Jag kan inte tröttna på det här spelet, har säkert spelat igenom det från början till slut en 4-5 ggr redan.

Man börjar som rörmokare och slutar som frihets-rörelsens okrönte ledare.
Att kunna kommendera runt sina trupper i stridens hetta är en fröjd, att ge order om täckeld medans man själv flankerar fienden ger en gåshud. Att planera i vilken ordning mål ska slås ut för att underlätta avancering av trupper får en att känna sig som en riktig fältherre.
Man lever...och dör med sina soldater, utan dem är du chanslös.

Jag har spelat igenom Freedom Fighters och har nu tänkt att recensera det med ett fånigt leende på läpparna.
Det hela utspelar sig i en alternativ nutid där Sovjetunionen har växt sig stort och starkt, och sedan slutet av andra världskriget har de allt mer och mer tagit över världen. Du (rörmockare) och din bror (även han rörmockare) är ännu en gång på väg till jobbet i staden som aldrig sover. Mitt under ett jobb rusar Sovjetiska styrkor in och tar din bror till fånga, och när du tittar ut genom fönstret så ser du horder av soldater som är i full gång att tvångsansluta USA till det Sovjetiska imperiet. Här börjar ditt äventyr.

SPELBARHETEN
Det som gör detta spel unikt är att man har en karisma nivå som stiger beroende på om man gör det ena eller andra (eller båda) under uppdragens gång. Karismanivån bestämmer hur många "Freedom fighters" som vill följa med dig under uppdragen. Du kan få en grupp på upp till hela tolv män och kvinnor som är villiga att dö vid din sida. Man fick en sån där härlig känsla i magen då man beordrade sin grupp på tolv gubbar att storma upp för en kulle, och sekunden senare själv följa efter. Helt plötsligt finner man sig med kulor vinandes runt öronen och kamrater på marken skrikandes efter hjälp. Det ger en bra känsla av slagfält. Inte Delta Force eller Operation: Flashpoint känsla med realism som huvudingrediens, utan snarare en känsla med lättsam, pumpande action, vilket tilltalar mig mycket. Kontrollen är lite knepig, och det tar ett tag innan man vant sig, men då man väl gjort det är det inga som hälst problem med den.

GRAFIKEN OCH LJUDET DÅ?
Grafiken är väl inte sådär jättemycket att hurra för. Det känns som upphottad N64 grafik som flyter på bra. Jag har märkt av vissa slow-downs, men det är inget att hänga upp sig på. Allt som allt gör grafiken sitt jobb bra, men inte mer än så.
Musiken är vällidigt stämningsfull och överlag mycket bra. Den framförs av den Ungerska radiosymfoniska kören vilket bäddar för mäktiga musikstycken som för tankarna till Sovjetiska sjömanskörer.
Röstskådespeleriet är som i de flesta data/tv -spel, dåligt. Jag kan i ärlighetens namn inte förstå vart de får tag i skådisarna och än mindre hur de kan ge soporna betalt. Ja, ja det är ju inte nått vidare vissäntligt då man ändå inte bryr sig så mycket som storyn.

BETYG: 8/10

Jag kan inte tröttna på det här spelet, har säkert spelat igenom det från början till slut en 4-5 ggr redan.

Man börjar som rörmokare och slutar som frihets-rörelsens okrönte ledare.
Att kunna kommendera runt sina trupper i stridens hetta är en fröjd, att ge order om täckeld medans man själv flankerar fienden ger en gåshud. Att planera i vilken ordning mål ska slås ut för att underlätta avancering av trupper får en att känna sig som en riktig fältherre.
Man lever...och dör med sina soldater, utan dem är du chanslös.

Jag har spelat igenom Freedom Fighters och har nu tänkt att recensera det med ett fånigt leende på läpparna.
Det hela utspelar sig i en alternativ nutid där Sovjetunionen har växt sig stort och starkt, och sedan slutet av andra världskriget har de allt mer och mer tagit över världen. Du (rörmockare) och din bror (även han rörmockare) är ännu en gång på väg till jobbet i staden som aldrig sover. Mitt under ett jobb rusar Sovjetiska styrkor in och tar din bror till fånga, och när du tittar ut genom fönstret så ser du horder av soldater som är i full gång att tvångsansluta USA till det Sovjetiska imperiet. Här börjar ditt äventyr.

