Gaturacing med käften full av platinum och diamanter. Hip hop-influerat pimpande gör entré på allvar i Rockstars midnattsracing.

Midnight Club 2 var en frisk fläkt när det kom för ett par år sen. Likt det första spelet fick man navigera fritt i en stad för att ta sig till sitt mål. Öppna race där man fick ta hand om sig själv helt enkelt. Arkadupplägget bjöd på galna funktioner som att ställa upp bilen på två hjul, vansinniga burnouts och explosiv slipstreaming och mycket annat. Trots att det var ett underhållande spel led det av bristande grafik, allt för svåra och nitiska lopp och ett lite väl sladdrig styrning.

Del nummer tre bjuder på ett identiskt koncept, fast denna gång har Rockstar skaffat rättigheter till riktiga bilar från ett helt gäng olika tillverkare. Här finns allt från lågnivå-maskiner som Volkswagen Golf och Jetta, till Hummer H2, Bentleys, Pontiacs och pråliga lyxåk från Cadillac. Till viss del har Rockstar undvikt att ta med exakt samma bilar som alla andra streetracing-spel, och därmed känns det lite fräschare. Alla blålackade Nissan Skylines och Evo 8:or står mig faktiskt upp till halsen. Trean är indelad i klasser såsom Suvvar, konceptracers/superbilar, klassiska muskelåk, motorcyklar och annat härligt.

Men bara för att Rockstar har skaffat sig riktiga bilar betyder inte det att Midnight Club har gått och blivit realistiskt. Tvärtom, den vanvettiga och bångstyriga arkadkänslan är fortfarande kvar, och som tur är har Rockstar förbättrat styrningen markant. Borta är den där överdrivet styva styrningen och över lag känns Midnight Club 3 som ett mer lättkontrollerat spel än sin föregångare. Denna gång handlar det om att man ska manöverera sin bil genom återgivningar av San Diego, Atlanta och Detroit. Som tidigare handlar det om att vara snabbast på lagda sträckor, eller mellan otaliga checkpoints. Hur man tar sig fram bestämmer man helt själv, och den vägen som konkurrenterna tar behöver inte alltid vara den bästa.

Midnight Club har nu berikats med en halvhjärtad handling som mest går ut på att skyffla spelaren från ett segment av spelet, till ett annat. Annars gäller det att navigera runt i en av städerna och finna nya utmaningar att ta sig an. Något som varierar från enkla utmaningar till tuffa cupper med stenhårt motstånd. Allt eftersom pengarna börjar trilla in är det sedan upp till spelaren att uppgradera sitt fordon. Detta görs på ett litet enklare sätt än i de flesta andra streetracingspel. Olika delar av bilen kan uppgraderas i olika steg för ökad prestanda, och orkar man inte trycka sig igenom ett par menyer kan man låta spelet välja de uppgraderingar som behövs mest, och sedan är det bara att köra vidare. Eftersom det är streetracing finns det självklart en uppsjö med förändringar att göra med bilens yttre. Samarbetet med billivsstilsmagasinet Dub har lett till att nu går det att spöka ut sin bil ordentligt. Allt från plogbilsliknande monsterfrontar och motorer som tränger genom motorhuven till flygplansvingar och fånigt neon.

Det är svårt att inte känna sig som en mjölkvit Xzibit-kopia när man slänger på Lexanifälgar och utsmyckar sin Chrysler eller Lexus med guldkanter till kontrast mot den nattsvarta lacken. Eller varför inte när man förvandlar sin nyinförskaffade SUV till något som i det närmsta kan liknas vid en pansarvagn på hjul. Själva pimp-aspekten känns betydligt roligare utförd här än i spel som RPM Tuning, Street Racing Syndicate eller Need for Speed: Underground. Med den överdrivna körkänslan och det öppna, fria upplägget känns Midnigt Club 3 som en värdig uppföljare till ett klart godkänt spel.

