Beyblade V-Force: Super Tournament Battle! (säg det där 5 gånger i rad)
Detta spelet släpptes i Mars 2003 och stort Beybladefan som jag var så köpte jag spelet omedelbart när det kom ut.
Det fanns dock bara ett problem, det var fruktansvärt enformigt.
Visst, du får välja ut din egna Beyblade och senare "dra igång" den och slåss mot andra Beyblades. Men det är allt du gör, så det blir som sagt enformigt väldigt snabbt.

Spelet har ett levelsystem där du får Experience Points (Exp) för din Beyblade och den går upp i level så att säga, ditt mål i varje match är att knocka ut den andres Beyblade från arenan och du styr din egna Beyblade med styrspaken. Om du hört talas om Beyblade vet du säkert också om att varje Beyblade har ett såkallat "totem". En varelse/demon inne i din Beyblade som du kan släppa löss under matcherna.

Det må vara ett enformigt spel men man får inte glömma multiplayerfunktionen! Fyra spelare kan delta samtidigt och slåss med varsin Beyblade på en och samma arena. Räkna med kaosartade stunder och roliga händelser!


Beyblade V-Force: Super Tournament Battle må vara ett enformigt spel och en liten besvikelse för alla Beybladefans. Så strunta i att sitta ensam och spela detta spelet utan ta över dina vänner och ge dem en omgång! Kontrollerna är barnsligt lätta att lära sig och man skulle kunna sitta i timmar med sina vänner och spela det!
Multiplayer i Beyblade V-Force lyftar upp detta spelet från ett stort misslyckande till ett helt okej spel.

Beyblade V-Force: Super Tournament Battle! (säg det där 5 gånger i rad)
Detta spelet släpptes i Mars 2003 och stort Beybladefan som jag var så köpte jag spelet omedelbart när det kom ut.
Det fanns dock bara ett problem, det var fruktansvärt enformigt.
Visst, du får välja ut din egna Beyblade och senare "dra igång" den och slåss mot andra Beyblades. Men det är allt du gör, så det blir som sagt enformigt väldigt snabbt.

Spelet har ett levelsystem där du får Experience Points (Exp) för din Beyblade och den går upp i level så att säga, ditt mål i varje match är att knocka ut den andres Beyblade från arenan och du styr din egna Beyblade med styrspaken. Om du hört talas om Beyblade vet du säkert också om att varje Beyblade har ett såkallat "totem". En varelse/demon inne i din Beyblade som du kan släppa löss under matcherna.

Det må vara ett enformigt spel men man får inte glömma multiplayerfunktionen! Fyra spelare kan delta samtidigt och slåss med varsin Beyblade på en och samma arena. Räkna med kaosartade stunder och roliga händelser!


Beyblade V-Force: Super Tournament Battle må vara ett enformigt spel och en liten besvikelse för alla Beybladefans. Så strunta i att sitta ensam och spela detta spelet utan ta över dina vänner och ge dem en omgång! Kontrollerna är barnsligt lätta att lära sig och man skulle kunna sitta i timmar med sina vänner och spela det!
Multiplayer i Beyblade V-Force lyftar upp detta spelet från ett stort misslyckande till ett helt okej spel.

Om du har spelat något utav de tidigare delarna ur serien kommer du känna igen dig även i denna del. Den stora skillnaden är naturligtvis möjligheten att styra med rörelser tack vare wii-moten, vilken placeras i den medföljande ratten. Det är en rolig idé, men känns mest som en gimmick. Det tog inte lång tid förrän jag övergick till ett mer klassiskt kontrollschema utan rörelser, som tack och lov fortfarande är tillgängligt för dom som inte är så förtjusta i Nintendos "revolutionära" kontrollscheman.

Något jag saknar från föregående del i serien,
Mario kart: Double Dash (GC), är möjligheten att sitta två spelare på samma go-kart. Helt klart en miss när man vill spela med vänner, speciellt när man vill inkludera personer som kanske är ovana vid att spela tv-spel.

Du får i det här spelet möjlighet att köra olika motorcyklar om du tröttnar på de klassiska bilarna. Själv föredrar jag bilarna som finns i många roliga nya utföranden.

Onlinefunktionen är rolig och simpel, tävla mot andra eller delta i tävlingar där det gäller att köra så fort som möjligt, samla mynt och dylikt.

Banorna i sig är trevliga om man bortser från nostalgibanorna från de äldre spelen, med undantag för ett fåtal. När jag spelade dessa banor när det begav sig, så var de väldigt roliga. Ett antal år senare när de dyker upp som en obligatorisk del i Mario Kart till Wii, upplevs det som ett billigt sätt från tillverkarens sida att få ihop tillräckligt många banor till spelet. Tyvärr finner jag de flesta av dessa banor tråkiga och jag kommer på mig själv med att gäspa mig genom dessa delar utav spelet.

Allt som allt är Mario Kart Wii en stympad version utav Mario Kart: Double Dash, men fortfarande ett roligt spel som jag utan omsvep kan rekommendera till såväl singelspelare som partyspelare.