SPELBARHETEN
Det som gör detta spel unikt är att man har en karisma nivå som stiger beroende på om man gör det ena eller andra (eller båda) under uppdragens gång. Karismanivån bestämmer hur många "Freedom fighters" som vill följa med dig under uppdragen. Du kan få en grupp på upp till hela tolv män och kvinnor som är villiga att dö vid din sida. Man fick en sån där härlig känsla i magen då man beordrade sin grupp på tolv gubbar att storma upp för en kulle, och sekunden senare själv följa efter. Helt plötsligt finner man sig med kulor vinandes runt öronen och kamrater på marken skrikandes efter hjälp. Det ger en bra känsla av slagfält. Inte Delta Force eller Operation: Flashpoint känsla med realism som huvudingrediens, utan snarare en känsla med lättsam, pumpande action, vilket tilltalar mig mycket. Kontrollen är lite knepig, och det tar ett tag innan man vant sig, men då man väl gjort det är det inga som hälst problem med den.

GRAFIKEN OCH LJUDET DÅ?
Grafiken är väl inte sådär jättemycket att hurra för. Det känns som upphottad N64 grafik som flyter på bra. Jag har märkt av vissa slow-downs, men det är inget att hänga upp sig på. Allt som allt gör grafiken sitt jobb bra, men inte mer än så.
Musiken är vällidigt stämningsfull och överlag mycket bra. Den framförs av den Ungerska radiosymfoniska kören vilket bäddar för mäktiga musikstycken som för tankarna till Sovjetiska sjömanskörer.
Röstskådespeleriet är som i de flesta data/tv -spel, dåligt. Jag kan i ärlighetens namn inte förstå vart de får tag i skådisarna och än mindre hur de kan ge soporna betalt. Ja, ja det är ju inte nått vidare vissäntligt då man ändå inte bryr sig så mycket som storyn.

BETYG: 8/10

Jag kan inte tröttna på det här spelet, har säkert spelat igenom det från början till slut en 4-5 ggr redan.

Man börjar som rörmokare och slutar som frihets-rörelsens okrönte ledare.
Att kunna kommendera runt sina trupper i stridens hetta är en fröjd, att ge order om täckeld medans man själv flankerar fienden ger en gåshud. Att planera i vilken ordning mål ska slås ut för att underlätta avancering av trupper får en att känna sig som en riktig fältherre.
Man lever...och dör med sina soldater, utan dem är du chanslös.

Jag har spelat igenom Freedom Fighters och har nu tänkt att recensera det med ett fånigt leende på läpparna.
Det hela utspelar sig i en alternativ nutid där Sovjetunionen har växt sig stort och starkt, och sedan slutet av andra världskriget har de allt mer och mer tagit över världen. Du (rörmockare) och din bror (även han rörmockare) är ännu en gång på väg till jobbet i staden som aldrig sover. Mitt under ett jobb rusar Sovjetiska styrkor in och tar din bror till fånga, och när du tittar ut genom fönstret så ser du horder av soldater som är i full gång att tvångsansluta USA till det Sovjetiska imperiet. Här börjar ditt äventyr.

SPELBARHETEN
Det som gör detta spel unikt är att man har en karisma nivå som stiger beroende på om man gör det ena eller andra (eller båda) under uppdragens gång. Karismanivån bestämmer hur många "Freedom fighters" som vill följa med dig under uppdragen. Du kan få en grupp på upp till hela tolv män och kvinnor som är villiga att dö vid din sida. Man fick en sån där härlig känsla i magen då man beordrade sin grupp på tolv gubbar att storma upp för en kulle, och sekunden senare själv följa efter. Helt plötsligt finner man sig med kulor vinandes runt öronen och kamrater på marken skrikandes efter hjälp. Det ger en bra känsla av slagfält. Inte Delta Force eller Operation: Flashpoint känsla med realism som huvudingrediens, utan snarare en känsla med lättsam, pumpande action, vilket tilltalar mig mycket. Kontrollen är lite knepig, och det tar ett tag innan man vant sig, men då man väl gjort det är det inga som hälst problem med den.

