Illusion of Time, känt som Illusion of Gaia i U.S.A. (vilket är en storymässigt mer logisk titel), släpptes 1994 av den relativt okända utvecklaren Quintet, som tidigare givit oss bland annat ActRaiser och Soul Blazer. Illusion of Time brukar ses som en spirituell uppföljare till den senare, i och med att den fortsätter den övergripande tematiken med ljus och skugga, död och födelse och civilisationens förintelse och återfödelse. Denna inofficiella trilogi fick sin avslutning i och med 1996 års Terranigma.

Spelet är en unik upplevelse, präglat av en tydlig vilja att beröra och berätta en omvälvande historia. Huvudkaraktären Will har nyss kommit hem från en expedition till Babels torn, dit han åkte med sin upptäcksresande far och hans expeditionsteam. Tyvärr var det endast Will som återvände; hans far och dennes kamrater tycks ha förolyckats på resan och Will har (såklart, det är ett japanskt RPG - vilket är en förkortning av Role Playing Game, eller rollspel, för den som inte är helt haj på terminologin) minnesförlust och vet inte vad som hände. Även Wills mamma är död (föräldralös - såklart, det är ett japanskt RPG), så han bor med sin mormor och morfar i den lugna staden South Cape. Men efter en skoldag, precis i spelets inledning, uppenbarar sig en interdimensionell portal på skoltaket, så Will gör vad alla rationella människor gör och traskar in. Väl igenom möter han Gaia, spelets namne om du spelar NTSC-versionen. Från och med detta möte förändras Wills liv, och hans äventyr får snart sin början, som spänner över mängder med fantastiska platser, både från fantasin och smått godtyckliga tolkningar av historiska platser, verkliga och overkliga. Varför inte besöka den Kinesiska muren, eller Egyptens pyramider, eller kanske det tidigare nämnda Babels torn, som enligt kristen mytologi byggdes av mänsklighetens förenade krafter då alla talade samma språk och samarbetade för att bygga ett torn till himlen. Detta var ju oerhört högfärdigt av mänskligheten, sade Gud, så han delade på oss och fick oss att prata olika språk (undrar vad Gud anser om NASA idag?). Eller besök det mytiska landet Mu, vilket har teoriserats om att vara en kontinent som sjönk ned i Stilla Havet innan mänskligheten var född - andra roliga teorier påstår att Mesopotamiens och Egyptens civilisationer var grundade av folk som flydde från Mu innan landmassan sjönk till havets botten. Kanske flydde de även från vampyrerna som befolkar platsen i detta spel? Låter sannolikt, vi kör på det.

Spelets gameplay är relativt unikt. Will har inget svärd, och ingen sköld, men han har en... flöjt! Jajemen, du skall ta dig an världens mäktigaste bestar och överleva allsköns livsfarliga prövningar med en flöjt i högsta hugg, och du får faktiskt inget annat vapen. Däremot finns det vissa Dark Space-platser, som den interdimensionella portalen på skoltaket, där Gaia tillhandahåller möjligheten att förvandla dig till Freedan, The Dark Knight, som har ett maffigt svärd med både bättre kraft och räckvidd än Wills flöjt. När du kommer till en grotta påminner elementen till viss del om klassiska The Legend of Zelda: A Link to the Past, med en hälsosam blandning av lagom klurigt pussellösande, och lagom svåra strider. Stridandet sker i realtid, det är alltså inget "riktigt" RPG om man ska vara sådan - utvecklingen av karaktärens kraft sker i form av att du, efter att ha dödat alla fiender i ett "rum", belönas med en permanent uppgradering av hälsa, attack eller försvar. Detta är en mycket trevlig detalj vilket innebär att det inte blir några respawns, alltså återfödslar, av fiender du redan dödat när du återvänder till ett rum - vilket händer en del, då utläggen på platserna du besöker sällan är linjära och det blir gärna en del springande. Du kan blockera attacker från fiender genom att snurra på flöjten (det funkar i verkligheten också, jag lovar, jag har testat!), men då kan du inte röra dig och blir öppen för attacker från andra håll, vilket tvingar dig till en balanserad stridstaktik och gör upplevelsen lite mer intressant.

Men i mina ögon är det egentligen mellan dessa "dungeons" som spelet blir något utöver det vanliga. Berättelsen är skriven av den japanska prisbelönade författerskan Mariko Ôhara (ska uttalas med utdraget å-ljud), och hon lyckas verkligen få till en fantastisk berättelse. Talar du japanska kan det vara en bra idé att skaffa spelet till Super Famicom istället (japanska Super Nintendo), då mycket av den välskrivna dialogen och berättelsen blir lite förfulad i översättningen. Det är dock naturligtvis inget stort problem.
Karaktärernas utveckling känns aldrig forcerad eller gjord för att det passar i storyn, utan särskilt de två huvudpersonerna Will och prinsessan Kara (såklart det är en prinsessa med, det är ju ett.. ja, ni vet) växer verkligen under resans gång. Den mest intressanta är förmodligen Kara, som börjar som bortskämd och ganska elak men under äventyrets gång lär sig innebörden av osjälviskhet, uppoffring och har uppenbarelser om fattiga människors lidande. För det här spelet är ingen solskenshistoria utan tar upp många väldigt tunga och mörka ämnen på ett sätt som få spel gjorde på den här tiden. Bland annat stöter man på slaveri, korrupta industripampar och svältande människor som tar till kannibalism.
Den övergripande storyn om att rädda världen från en störtande komet känns alltid angelägen, men lika engagerad blir i alla fall jag i Wills personliga berättelse och hans sökande efter svar på vad som hände med hans far, och båda dessa historier tar minst sagt oväntade och överraskande vändningar, och om man som undertecknad är benägen att bli emotionell av spel är det inte alls omöjligt att du kommer fälla en tår när äventyret är över och slutet visar sig.

Illusion of Time är på alla sätt och vis ett klassiskt spel, som har kommit i skymundan för andra SNES-klassiker som Zelda, Chrono Trigger och Secret of Mana. Men om du har något till övers för denna typ av Action-RPG så är Illusion of Time bland det allra bästa som finns. Gör dig själv en tjänst och upplev denna magiska resa.