banditerna letar efter en men som tur är så blir man räddad av en hjälte vid namn Mage.
Han tar en till Heroes Guild där man träffar Guildmaster som då ska lära en att bli en hjälte. Spelet går då ut på att leta efter den mannen som stod bakom banditdådet. Man ska alltså hämnas på vem det nu än är har dödat ens familj, eller har han.

Det som jag tycker är det bästa med spelet är att man inte går upp i level som i många spel utan att man får experience för hur många man dödar. Det som är lite dåligt med det är att det ibland känns lite stelt och att man inte kan hoppa. Men nåt som är bra är att man kan skryta att man ska göra ett uppdrag naken eller med bara händerna men oftast blir det mest i början eftersom man blir beroende av ens saker ju längre in i spelet man kommer.
Det som är lite tråkigt är att när man är trollkarl så är man så klart mycket bättre än om man är en warrior eller pilbågssnubbe. Man kan också klä sig i klänning så man ser ut som en fikus. Det kan vara ett plus eller inte beroende hur attratherad man blir när man ser sin machoman påsera.Man kan faktist gifta sig med både man och kvinna men bäst är det med kvinna eftersom då får man pengar av bröllopsgästerna eller vad det nu än är.Lite störande är att man får repliker på hjärnan om man spelar mycket. Som "my armor, my helmet, my sword and my shield, gather for me and the path I shall yield".Det som jag tycker är ett plus är att alla talar irlänska.

Alla har de här tuffa accenterna som skulle passa en dvärg istället. DET ÄR VAD JAG TYCKER. DEN HÄR RECENSIONEN KANSKE LÅTER LITE NEGATIV MEN DET ÄR FAKTISKT ETT VÄLDANS BRA SPEL. JAG ÅNGRAR DÅ INTE ATT JAG KÖPTE DET ÄVEN FAST JAG BLEV LITE BESVIKEN SÅ OM JAG VORE DU SÅ SKULLE JAG KÖPA DET MED DET SAMMA.

FABLE

Peter Molyneux, chef för Lionhead Studios, är inte bara ansvarig för skapelsen av ett av de mest trolska spel någonsin. Han har även fyllt en hel spelvärld med falska förhoppningar.
Nu skall inte detta bli en recension präglad av bitterhet över brutna löften, följd av en betygssänkning bara för att en viss fransman inte kan hålla vad han lovar. För bakom varje hans uttalande, mer överdrivna än alla Sveriges politikers vallöften tillsammans, sitter det hundra andra personer som med blodsprängda ögon sliter för att ro hans mastodontprojekt i land. Bitvis har dom lyckats och bitvis inte.
Det talades mycket om att Fable skulle erbjuda spelaren total frihet. Man blev så gott som intalad att vartenda litet stöveltramp skulle ge konsekvenser för världen man vistades i. Varje spelare skulle få, om man gick på Molyneux predikan, en helt unik utveckling av karaktären med oändligt omspelningsvärde. Om den gode Peter för stunden verkligen trodde på det själv eller om han i själva verket bara målade upp en optimistisk bild av det perfekta rollspelet kan man spekulera i. För jämför man sedan det färdiga spelet med hur det var lovat att bli, så inser man att det mesta tillslut blivit något alldeles otroligt kompromissat.
På grund av allt detta så går det att se på det här spelet från två synvinklar. En spelare som aldrig någonsin hört talas om Peter Molyneux och hans Project Ego (som det först hette), som undvikit att trissas upp av hypen och som utan förväntningar spelar Fable kommer sannolikt inte bli besviken. Har man istället som mig följt utvecklingen och trott på allt som sagts så kan man fortfarande ha kul med Fable, fast med en stark bismak av härsken fransk hype.