I handlingen ingår även att spelaren blir medlem i olika bilklubbar. Dessa klubbar har vissa kriterier man måste uppfylla för att få komma in, och väl där inne är det bara en biltyp som gäller. Varje klubb har sin egna specialattack kan man kalla det, som till exempel kan vara att man får tiden att gå långsammare så att man kan navigera med lite större precision än normalt, eller att man kan få all annan trafik att flytta på sig när man är på väg. Även på banorna finns en uppsjö av powerups man kan plocka på sig och använda mot sina motståndare. Till exempel kan man få dom att tvingas tampas med omvänd styrning, isunderlag och mycket annat.

Midnight Club 3 tampas dock med ett par problem. Först och främst är grafiken en riktig besvikelse. Glöm alla knivskarpa bilder ni har sett, för skillnaden mellan del två och tre är inte speciellt stor. Det är fortfarande plottrigt och grötigt för det mesta. Personligen hade jag förväntat mig en uppryckning från del två, som redan för två år sedan såg ganska gammalt ut. Nu blir det alltså inte mycket bättre, och även om förbättringar självklart finns, så är det inget som hjälper speciellt mycket. Dessutom känns laddningstiderna lite långa, och svårighetsgraden har denna gång sänkts lite för mycket, och jag fann faktiskt del två att vara betydligt mer utmanande, även om det var onödigt svårt. Spelkontrollen hade även den kunnat vara aningen bättre, Rockstar borde ha sneglat lite mer på Burnout-spelen.

För den som vill ha ett fartfyllt och händelserikt arkadspel med gott om innehåll är Midnight Club 3 dock ett bra köp.

Gaturacing med käften full av platinum och diamanter. Hip hop-influerat pimpande gör entré på allvar i Rockstars midnattsracing.

Midnight Club 2 var en frisk fläkt när det kom för ett par år sen. Likt det första spelet fick man navigera fritt i en stad för att ta sig till sitt mål. Öppna race där man fick ta hand om sig själv helt enkelt. Arkadupplägget bjöd på galna funktioner som att ställa upp bilen på två hjul, vansinniga burnouts och explosiv slipstreaming och mycket annat. Trots att det var ett underhållande spel led det av bristande grafik, allt för svåra och nitiska lopp och ett lite väl sladdrig styrning.

Del nummer tre bjuder på ett identiskt koncept, fast denna gång har Rockstar skaffat rättigheter till riktiga bilar från ett helt gäng olika tillverkare. Här finns allt från lågnivå-maskiner som Volkswagen Golf och Jetta, till Hummer H2, Bentleys, Pontiacs och pråliga lyxåk från Cadillac. Till viss del har Rockstar undvikt att ta med exakt samma bilar som alla andra streetracing-spel, och därmed känns det lite fräschare. Alla blålackade Nissan Skylines och Evo 8:or står mig faktiskt upp till halsen. Trean är indelad i klasser såsom Suvvar, konceptracers/superbilar, klassiska muskelåk, motorcyklar och annat härligt.

Men bara för att Rockstar har skaffat sig riktiga bilar betyder inte det att Midnight Club har gått och blivit realistiskt. Tvärtom, den vanvettiga och bångstyriga arkadkänslan är fortfarande kvar, och som tur är har Rockstar förbättrat styrningen markant. Borta är den där överdrivet styva styrningen och över lag känns Midnight Club 3 som ett mer lättkontrollerat spel än sin föregångare. Denna gång handlar det om att man ska manöverera sin bil genom återgivningar av San Diego, Atlanta och Detroit. Som tidigare handlar det om att vara snabbast på lagda sträckor, eller mellan otaliga checkpoints. Hur man tar sig fram bestämmer man helt själv, och den vägen som konkurrenterna tar behöver inte alltid vara den bästa.

Midnight Club har nu berikats med en halvhjärtad handling som mest går ut på att skyffla spelaren från ett segment av spelet, till ett annat. Annars gäller det att navigera runt i en av städerna och finna nya utmaningar att ta sig an. Något som varierar från enkla utmaningar till tuffa cupper med stenhårt motstånd. Allt eftersom pengarna börjar trilla in är det sedan upp till spelaren att uppgradera sitt fordon. Detta görs på ett litet enklare sätt än i de flesta andra streetracingspel. Olika delar av bilen kan uppgraderas i olika steg för ökad prestanda, och orkar man inte trycka sig igenom ett par menyer kan man låta spelet välja de uppgraderingar som behövs mest, och sedan är det bara att köra vidare. Eftersom det är streetracing finns det självklart en uppsjö med förändringar att göra med bilens yttre. Samarbetet med billivsstilsmagasinet Dub har lett till att nu går det att spöka ut sin bil ordentligt. Allt från plogbilsliknande monsterfrontar och motorer som tränger genom motorhuven till flygplansvingar och fånigt neon.

