På ett sätt förstår jag varför många tyckte att Devil May Cry 2 var ett uselt spel och på ett sätt så älskar jag spelet och förstår inte vad dem pratar om.
I det första Devil May Cry fick man spela som kaxige Dante samtidigt som man tar sig igenom en hel del banor, dödar en massa monster och tar ner svåra bossar. Handlingen var inte speciellt händelserik men den var bättre än uppföljaren. I Devil May Cry 2 känns det nästan inte som Devil May Cry längre, det känns som en konstig spin-off. Vissa karaktärer som var med i det tidigare spelet är som bortblåsta och nya karaktärer kommer fram för att sedan inte dyka upp i de senare titlarna. Devil May Cry 2 är dessutom det lättaste spelet i serien. Serien brukar annars vara väldigt känd för att vara extremt svår men jag dog aldrig någonsin i Devil May Cry 2. Dessutom hade fienderna livmätare för första och hittills sista gången.
Av mig får spelet 3/5. Det når inte upp till det som det första spelet gav, men det är inte ett dåligt spel för det. Jag tyckte själv att det var ganska skönt att spela igenom ett lätt Devil May Cry spel och grafiken samt miljöerna var rätt snygga. Dessutom var kontrollerna lika lätta som förut, om inte lite förbättrade.
Jag fick höra av många att det var lika bra att hoppa över Devil May Cry 2, men jag är glad att jag inte gjorde det. Jag rekommenderar det här spelet till alla som har spelat igenom det första spelet och som tänkt fortsätta med serien. Det är ett spel som alla borde ha i sin kollektion! Även om det inte riktigt når upp till de andra spelen i serien.

Det var väldigt många som klagade på Devil May Cry uppföljaren; Devil May Cry 2 på grund av att historien var oväsentlig och att de tyckte att striderna var för lätta.
Jag själv älskar Devil May Cry 2. Jag tycker att striderna flyter på bra och i det här spelet hade de även livmätare för fienderna, vilket jag hade saknat i det tidigare spelet. Striderna var även lättare, men jag såg det inte som något negativt.
Dock kan jag hålla med om att historien kanske inte var lika bra som föregångaren, men det var samtidigt roligt att man denna gång fick spela som två karaktärer; Dante och flickan Lucia. Man kunde även låsa upp Trish från det tidigare spelet.

Många säger även att man kan hoppa över det här spelet, men jag ser ingen anledning till det! Om man har spelat det första och tänkt spela det tredje, fjärde samt det kommande DmC spelet så bör man spela igenom det här också! Det är ett otroligt spel och alla borde ge det en chans.

Devil may cry. Ett fantastiskt bra actionspel med klass. Hur är då denna 2:a? Dålig. Nästan inte mycket mer att säga. Kontrollen är hemskt seg. Spelet går precis som ettan ut på att hugga och sjuta horder av monster, sett ur ett tredjepersonsperspektiv, här mycket mindre intressanta än i Devil may cry dock. Det finns ingen känsla i striderna. I ettan kunde man verkligen säga: "Åh, gud! Det där var coolt! Det måste jag pröva igen!" I Devil may cry 2 infinner sig INTE den känslan. Man hoppar in i en strid utan något som helst intresse. Slash. Bambambam. Boom! Boom! "Då var det här området klart. Nästa!" Striderna sätter inget som helst spår och adrenalinet rör sig knappt.

Men det allra värsta med detta spel är miljöerna. De är hur tråkiga som helst! Inte ett spår av den fingertoppskänsla som fanns i föregångarens miljöer. Detta spel har det absolut värsta miljöer jag någonsin har sett i ett spel!

En av de bra sakerna är dock grafiken. Men vi ska överhuvudtaget inte argumentera för hurvida grafiken skulle kunnna vara en anledning för att köpa detta spel. För det första så är grafiken inte den största anledingen att köpa något spel, för det andra är det praktiskt taget det enda bra med detta spel. Sen finns det EN bra sak till. EN bra sak till. Röstskådespelarna är det inget fel på. Inget fel på alltså.