Ond, god eller mitt emellan

När jag någon gång nu för tiden befinner mig i ett naturområde i verkliga livet, vare sig i en tät barrskogar eller bara bland ett par träd, eller om jag ser en karaktäristisk himmel en tidig morgon så drar jag ofta paralleller till vissa av de fantastiskt stämningsfulla miljöer som målas upp i Fable.
Känslan när man sakta vandrar fram längs en stig mellan några späda ungbjörkar och runt fötterna ser gräs med en mjuk grön lyster är magisk. När dessutom marken är täckt av vackra rosa blommor och man ser solen gå upp till tonerna av en ensam gök, då vill man bara stanna upp och betrakta allt för en minut. Räkna dock inte med att kunna utforska miljöerna som i tillexempel Morrowind eller gå vilse i någon stor urskog, senast jag färdades längs mer linjära vägar var när jag spelade Gran Turismo 3.
Förvånande nog kan det linjära även återfinnas i spelet över lag. Eller så är det jag som blivit förblindad av Molyneux stora ord och begär ett spel större än livet självt. Ärligt talat, jag har varvat spelet tre gånger (vilket ju måste betyda att spelet har vissa kvalitéer) och de två senaste gångerna har jag försökt dra spelet i så olika riktningar som möjligt. Första gången utvecklade jag min karaktär till en nobel riddare i glänsande rustning. Andra gången axlade jag rollen som satanisk bågskytt och gjorde landet Albion till ett helvete på jorden. Nu senast lekte jag Gandalf. Och visst förändrades utseendet på mina karaktärer drastiskt, från den ena ytterligheten till den andra.
Tyvärr så måste jag konstatera att det oändliga omspelningsvärde som Fable tydligen skulle belöna den nyfikna spelaren med är en stor fet bluff. Annars måste dom ha menat att den handfull med valbara frisyrer och tatueringar som erbjuds spelaren skulle åstadkomma detta. För man finner banne mig ingen större variation i storyn än i en påse dillchips. Jag kan berätta, utan att kläcka ur mig en allt för stor spoiler, att vid de få tillfällen du hamnar vid ett vägval, stort som litet och kanske mellan en persons liv eller död, så resulterar ditt val inte mer än i att din godhet/ondhets-mätare flyttar sig lite åt något håll. Förändringen i själva storyn blir bara minimal.
Inte heller avslutningssekvenserna präglas i någon större utsträckning av dina handlingar, inte mer än man sett i tidigare spel i alla fall. Redan i NES-spelen kunde man ju få olika slut. Om jag inte minns fel så hade Star Ocean - The Second Story till PS upp emot femtio olika varianter av hur berättelsen slutade. För övrigt är jag en stor fan av Squares Final Fantasy X i all sin superlinjära härlighet, så om man blir besviken på Fable beror som sagt helt på ens förväntningar.

En tom rustning

Något jag kan störa mig på i rollspel är bristen på talförmåga hos många av dess huvudkaraktärer. Likaså i Fable. I spel med en linjär story är avsaknaden av textat eller röstpålagt tal åt hjälten ett mysterium, i Fabel blir det en undflykt att sätta en stämpel på karaktären. Varför skulle han annars passera genom hela spelet utan att säga ett ord mer än Harpo i Bröderna Marx. Egentligen är han en riktig dönick. Torr som en skyltdocka drar han fram med bara en knippe löjeväckande yttryck till hands. Det är bara i några få filmsekvenser man plötsligt kan få se skymten av en liten känsloyttring bakom alla tatueringar och ärr. Så alla fritidspsykologer där ute som vill göra en djupdykning i människans sinne och studera en persons komplexa känslor, av typen Cloud Strife, bör leta på annat håll.
Har man inga inre demoner att slåss mot finns det istället gott om deras fysiska motstycken. Fables skogar är fulla av rövare med attityd, balverines (varulvs-wanna-be) och dumma stentroll. Striderna är kaotiska och känns en aning för slumpartade, men dom är onekligen underhållande. Alla sadister lär få ett leende på läpparna när de första gången upptäcker att alla mänskliga fiender kan halshuggas. Sedan är väl deras dag räddad när det står klart för dem att den separerade huvudsaken kan användas som fotboll i ett makabert försök till en Beckham-skruv.
Fable upplevs nog av de flesta som ganska uppenbart partiskt. Varför skall man anstränga sig att samla ihop pengar genom ärligt arbete när det bara är att smyga in på natten i första och bästa närbutik och stjäla det man vill ha. Det är nog så majoriteten av spelarna kommer att resonera.
Precis som en vis krönikör skrev i en speltidning en gång så är hela bilden av vad som utgör en god respektive en ond människa i spelet väldigt störd. Slakta en hel by av oskyldiga människor och du kommer fortfarande ha en mätare som visar på 95procentigt god om den var helt fylld innan. Reparera sedan skadan genom att hugga sönder några odöda på en kyrkogård eller ät en viss sorts mat. Slå ner din fru och sparka på henne när hon ligger ner och hon kommer på sin höjd vilja skilja sig, troligen bara klaga på att du inte är lika snäll längre som du brukade vara. I Grand Theft Auto bryr jag mig inte då allt våld sker med glimten i ögat och en stor dos humor. I Fable känns det bara som ännu ett i raden osmakliga försäljningstrick.