GRAFIKEN OCH LJUDET DÅ?
Grafiken är väl inte sådär jättemycket att hurra för. Det känns som upphottad N64 grafik som flyter på bra. Jag har märkt av vissa slow-downs, men det är inget att hänga upp sig på. Allt som allt gör grafiken sitt jobb bra, men inte mer än så.
Musiken är vällidigt stämningsfull och överlag mycket bra. Den framförs av den Ungerska radiosymfoniska kören vilket bäddar för mäktiga musikstycken som för tankarna till Sovjetiska sjömanskörer.
Röstskådespeleriet är som i de flesta data/tv -spel, dåligt. Jag kan i ärlighetens namn inte förstå vart de får tag i skådisarna och än mindre hur de kan ge soporna betalt. Ja, ja det är ju inte nått vidare vissäntligt då man ändå inte bryr sig så mycket som storyn.

BETYG: 8/10

Jag kan inte tröttna på det här spelet, har säkert spelat igenom det från början till slut en 4-5 ggr redan.

Man börjar som rörmokare och slutar som frihets-rörelsens okrönte ledare.
Att kunna kommendera runt sina trupper i stridens hetta är en fröjd, att ge order om täckeld medans man själv flankerar fienden ger en gåshud. Att planera i vilken ordning mål ska slås ut för att underlätta avancering av trupper får en att känna sig som en riktig fältherre.
Man lever...och dör med sina soldater, utan dem är du chanslös.

Jag har spelat igenom Freedom Fighters och har nu tänkt att recensera det med ett fånigt leende på läpparna.
Det hela utspelar sig i en alternativ nutid där Sovjetunionen har växt sig stort och starkt, och sedan slutet av andra världskriget har de allt mer och mer tagit över världen. Du (rörmockare) och din bror (även han rörmockare) är ännu en gång på väg till jobbet i staden som aldrig sover. Mitt under ett jobb rusar Sovjetiska styrkor in och tar din bror till fånga, och när du tittar ut genom fönstret så ser du horder av soldater som är i full gång att tvångsansluta USA till det Sovjetiska imperiet. Här börjar ditt äventyr.

SPELBARHETEN
Det som gör detta spel unikt är att man har en karisma nivå som stiger beroende på om man gör det ena eller andra (eller båda) under uppdragens gång. Karismanivån bestämmer hur många "Freedom fighters" som vill följa med dig under uppdragen. Du kan få en grupp på upp till hela tolv män och kvinnor som är villiga att dö vid din sida. Man fick en sån där härlig känsla i magen då man beordrade sin grupp på tolv gubbar att storma upp för en kulle, och sekunden senare själv följa efter. Helt plötsligt finner man sig med kulor vinandes runt öronen och kamrater på marken skrikandes efter hjälp. Det ger en bra känsla av slagfält. Inte Delta Force eller Operation: Flashpoint känsla med realism som huvudingrediens, utan snarare en känsla med lättsam, pumpande action, vilket tilltalar mig mycket. Kontrollen är lite knepig, och det tar ett tag innan man vant sig, men då man väl gjort det är det inga som hälst problem med den.

GRAFIKEN OCH LJUDET DÅ?
Grafiken är väl inte sådär jättemycket att hurra för. Det känns som upphottad N64 grafik som flyter på bra. Jag har märkt av vissa slow-downs, men det är inget att hänga upp sig på. Allt som allt gör grafiken sitt jobb bra, men inte mer än så.
Musiken är vällidigt stämningsfull och överlag mycket bra. Den framförs av den Ungerska radiosymfoniska kören vilket bäddar för mäktiga musikstycken som för tankarna till Sovjetiska sjömanskörer.
Röstskådespeleriet är som i de flesta data/tv -spel, dåligt. Jag kan i ärlighetens namn inte förstå vart de får tag i skådisarna och än mindre hur de kan ge soporna betalt. Ja, ja det är ju inte nått vidare vissäntligt då man ändå inte bryr sig så mycket som storyn.

BETYG: 8/10

Jag kan inte tröttna på det här spelet, har säkert spelat igenom det från början till slut en 4-5 ggr redan.

Man börjar som rörmokare och slutar som frihets-rörelsens okrönte ledare.
Att kunna kommendera runt sina trupper i stridens hetta är en fröjd, att ge order om täckeld medans man själv flankerar fienden ger en gåshud. Att planera i vilken ordning mål ska slås ut för att underlätta avancering av trupper får en att känna sig som en riktig fältherre.
Man lever...och dör med sina soldater, utan dem är du chanslös.