Men sammanfattat: Köp inte Devil may cry 2! Köp istället det nästan helt perfekta Devil may cry. Ettan alltså. För det spelet lär du inte bli missnöjd med!


Totalt: Urdåliga miljöer, dålig kontroll och kamera, gör detta till ett väldigt dåligt spel. Köp inte detta. Gör inte det.

Ända sedan första spelet släpptes har jag gått och väntat på uppföljaren. Men när jag såg en trailer som medföljden ett nummer av Super Play började jag ana oråd. Världen som allting utspelade sig var visserligen väldigt mörk och skitig, men den såg också opersonlig ut och även Dante hade tappat lite av coolheten från det första spelet.

Men Devil May Cry frälst som jag var, köpte jag spelet ialla fall. Efter bara ett tiotal minuter så gick det upp för mig att allting som gjorde Devil May Cry så bra fanns där, bara mycket sämre. Ungefär som en fylld papperskorg. Det mesta finns där, men allting är bara ytliga pappförpakningar och gamla skrutar och skal.

T.ex. är grafiken lika välpolerad och animationerna lika häftiga, men allting utspelar sig i en tråkig, mörk stad där allting ser likadant ut. Även monstrerna som man möter genom spelet känns mest som halvfärdiga skisser som nån kul typ har slängt ihop på en kafferast.

Men det finns trots allt några ljusglimtar.
Dante är lika cool som alltid och han har även lärt sig ett par nya moves. Soundtracket är lika bra som förra gången och man kan numera uppgradera sina vapen genom att samla på sig Orbs.

Devil May Cry hade all potential att bli lika bra som ettan, men istället blev det platfall.

Med Devil May Cry visade Shinji Mikami att Capcom var tillbaka i leken.
Med gotiska miljöer, stora puffror och spelvärldens hårdaste huvudperson blev Devil May Cry den så efterlängtade hit Capcom behövde efter år av halvdanna Resident Evil uppföljare.

Nu när det är dags för Dante att ta sig an underjordens horder igen är herr Mikami inte alls inblandad i produktionen, och det märks...
Dante har lärt sig ett antal nya spektakulära manövrar men många av dom känns väldigt chansartade då de bara fungerar då och då.
Kameran är ett annat stort problem. Fienderna hamnar titt som tätt utanför skärmen och resultatet blir att man hoppar runt och skjuter hej vilt omkring sig i hopp om att träffa någonting.

Storyn i denna andra del är en riktig kalkonhistoria som får den minst sagt tunna storyn från det första spelet att framstå som djup och meningsfull. Även designmässigt har spelserien tagit ett steg mot det sämre. Ðrakar och demoner har bytts ut mot muterade pansarvagnar och bazookas.

Uppföljaren till ett av de senaste årens tuffaste actionspel, det känns som det egentligen kunde blivit hur bra som helst.
Tyvärr blev det inte så. Devil May Cry 2 är sämre än sin föregångare på alla punkter och känns mest som ett hafsverk, ihopslängt för att kunna redovisa lite klirr i kassan innan finansårets slut.

(Grafik)
I detta spel så har varit mer noga med detaljerna en i förgångaren. KArarktäerna har blivit mer verklighets troende. Skärskilt banorna har blivit mer vackrare. Devil May Cry två är snyggare än sin föregångare. Mycket snyggt gjort. Grafik: 10/10

(Ljud/Musik)
I detta spel passar hårdrocksgittaren mer in än i sin föregångare. Dem gamla mystiska spåren finns det inte så mycket kvar av. Men däremot hårdrocksgittaren i ettan så har den nu blivit tungare och i stort sett mycket bättre. Ljud/Musik:9/10

(Kontroll)
Har man spelet ettan så blir man irriterrad på grund av lite ändringar.Men det nya kontrollsystemet gillade jag de också men inte lika mycket som jag gjorde när jag spelade Devil May Cry 1. Men den här kontrollen är inte alls illa. Kontroll: 8/10