Fabel mår som alla andra spel bästa av att spelas utan några förväntningar. Med snygg grafik, intromusik av Danny Elfman och ovanligt stora möjligheter att påverka huvudkaraktärens utseende, så är detta ett lir klart över medel. Är man istället drabbad av hypesjukan som jag, då får man också räkna med att ha Peter Molyneux skugga ständigt hängandes över huvudet, påminnandes om vad spelet ”kunde ha blivit”. Och det kan vara något väldigt destruktivt.

av Tomas Eriksson

När jag fick mitt Xbox i julklapp var Fable det spel jag hade störst förhoppningar på av de spel jag fick. Och inte har jag blivit besviken, tvärtom. Fable är ett fantastiskt spel som minst sagt infriar alla förväntningar. I alla fall för mig.

När man som liten pojke får sitt första uppdrag - att utföra tre goda gärningar för att få pengar till att köpa en födelsedagspresent till sin syster, då känner man kanske att det känns lite mesigt. Men det dröjer dock inte länge innan det är full action. Hembyn slaktas av banditer och den store mästare Maze tar en med till Heroes Guild. Där växer man till man och utvecklas till hjälte.

Efter examen är det fritt fram. Antingen blir man en god man som hyllas som hjälte i städerna, eller så blir man en ondskefull man som lever rövare på alla sätt och vis.

När man är god och på ett exemplariskt sätt utför de "Quests" (uppdrag) som man fått så får man en speciell känsla. För när man är ute på krigsstigen och kämpar mot banditer och andra onda varelser, då lever man in i spelet och känner verkligen att det är jag själv som är där inne och kämpar och slåss. Inlevelsen blir enorm.

Att vara ond är, enligt mitt tycke, lite svårare. Om man blir tagen av en vakt när man rånar ett hus, då är man inte välkommer till den byn/staden på ett bra tag. Det underlättar ju inte precis. Så jag föredrar att vara en god hjälte som folket ser upp till.

Jag har ett råd. Det är att om Du köper Fable så kommer Du inte att bli besviken. Det är ett mästerverk utan dess like. God eller ond? Du väljer.

Jag kan stolt berätta om ett av världens mest ”valfria” spel. Allt du gör och alla dina handlingar kommer att påverka din framtid. Allt börjar med en liten by, i denna by så börjar du skapa ditt öde. Du kan välja om du vill bli god och slåss för den goda sidan. Men fel val och fel handling kan göra så du hamnar i den mörka sidan.

När man väl har satt sig in i spelet så blir de enormt svårt att slita sig ifrån TV rutan. Musiken och ljudeffekterna gör en väldigt stor del av spelet. Grafiken och alla filmfrekvenser är bra. De höjer spelkänslan till skyarna. De absolut bästa med spelet är att spelfiguren åldras och ju mer du tränar desto större muskler får du och du blir bättre på grejorna du tränar. Du kan även skaffa en fru och köpa ett hus i någon lugn och trevlig by.

Jag rekomenderar detta spel till alla rollspelsfanatiker men även alla andra eftersom de är sånt valfritt spel.

ÄR DU REDO ATT SKAPA DITT EGET ÖDE?

Hej,, jag har väntat och väntat på ett bra rollspel/fantasyspel som inte BARA handlar om att döda monster utan också om hur vackert ett spel kan vara och ett spel som verkligen man fastnar för. Fable är ett sådant spel men det är alldeles för kort, själv klarade jag det på 6 timmmar någonting och det är alldelles för kort.

Men det finns positiva delar, som att man kan välja om man vill vara ond eller god och det är ett enda spel till som är så välutvecklat att man kan göra det i, och det är Black and White. Tillverkarna av Black and White är samma som hos Fable och det är Liongate från england och jag kan verkligen rekomendera Black and White för de som gillar Fable.

När man är en liten pojke så ska man utföra onda eller goda gärningar som man sen ser konsekvenser av. Efter ett tag i sin hemby så kommer det banditer och bränner byn och de dödar ens mor och far, men man tror också att de dödar ens syster som man senare i spelet möter igen, då kommer en man som räddar en undan bnditerna och tar med en till ett ställe där man utbildar hjältar. Utvecklingen från att man är liten tills det att man blir stor är lite trögt i början men det blir roligare när man har fått lära sig om sina krafter och hur man använder svärd, pilbåge och magi. Man får sedan gå ett sista test mot den man som räddade en i sin by, och när man är färdig med det bär äventyret av.