Jag har spelat igenom Freedom Fighters och har nu tänkt att recensera det med ett fånigt leende på läpparna.
Det hela utspelar sig i en alternativ nutid där Sovjetunionen har växt sig stort och starkt, och sedan slutet av andra världskriget har de allt mer och mer tagit över världen. Du (rörmockare) och din bror (även han rörmockare) är ännu en gång på väg till jobbet i staden som aldrig sover. Mitt under ett jobb rusar Sovjetiska styrkor in och tar din bror till fånga, och när du tittar ut genom fönstret så ser du horder av soldater som är i full gång att tvångsansluta USA till det Sovjetiska imperiet. Här börjar ditt äventyr.

SPELBARHETEN
Det som gör detta spel unikt är att man har en karisma nivå som stiger beroende på om man gör det ena eller andra (eller båda) under uppdragens gång. Karismanivån bestämmer hur många "Freedom fighters" som vill följa med dig under uppdragen. Du kan få en grupp på upp till hela tolv män och kvinnor som är villiga att dö vid din sida. Man fick en sån där härlig känsla i magen då man beordrade sin grupp på tolv gubbar att storma upp för en kulle, och sekunden senare själv följa efter. Helt plötsligt finner man sig med kulor vinandes runt öronen och kamrater på marken skrikandes efter hjälp. Det ger en bra känsla av slagfält. Inte Delta Force eller Operation: Flashpoint känsla med realism som huvudingrediens, utan snarare en känsla med lättsam, pumpande action, vilket tilltalar mig mycket. Kontrollen är lite knepig, och det tar ett tag innan man vant sig, men då man väl gjort det är det inga som hälst problem med den.

GRAFIKEN OCH LJUDET DÅ?
Grafiken är väl inte sådär jättemycket att hurra för. Det känns som upphottad N64 grafik som flyter på bra. Jag har märkt av vissa slow-downs, men det är inget att hänga upp sig på. Allt som allt gör grafiken sitt jobb bra, men inte mer än så.
Musiken är vällidigt stämningsfull och överlag mycket bra. Den framförs av den Ungerska radiosymfoniska kören vilket bäddar för mäktiga musikstycken som för tankarna till Sovjetiska sjömanskörer.
Röstskådespeleriet är som i de flesta data/tv -spel, dåligt. Jag kan i ärlighetens namn inte förstå vart de får tag i skådisarna och än mindre hur de kan ge soporna betalt. Ja, ja det är ju inte nått vidare vissäntligt då man ändå inte bryr sig så mycket som storyn.

BETYG: 8/10

Jag kan inte tröttna på det här spelet, har säkert spelat igenom det från början till slut en 4-5 ggr redan.

Man börjar som rörmokare och slutar som frihets-rörelsens okrönte ledare.
Att kunna kommendera runt sina trupper i stridens hetta är en fröjd, att ge order om täckeld medans man själv flankerar fienden ger en gåshud. Att planera i vilken ordning mål ska slås ut för att underlätta avancering av trupper får en att känna sig som en riktig fältherre.
Man lever...och dör med sina soldater, utan dem är du chanslös.

Jag har spelat igenom Freedom Fighters och har nu tänkt att recensera det med ett fånigt leende på läpparna.
Det hela utspelar sig i en alternativ nutid där Sovjetunionen har växt sig stort och starkt, och sedan slutet av andra världskriget har de allt mer och mer tagit över världen. Du (rörmockare) och din bror (även han rörmockare) är ännu en gång på väg till jobbet i staden som aldrig sover. Mitt under ett jobb rusar Sovjetiska styrkor in och tar din bror till fånga, och när du tittar ut genom fönstret så ser du horder av soldater som är i full gång att tvångsansluta USA till det Sovjetiska imperiet. Här börjar ditt äventyr.

SPELBARHETEN
Det som gör detta spel unikt är att man har en karisma nivå som stiger beroende på om man gör det ena eller andra (eller båda) under uppdragens gång. Karismanivån bestämmer hur många "Freedom fighters" som vill följa med dig under uppdragen. Du kan få en grupp på upp till hela tolv män och kvinnor som är villiga att dö vid din sida. Man fick en sån där härlig känsla i magen då man beordrade sin grupp på tolv gubbar att storma upp för en kulle, och sekunden senare själv följa efter. Helt plötsligt finner man sig med kulor vinandes runt öronen och kamrater på marken skrikandes efter hjälp. Det ger en bra känsla av slagfält. Inte Delta Force eller Operation: Flashpoint känsla med realism som huvudingrediens, utan snarare en känsla med lättsam, pumpande action, vilket tilltalar mig mycket. Kontrollen är lite knepig, och det tar ett tag innan man vant sig, men då man väl gjort det är det inga som hälst problem med den.

