Efter två framgångsrika rollspel i Paper Mario-serien så försöker sig Inteligent Systems något nytt. Eller ja, halvnytt i alla fall. De två första spelen i serien var renodlade rollspel där striderna var turbaserade, man gick runt i städer och pratade med invånarna och gick upp i level. Precis som vilket rollspel som helst. Så är det dock inte i Super Paper Mario, delvis i alla fall. Istället för att striderna är turbaserade utspelas de istället i realtid precis som i de klassiska Mariospelen. Det finns dock fortfarande ett par rollspelselement inplanterade i spelet. Mario går fortfarande upp i level och hans attack och hp ökar.

Den största funktionen är dock utan tvekan förmågan att kunna växla till 3D. Till en början spelar man i en platt tvådimensionell värld, de är ju ändå gjorda av papper, men man får snabbt tillgång till förmågan att växla till 3D. Detta gör att det finns en del otroligt smarta pussel, till en början i alla fall. Tidigt i spelet kommer du att bemötas av rullande stenar som du inte kan ta dig förbi genom att hoppa över. Om du istället växlar över till 3D kan du dock lugnt och säkert gå förbi dem. Jag lärde mig snabbt att varje gång jag inte kan ta mig rakt fram är det bara att växla till 3D. Det finns dock ett par smarta pussel med 3D-mekaniken, synd bara att inte alla är så bra.

En bit in i spelet kommer man även att kunna spela som fler karaktärer än Mario, vilket är en bra idé i teorin men funkar inte i praktiken i Super Paper Mario. Det känns som att utvecklarna inte var säkra på vilken väg de ville gå. Att införa hela 3D-mekaniken i ett spel med fler karaktärer är inte en bra idé, eftersom att det bara är Mario som kan växla mellan 2D och 3D. Hela spelet är uppbyggt runt hela 3D-mekaniken samtidigt som man måste utnyttja de olika karaktärernas förmågor. Det gör att man måste byta karaktärer frenetiskt och att hela 3D/2D-mekaniken ibland glöms bort. Samtidigt som man har olika karaktärer att växla mellan har Mario också så kallade Pixls till sin hjälp. De fungerar i princip som Marios partners gjorde i de tidigare spelen.

Storyn i spelet är faktiskt förvånansvärt intressant för att vara ett Mariospel och en av de bästa punkterna i spelet. Vi har även Count Bleck som kan vara en av de coolaste skurkarna någonsin. Super Paper Mario har även kvar samma humor som fanns i de tidigare spelen. Jag skulle nog vilja säga att de här spelet har ännu roligare dialoger, som är otrolig smart skrivna.

Grafiken ser i stort sett likadan ut som i Thousand-Year Door rent tekniskt. Designmässigt är det dock otroligt snyggt. Karaktärerna ser väldigt unika ut och alla olika världar har olika grafikstilar. Musiken är fortfarande helt okej, det finns dock inte allt för många låtar som jag kommer ihåg.

Så, är Super Paper Mario lika bra som sina föregångare? Nej, det är ganska långt ifrån. Hade det haft ett lite mer genomtänkt gameplay hade det dock kunnat bli ett riktigt roligt spel. Nu får det dock nöja sig med att vara ett helt okej spel och sämst i serien. Det som höjer spelet är storyn som är ovanligt mörkt och intressant för ett Mariospel. Är man ett stort Paper Mario-fan lär man dock uppskatta spelet och det är ändå helt okej.

I detta spel, som egentligen utvecklades till Gamecube, fortsätter Nintendo Paper Mario-serien med att även inkludera traditionellt plattformande istället för den mer rollspelsinriktade spelstilen från de förra spelen. De långa, roliga dialogerna finns kvar, såväl som humorn som faktiskt känns mer vuxen jämfört med tidigare spel.

Rent storymässigt är det minst lika bra som föregångarna. Dessutom är det roligt att man får spela som både Mario, Luigi, Peach och Bowser. Problemet är bara att själva plattformandet inte alls är lika roligt som de traditionella Super Mario-spelen. Istället för att göra ett jättebra plattformsspel eller ännu ett jättebra Paper Mario i rollspelsstilen, ville Nintendo göra en halvdan blandning av båda. Plattformandet blir helt enkelt inte så roliga som förr, inte heller slagsmålen som underhöll åtminstone mig genom alla de tidigare spelen.

Super Paper Mario är absolut inget dåligt spel. Den har designen, stämningen, den långa livslängden (räkna med MÅÅNGA timmar) och är minst lika genomarbetat som alla andra Paper Mario-spel. Problemet är bara att det inte känns som ett typiskt Paper Mario-spel, utan en halvdan mix av olika Mario-spel. Något som inte blir så super i slutändan. Nja, ska man spela något Paper Mario så ska man spela det som släpptes till Nintendo 64 och Thousand Year Door som kom till Gamecube (Det första går att ladda ner på Virtual Console).