(Hållbarhet)
Dom femton nya banorna är snabba roliga och action-fyllda. Men banorna är alldeles för korta. Men när man väl klarat spelet så vill man klara om det igen. Men efter ett tag så kan det hända att man tröttnar. Men är man ett action-fans så kommer man aldrig att tröttna: Hållbarhet: 7/10

(Totalt)
Lika som sin föregångare, men hade det varit längre så hade det blivit mycket bättre. Men trots allt ett skarpt spel. Totalt: 9/10

Alla klagar på hur dålig Devil May Cry 2 är, själv tycker jag att den är bra.
Har bara gått igenom "normal mode" än så länge och tycker nivån är lagom svår. Det kommer finnas svårare nivåer när man klarar av "hard" som tex "bloody palace" och andra. Rösten på Dante är bättre än i Devil May Cry och hans rörelser är bättre,lättare att styra. Jag tyckte DMC1s motståndare var svårare vilket gjorde att jag tröttnade på att "dö" och gick över till "easy mode". Även där är vissa bossar svåra. Dåliga reflexer?
Nej det har jag inte. Gammal? Nja inte direkt, men inte någon tånåring längre.
Hur som helst är DMC2 bra och är man tjej har man något snyggt att titta på!

Ett välladdat actionspel med massor av banor att släppa loss på i flera svårighetsgrader!

Storyn var tyvärr inte lika bra. det fanns nästan ingen.
ettans story är bättre men tvåan är större och är ett bättre köp för dig som inte bryr sig om storyn och bara vill ha action.

jag tycker detta spel passar sig utmärkt om man behöver avreagera sig när man får ett dåligt betyg på ett prov eller är allmänt irriterad på omvärlden. Men gör för guds skull inte något av detta i verkligheten!

Första gången jag spelade detta spel hade jag väntat sen första gången jag fick reda på att det skulle komma en uppföljare.Och efter den dan är jag mycket besviken på Capcom. Spelet har fått sämre kontroll, sämre story och är nästan lika kort som ettan. Men även fast spelet har fel kan jag inte ge det mindre en 3 för att action delarna är alltid lika roliga.

///sailoraxel

Att Dante är en superhjälte av klassiskt serietidningssnitt är det inget snack om.Som en blandning mellan Blade och Batman med sina poser.
När jag spelar DMC2 så tänker jag på hur absurt blandningen mellan stämningsfulla gotiska miljöer,coola superhjältar,hårdrocksmusik och estetisk serietidningsaction är.Som om man skulle göra Bram Stoker`s Dracula med Hong-Kong action.
Men sen slutar jag tänka och bara njuter när Dante springer på väggarna och bryter varenda gravitationslag som finns och bara pepprar sina fiender med bly.
Har man vant sig med rörelseschemat och kontrollen från DMC1 så får man räkna med två saker:
1)Auto-targeting, ett otyg tyckte jag till en början eftersom det kändes som att spelet ville styra mitt spelande.
2)Kontrollen är olik den från första spelet och det finns ingen möjlighet att ändra den,så det är lika bra att försöka vänja sig vid den.

Men bortser man från dessa petitesser( och en obegriplig handling)
så kan man roa sig med att skjuta bort varje hjärncell i huvudet,koppla bort bägge hjärnhalvorna och vara beredd för ett av de mest actionspäckade spelen till PS2. Kort sagt en jävla adrenalinkick!

Jag har på någotvis blandade känslor för denna uppföljare, dels har Dante slipat mer på sitt rörelseschema o kontrollen är inte lika trög länge, grafiken har förskönats en hel del sen vi såg demonbastarden sist. Men jag tycker ändå att spelet saknar den charm och själ som ettan hade. Bossarna var elakare, större /eller???) och svårare. det kändes som om det bara var att springa genom spelet utan större eftertanke. Tack o lov så förlängs spelet lite av Lucias äventyr. Men jag tycker ändå att detta spel har otroligt skön känsla och har man inte spelat det har man missat nåt...