GRAFIKEN OCH LJUDET DÅ?
Grafiken är väl inte sådär jättemycket att hurra för. Det känns som upphottad N64 grafik som flyter på bra. Jag har märkt av vissa slow-downs, men det är inget att hänga upp sig på. Allt som allt gör grafiken sitt jobb bra, men inte mer än så.
Musiken är vällidigt stämningsfull och överlag mycket bra. Den framförs av den Ungerska radiosymfoniska kören vilket bäddar för mäktiga musikstycken som för tankarna till Sovjetiska sjömanskörer.
Röstskådespeleriet är som i de flesta data/tv -spel, dåligt. Jag kan i ärlighetens namn inte förstå vart de får tag i skådisarna och än mindre hur de kan ge soporna betalt. Ja, ja det är ju inte nått vidare vissäntligt då man ändå inte bryr sig så mycket som storyn.

BETYG: 8/10

Jag kan inte tröttna på det här spelet, har säkert spelat igenom det från början till slut en 4-5 ggr redan.

Man börjar som rörmokare och slutar som frihets-rörelsens okrönte ledare.
Att kunna kommendera runt sina trupper i stridens hetta är en fröjd, att ge order om täckeld medans man själv flankerar fienden ger en gåshud. Att planera i vilken ordning mål ska slås ut för att underlätta avancering av trupper får en att känna sig som en riktig fältherre.
Man lever...och dör med sina soldater, utan dem är du chanslös.

Jag har spelat igenom Freedom Fighters och har nu tänkt att recensera det med ett fånigt leende på läpparna.
Det hela utspelar sig i en alternativ nutid där Sovjetunionen har växt sig stort och starkt, och sedan slutet av andra världskriget har de allt mer och mer tagit över världen. Du (rörmockare) och din bror (även han rörmockare) är ännu en gång på väg till jobbet i staden som aldrig sover. Mitt under ett jobb rusar Sovjetiska styrkor in och tar din bror till fånga, och när du tittar ut genom fönstret så ser du horder av soldater som är i full gång att tvångsansluta USA till det Sovjetiska imperiet. Här börjar ditt äventyr.

SPELBARHETEN
Det som gör detta spel unikt är att man har en karisma nivå som stiger beroende på om man gör det ena eller andra (eller båda) under uppdragens gång. Karismanivån bestämmer hur många "Freedom fighters" som vill följa med dig under uppdragen. Du kan få en grupp på upp till hela tolv män och kvinnor som är villiga att dö vid din sida. Man fick en sån där härlig känsla i magen då man beordrade sin grupp på tolv gubbar att storma upp för en kulle, och sekunden senare själv följa efter. Helt plötsligt finner man sig med kulor vinandes runt öronen och kamrater på marken skrikandes efter hjälp. Det ger en bra känsla av slagfält. Inte Delta Force eller Operation: Flashpoint känsla med realism som huvudingrediens, utan snarare en känsla med lättsam, pumpande action, vilket tilltalar mig mycket. Kontrollen är lite knepig, och det tar ett tag innan man vant sig, men då man väl gjort det är det inga som hälst problem med den.

GRAFIKEN OCH LJUDET DÅ?
Grafiken är väl inte sådär jättemycket att hurra för. Det känns som upphottad N64 grafik som flyter på bra. Jag har märkt av vissa slow-downs, men det är inget att hänga upp sig på. Allt som allt gör grafiken sitt jobb bra, men inte mer än så.
Musiken är vällidigt stämningsfull och överlag mycket bra. Den framförs av den Ungerska radiosymfoniska kören vilket bäddar för mäktiga musikstycken som för tankarna till Sovjetiska sjömanskörer.
Röstskådespeleriet är som i de flesta data/tv -spel, dåligt. Jag kan i ärlighetens namn inte förstå vart de får tag i skådisarna och än mindre hur de kan ge soporna betalt. Ja, ja det är ju inte nått vidare vissäntligt då man ändå inte bryr sig så mycket som storyn.

BETYG: 8/10