Det är svårt att inte känna sig som en mjölkvit Xzibit-kopia när man slänger på Lexanifälgar och utsmyckar sin Chrysler eller Lexus med guldkanter till kontrast mot den nattsvarta lacken. Eller varför inte när man förvandlar sin nyinförskaffade SUV till något som i det närmsta kan liknas vid en pansarvagn på hjul. Själva pimp-aspekten känns betydligt roligare utförd här än i spel som RPM Tuning, Street Racing Syndicate eller Need for Speed: Underground. Med den överdrivna körkänslan och det öppna, fria upplägget känns Midnigt Club 3 som en värdig uppföljare till ett klart godkänt spel.

I handlingen ingår även att spelaren blir medlem i olika bilklubbar. Dessa klubbar har vissa kriterier man måste uppfylla för att få komma in, och väl där inne är det bara en biltyp som gäller. Varje klubb har sin egna specialattack kan man kalla det, som till exempel kan vara att man får tiden att gå långsammare så att man kan navigera med lite större precision än normalt, eller att man kan få all annan trafik att flytta på sig när man är på väg. Även på banorna finns en uppsjö av powerups man kan plocka på sig och använda mot sina motståndare. Till exempel kan man få dom att tvingas tampas med omvänd styrning, isunderlag och mycket annat.

Midnight Club 3 tampas dock med ett par problem. Först och främst är grafiken en riktig besvikelse. Glöm alla knivskarpa bilder ni har sett, för skillnaden mellan del två och tre är inte speciellt stor. Det är fortfarande plottrigt och grötigt för det mesta. Personligen hade jag förväntat mig en uppryckning från del två, som redan för två år sedan såg ganska gammalt ut. Nu blir det alltså inte mycket bättre, och även om förbättringar självklart finns, så är det inget som hjälper speciellt mycket. Dessutom känns laddningstiderna lite långa, och svårighetsgraden har denna gång sänkts lite för mycket, och jag fann faktiskt del två att vara betydligt mer utmanande, även om det var onödigt svårt. Spelkontrollen hade även den kunnat vara aningen bättre, Rockstar borde ha sneglat lite mer på Burnout-spelen.

För den som vill ha ett fartfyllt och händelserikt arkadspel med gott om innehåll är Midnight Club 3 dock ett bra köp.

Gaturacing med käften full av platinum och diamanter. Hip hop-influerat pimpande gör entré på allvar i Rockstars midnattsracing.

Midnight Club 2 var en frisk fläkt när det kom för ett par år sen. Likt det första spelet fick man navigera fritt i en stad för att ta sig till sitt mål. Öppna race där man fick ta hand om sig själv helt enkelt. Arkadupplägget bjöd på galna funktioner som att ställa upp bilen på två hjul, vansinniga burnouts och explosiv slipstreaming och mycket annat. Trots att det var ett underhållande spel led det av bristande grafik, allt för svåra och nitiska lopp och ett lite väl sladdrig styrning.

Del nummer tre bjuder på ett identiskt koncept, fast denna gång har Rockstar skaffat rättigheter till riktiga bilar från ett helt gäng olika tillverkare. Här finns allt från lågnivå-maskiner som Volkswagen Golf och Jetta, till Hummer H2, Bentleys, Pontiacs och pråliga lyxåk från Cadillac. Till viss del har Rockstar undvikt att ta med exakt samma bilar som alla andra streetracing-spel, och därmed känns det lite fräschare. Alla blålackade Nissan Skylines och Evo 8:or står mig faktiskt upp till halsen. Trean är indelad i klasser såsom Suvvar, konceptracers/superbilar, klassiska muskelåk, motorcyklar och annat härligt.