Jag hade tänkt ge detta spel en 5:a första gången jag såg det men det nedsattes av speltiden som var så kort. Jag hoppas Liongate kommer ut med en fortsättning som är mer väluttänkt på längden, sen finner jag inga svagheter i detta spel utom att man kan ha så mycket hjälpdrycker man vill och få liv av de hela tiden så att det är omöjligt att dö i vissa tillfällen,, men det är lika omöjligt utan de så var försiktig om hur många du har innan du ger dig in i en strid.

Jag fick hem Fable igår eftermiddag, och som sagt jag hade väldigt stora förväntningar på detta "bästa rollspelet genom tiderna".
Och redan i öppningssekvenserna fick jag rysningar, musiken och uppläget var som gjort för en fantasy dåre som jag själv.
Men sedan blev jag lite besviken för jag tyckte det var lite segt och förutsägbart och det kanske det var under bardomen och träningen.
Men sen öppnades sig mitt hjärta för setta spel och jag var fast, helt och hållet uppe i att försöka klä mig så läskigt som möjligt, vara så ond som möjligt och ja mycket mer.
Jag läste många hårda recentioner om Fable, att det skulle vara för kort, att det inte infiade den frihet som utlovats och mycket mer och visst alla har olika smak och tycke men se det för var det är och ge det en ärlig chans utan andras "expertvetande".
Jag kan iallafall inte sluta tänka på Fable och jag sitter nu på jobbet och plågas av att jag inte kan vara hemma i min soffa och upptäcka allt om världen Albion!!!!

Ett mycket fint spel. Men det är ett litet problem det tar inte så lång tid att klara av 20 timmar tog det för mig. Men det bästa är att du vill köra om det igen för om du var god fösta gången så vill du testa att vara ond andra gången. Och grafiken är mycket fin och ljudet. Och man får inte glömma att det finns så mycket att göra på spelet.

I början av spelet är du en liten pojke då kan du springa runt och sparka på höns och peka finger mot borgmästaren. Och när du har blivit äldre så kan du gå och ta saker från folk. Men man kan också tänka lite. Om du gifter dig med borgmästans flicka och sen mördar du borgmästan. Då får din fru alla hans pengar sen mördar du henne då får du pengarna. En smart ide.

Men en sak har jag glömt att säga. Du kan köpa hus!!! Det är en av dom bästa sakerna. Det kan man inte på många andra rollspel. Alltså ångrar jag inte att jag köpte Fable. Du får många roliga timmar på köpet!!!

Man börjar spelet som ett litet barn, lyckligt ovetandes om sin
framtid. Staden man bor tillsammans med sin mor, far och lillasyster Teresa är en mysig, fin liten hamnstad vid namn Oakvale. Det är Teresas födelsedag, och man ska skaffa pengar att köpa en present.
Redan nu visar Fable upp sitt mest grundläggande tankesätt;
Att det finns alltid två sidor på ett mynt.

Ond eller God ?
Man ska utföra goda handlingar för att få pengar, men det går också att utföra onda handlingar, valet är upp till dig. Jag valde att vara snäll den första gången jag körde igenom Fable, ett val som skulle genomsyra allt i spelet...

Ens karaktär påverkas på en massa sätt genom att vara ond eller god, är man ond kan folk bli rädda för en och vice versa.
Till och med ens ögonfärg kan förändras...det är snyggt och roligt.
Fable är ganska klassiskt uppbyggt, få erfarenhetspoäng och utvecklas, vi har Styrka, som är indelat i tre klasser;Fysik, Hälsa och Tuffhet.
Kort sagt, hur stark du är, hur mycket hälsopoäng och hur mycket stryk du tål. Sen har vi Skill;här kan du bland annat bli säkrare med din pilbåge, köpa billigare saker m.m
Sist är Will; Uppgradera dina magier, samt öka på magipoängen.

I varje stad finns det möjlighet att köpa nya vapen, rustningar och mycket annat, man kan även klippa sig och fixa tatueringar. Både på ansiktet och resten på kroppen. Det är svårt att sammanfatta Fable på såhär lite plats, men tro mig, Fable har ett djup, som är sällsynt.

Jag köpte Fable samma dag det släpptes om jag ångrar det inte för en sekund, jag råder dig att göra det samma, det är grymt bra !
Med underbar grafik, bra musik, enkel, kontroll..men kanske lite kort livslängd. Men då syftar jag på huvudäventyret, förutom själva huvudhandligen finns det massor av saker att göra...

Varför inte köpa en spade och gräva på kyrkogården ? Eller varför inte köpa ett fiskspö och fiska lite ? Ens karaktär påverkas på många olika vis, äter du mycket kött och dricker mycket öl blir man fetare...
Köp Fable nu ! Ni kommer inte att ångra er ! I promise !