Alla har vi nog ett alldeles eget förhållande till slem.
Vare sig man är b-skräckfilmsfantast och länsar videbutiken på zombiefilmer varje veckoslut eller med något drömskt i blicken ser tillbaka på barndomens lek med allehanda geggor så kan vi nog alla hålla med om att slem är kul. Slem är roligt att peta på, intressant att titta på och i vissa fall till och med gott att äta.

Själv fick jag mitt alldeles speciella förhållande till slem när jag någon gång i mitten av nittiotalet spelade spelet Puyo Puyo för första gången. Spelet, som huserades på några kretskort i en importerad japansk SNES-kassett, förenade slem och pusselspel på ett sätt som jag aldrig tidigare trodde var möjligt. Eftersom jag aldrig varit någon pusselspelsfantast blev jag minst sagt förvånad när jag kollade på klockan och insåg att nästan en halv dag förflutit medan jag tävlat med fiskmänniskor, skolflickor och lökar om vem som kunde stapla slemklumpar bäst. Nu, nästan tio år senare, har jag spelat uppföljaren.

Upplägget i Puyo Pop Fever är troget föregångarna: Spelet går ut på att stapla upp slemklumpar (Puyos) som faller från himlen. Klumparna kommer i varierande färger och i antal som varierar mellan två till fyra stycken. Lyckas du lägga fyra slemklumpar i rad försvinner de, varvid färglösa slemklumpar dimper ner på din motståndares planhalva och förstör hans slemstaplande. Genom att utlösa kedjereaktioner (d.v.s. få bort flera grupper av slemklumpar samtidigt) kan man drabba sin motståndare med ännu större kaskader av slem. Förlorar gör den som först får sin skärm fylld med slemklumpar. Låter enkelt, eller hur? Det är det också, och fruktansvärt roligt.

Så långt är Puyo Pop och dess föregångare identiska, så vad är då nytt i den här versionen? Just som din motståndares färglösa Puyos är på väg att dimpa ner på dig kan du förhindra slembombardemanget om du själv lyckas få bort några Puyos från din planhalva, vilket också höjer din Fever-mätare. När Fever-mätaren är full kommer du in i Fever-läge (som spelets titel syftar på), vilket innebär att du hela tiden får nya högar med Puyos, sorterade så att de kan rensas med en enda välplacerad Puyo. Detta innebär massor av borttagna Puyos för din del och väldigt dåliga nyheter i form av litervis av färglösa Puyos för din motståndare. I början var jag ganska kritiskt inställd till denna nyhet, men nu uppskattar jag den extra taktiska dimension som Fever-läget ger. För puristerna finns dock alternativet att spela utan Fever, så frukta inte.

I övrigt är det inte mycket nytt, men varför ändra på ett vinnande koncept? Det gamla karaktärsgalleriet har skrotats vilket innebär att man får ett helt nytt gäng mer eller mindre störda skapelser att dumpa slem på. Möjligheten att spela som Frankensteins monster, en tjej med purjolökar istället för öron och massor av knäppa figurer däremellan är en kul detalj som ger spelet lite extra variation. Personlig favorit är nog det modemedvetna skelettet som låter som om han är de odödas svar på Fab5-Carson.

Alla karaktärer har mer eller mindre enerverande röster, men det känns inte som om det stör spelglädjen nämnvärt. Något man dock kunde varit utan är laddningstiderna; Även fast det gamla Puyo Puyo hade menyer på outgrundlig japanska gick det ändå mycket fortare att komma igång i den versionen, men mer finns egentligen inte att klaga på.

Så, är det här ett oumbärligt spel? Om du redan har old school-Puyo Puyo och måste tigga till dig ditt dagliga bröd, nej. Annars blir svaret ett rungande JA! (Och för alla tiggare är det bara att börja stuva undan socialbidrag till ett Playstation 2)

Alla har vi nog ett alldeles eget förhållande till slem.
Vare sig man är b-skräckfilmsfantast och länsar videbutiken på zombiefilmer varje veckoslut eller med något drömskt i blicken ser tillbaka på barndomens lek med allehanda geggor så kan vi nog alla hålla med om att slem är kul. Slem är roligt att peta på, intressant att titta på och i vissa fall till och med gott att äta.

Själv fick jag mitt alldeles speciella förhållande till slem när jag någon gång i mitten av nittiotalet spelade spelet Puyo Puyo för första gången. Spelet, som huserades på några kretskort i en importerad japansk SNES-kassett, förenade slem och pusselspel på ett sätt som jag aldrig tidigare trodde var möjligt. Eftersom jag aldrig varit någon pusselspelsfantast blev jag minst sagt förvånad när jag kollade på klockan och insåg att nästan en halv dag förflutit medan jag tävlat med fiskmänniskor, skolflickor och lökar om vem som kunde stapla slemklumpar bäst. Nu, nästan tio år senare, har jag spelat uppföljaren.

Upplägget i Puyo Pop Fever är troget föregångarna: Spelet går ut på att stapla upp slemklumpar (Puyos) som faller från himlen. Klumparna kommer i varierande färger och i antal som varierar mellan två till fyra stycken. Lyckas du lägga fyra slemklumpar i rad försvinner de, varvid färglösa slemklumpar dimper ner på din motståndares planhalva och förstör hans slemstaplande. Genom att utlösa kedjereaktioner (d.v.s. få bort flera grupper av slemklumpar samtidigt) kan man drabba sin motståndare med ännu större kaskader av slem. Förlorar gör den som först får sin skärm fylld med slemklumpar. Låter enkelt, eller hur? Det är det också, och fruktansvärt roligt.

Så långt är Puyo Pop och dess föregångare identiska, så vad är då nytt i den här versionen? Just som din motståndares färglösa Puyos är på väg att dimpa ner på dig kan du förhindra slembombardemanget om du själv lyckas få bort några Puyos från din planhalva, vilket också höjer din Fever-mätare. När Fever-mätaren är full kommer du in i Fever-läge (som spelets titel syftar på), vilket innebär att du hela tiden får nya högar med Puyos, sorterade så att de kan rensas med en enda välplacerad Puyo. Detta innebär massor av borttagna Puyos för din del och väldigt dåliga nyheter i form av litervis av färglösa Puyos för din motståndare. I början var jag ganska kritiskt inställd till denna nyhet, men nu uppskattar jag den extra taktiska dimension som Fever-läget ger. För puristerna finns dock alternativet att spela utan Fever, så frukta inte.

I övrigt är det inte mycket nytt, men varför ändra på ett vinnande koncept? Det gamla karaktärsgalleriet har skrotats vilket innebär att man får ett helt nytt gäng mer eller mindre störda skapelser att dumpa slem på. Möjligheten att spela som Frankensteins monster, en tjej med purjolökar istället för öron och massor av knäppa figurer däremellan är en kul detalj som ger spelet lite extra variation. Personlig favorit är nog det modemedvetna skelettet som låter som om han är de odödas svar på Fab5-Carson.

Alla karaktärer har mer eller mindre enerverande röster, men det känns inte som om det stör spelglädjen nämnvärt. Något man dock kunde varit utan är laddningstiderna; Även fast det gamla Puyo Puyo hade menyer på outgrundlig japanska gick det ändå mycket fortare att komma igång i den versionen, men mer finns egentligen inte att klaga på.

Så, är det här ett oumbärligt spel? Om du redan har old school-Puyo Puyo och måste tigga till dig ditt dagliga bröd, nej. Annars blir svaret ett rungande JA! (Och för alla tiggare är det bara att börja stuva undan socialbidrag till ett Playstation 2)