Men bara för att Rockstar har skaffat sig riktiga bilar betyder inte det att Midnight Club har gått och blivit realistiskt. Tvärtom, den vanvettiga och bångstyriga arkadkänslan är fortfarande kvar, och som tur är har Rockstar förbättrat styrningen markant. Borta är den där överdrivet styva styrningen och över lag känns Midnight Club 3 som ett mer lättkontrollerat spel än sin föregångare. Denna gång handlar det om att man ska manöverera sin bil genom återgivningar av San Diego, Atlanta och Detroit. Som tidigare handlar det om att vara snabbast på lagda sträckor, eller mellan otaliga checkpoints. Hur man tar sig fram bestämmer man helt själv, och den vägen som konkurrenterna tar behöver inte alltid vara den bästa.

Midnight Club har nu berikats med en halvhjärtad handling som mest går ut på att skyffla spelaren från ett segment av spelet, till ett annat. Annars gäller det att navigera runt i en av städerna och finna nya utmaningar att ta sig an. Något som varierar från enkla utmaningar till tuffa cupper med stenhårt motstånd. Allt eftersom pengarna börjar trilla in är det sedan upp till spelaren att uppgradera sitt fordon. Detta görs på ett litet enklare sätt än i de flesta andra streetracingspel. Olika delar av bilen kan uppgraderas i olika steg för ökad prestanda, och orkar man inte trycka sig igenom ett par menyer kan man låta spelet välja de uppgraderingar som behövs mest, och sedan är det bara att köra vidare. Eftersom det är streetracing finns det självklart en uppsjö med förändringar att göra med bilens yttre. Samarbetet med billivsstilsmagasinet Dub har lett till att nu går det att spöka ut sin bil ordentligt. Allt från plogbilsliknande monsterfrontar och motorer som tränger genom motorhuven till flygplansvingar och fånigt neon.

Det är svårt att inte känna sig som en mjölkvit Xzibit-kopia när man slänger på Lexanifälgar och utsmyckar sin Chrysler eller Lexus med guldkanter till kontrast mot den nattsvarta lacken. Eller varför inte när man förvandlar sin nyinförskaffade SUV till något som i det närmsta kan liknas vid en pansarvagn på hjul. Själva pimp-aspekten känns betydligt roligare utförd här än i spel som RPM Tuning, Street Racing Syndicate eller Need for Speed: Underground. Med den överdrivna körkänslan och det öppna, fria upplägget känns Midnigt Club 3 som en värdig uppföljare till ett klart godkänt spel.

I handlingen ingår även att spelaren blir medlem i olika bilklubbar. Dessa klubbar har vissa kriterier man måste uppfylla för att få komma in, och väl där inne är det bara en biltyp som gäller. Varje klubb har sin egna specialattack kan man kalla det, som till exempel kan vara att man får tiden att gå långsammare så att man kan navigera med lite större precision än normalt, eller att man kan få all annan trafik att flytta på sig när man är på väg. Även på banorna finns en uppsjö av powerups man kan plocka på sig och använda mot sina motståndare. Till exempel kan man få dom att tvingas tampas med omvänd styrning, isunderlag och mycket annat.

Midnight Club 3 tampas dock med ett par problem. Först och främst är grafiken en riktig besvikelse. Glöm alla knivskarpa bilder ni har sett, för skillnaden mellan del två och tre är inte speciellt stor. Det är fortfarande plottrigt och grötigt för det mesta. Personligen hade jag förväntat mig en uppryckning från del två, som redan för två år sedan såg ganska gammalt ut. Nu blir det alltså inte mycket bättre, och även om förbättringar självklart finns, så är det inget som hjälper speciellt mycket. Dessutom känns laddningstiderna lite långa, och svårighetsgraden har denna gång sänkts lite för mycket, och jag fann faktiskt del två att vara betydligt mer utmanande, även om det var onödigt svårt. Spelkontrollen hade även den kunnat vara aningen bättre, Rockstar borde ha sneglat lite mer på Burnout-spelen.

För den som vill ha ett fartfyllt och händelserikt arkadspel med gott om innehåll är Midnight Club 3 dock ett bra köp.