Detta är första spelet i den underbara serien crash bandicoot.
Spelet består av 25 st banor, ett par bossar samt någon extra bana för den flitige.

Varje bana består av att man ska hoppa söner lådor och mosa fiender.
Det låter kanske sådär men det är väldigt underhållande.
Trots att banorna är varierande så är det jobbigt att spela mer än två tre timmar i sträck men det är väl en ganska rimlig tid såsett.

Crash bandicoot är ett mycket prisvärt spel för jag vet inte hur många timmar det tar innan man har fått alla olika kristaller på alla banor och kört igenom bonusbanorna.

Hade spelet inte varit såpass enformigt efter ett par timmar hade det fått en femma, nu blir det en stark fyra istället, vilket inte är dålig heller för den delen.

Detta är första spelet i den underbara serien crash bandicoot.
Spelet består av 25 st banor, ett par bossar samt någon extra bana för den flitige.

Varje bana består av att man ska hoppa söner lådor och mosa fiender.
Det låter kanske sådär men det är väldigt underhållande.
Trots att banorna är varierande så är det jobbigt att spela mer än två tre timmar i sträck men det är väl en ganska rimlig tid såsett.

Crash bandicoot är ett mycket prisvärt spel för jag vet inte hur många timmar det tar innan man har fått alla olika kristaller på alla banor och kört igenom bonusbanorna.

Hade spelet inte varit såpass enformigt efter ett par timmar hade det fått en femma, nu blir det en stark fyra istället, vilket inte är dålig heller för den delen.

Ett klassiskt spel som har nötts ordentligt!

Spelet går ut på att man (i form av en halvnaken räv?) ska ta sig fram genom ett antal banor och samla så många äpplen som möjligt.
På vägen möts man av diverse fiender och hinder som skall forseras - samt bossar.

Spelet i sig har en trevlig retro-grafik och väldigt skön känsla.

Banorna är många samt varierade!

Detta spel rekommenderas starkt till plattformsfantaster samt alla nostalgiker som vill uppleva detta lilla mästerverk en gång till.
Det enda negativa jag kommer på är att det inte är ett spel man sträckspelar du konceptet i sig kan bli uttjatat vid längre spelsessioner.

+
Trevlig grafik
Bra kontroll samt känsla
Varierade banor

-
Tröttsamt om man spelar längre perioder

5/5

Crash Bandicoot var bland de första spel jag köpte till Playstation. Jag tyckte att det var kul med den lille röde räven som hoppade omkring och snurrade på fiender. När man startar upp hör man någon gasta: Crash Bandicoot WARPED!!! Det är ju alltid trevligt att någon informerar om vad man spelar. Crash Bandicoot släpptes dessvärre i en tid då Nintendo hade ensamrätt på plattformsspel, men enligt mig klarade det sig rätt bra ändå. När man startar befinner man sig på en rund plattform.

Precis som i Crash Bash finns bara en värld tillgänglig från början med ungefär fem spelbara banor. Vad som också är likt Crash Bash är att det finns olika typer av banor. Till exempel en där man ska ta sig fram på en väg och snurra på alla fiender och lådor man ser, och på en annan ska man rida på en liten tiger. Banorna är linjära som svordom men det hör liksom till. En annan sak är att om man blir träffad en enda gång dör man, såvida man inte har ett svävande indianhuvud bredvid sig som tar smällen. Indianhuvuden hittar man i lådor och om man hittar två kan det ta två smällar och om man hittar tre gör det en odödlig för en stund. När man har kommit en bit in i spelet märker man att det finns en hel drös av olika sätt att dö på, till exempel slås in i kameran av ett tvåhövdat fetto, klämmas till mos av två väggar som går ihop eller bli uppäten av diverse varelser. Hur många sätt det finns att dö på har jag inte en aning om, men det är garanterat fler än hundra, och det är nästan roligt att dö på de olika banorna bara för att få se hur det ser ut. I takt med att man klarar banor och bossar får man uppgraderingar som till exempel dubbelhopp och magplask, (Crash hoppar upp och mosar fienden genom att lägga sig på dem) men också andra vapen som äppelbazookan.

Varje gång man klarar en boss låses en ny värld upp, och med den nya banor. Grafiken är oerhört bra för att vara Playstation med underbar design och tekniskt i det närmaste fulländad. Musiken är också bra men låtarna är inget man kommer ihåg i efterhand, men effekterna är mycket bra. Kontrollen är också bra, men eftersom Crash endast har två attacker, (om man inte räknar äppelbazookan som man låser upp efter fjärde bossen) blir det lite långtråkigt i längden. Det finns totalt fem världar med fem banor och en boss var, men om man är riktigt flitig kan man låsa upp en extra värld genom att samla på sig utmärkelser som att man har klarat banor på tid, tagit alla lådor som finns eller liknande.

När jag köpte spelet tyckte jag att det var riktigt riktigt kul, och även nu i efterhand, trots att jag har en Gamecube med både Metroid Prime och The Windwaker i min samling och dessutom spelat både Jak 3 och Ratchet and Clank längtar jag ibland tillbaka till den tiden då det bara gällde att ta sig i mål på bana efter bana och samla extraliv och snurrade på fiender, och bara det bevisar väl hur bra det var. Fandango

Crash Bandicoot var bland de första spel jag köpte till Playstation. Jag tyckte att det var kul med den lille röde räven som hoppade omkring och snurrade på fiender. När man startar upp hör man någon gasta: Crash Bandicoot WARPED!!! Det är ju alltid trevligt att någon informerar om vad man spelar. Crash Bandicoot släpptes dessvärre i en tid då Nintendo hade ensamrätt på plattformsspel, men enligt mig klarade det sig rätt bra ändå. När man startar befinner man sig på en rund plattform.

Precis som i Crash Bash finns bara en värld tillgänglig från början med ungefär fem spelbara banor. Vad som också är likt Crash Bash är att det finns olika typer av banor. Till exempel en där man ska ta sig fram på en väg och snurra på alla fiender och lådor man ser, och på en annan ska man rida på en liten tiger. Banorna är linjära som svordom men det hör liksom till. En annan sak är att om man blir träffad en enda gång dör man, såvida man inte har ett svävande indianhuvud bredvid sig som tar smällen. Indianhuvuden hittar man i lådor och om man hittar två kan det ta två smällar och om man hittar tre gör det en odödlig för en stund. När man har kommit en bit in i spelet märker man att det finns en hel drös av olika sätt att dö på, till exempel slås in i kameran av ett tvåhövdat fetto, klämmas till mos av två väggar som går ihop eller bli uppäten av diverse varelser. Hur många sätt det finns att dö på har jag inte en aning om, men det är garanterat fler än hundra, och det är nästan roligt att dö på de olika banorna bara för att få se hur det ser ut. I takt med att man klarar banor och bossar får man uppgraderingar som till exempel dubbelhopp och magplask, (Crash hoppar upp och mosar fienden genom att lägga sig på dem) men också andra vapen som äppelbazookan.

Varje gång man klarar en boss låses en ny värld upp, och med den nya banor. Grafiken är oerhört bra för att vara Playstation med underbar design och tekniskt i det närmaste fulländad. Musiken är också bra men låtarna är inget man kommer ihåg i efterhand, men effekterna är mycket bra. Kontrollen är också bra, men eftersom Crash endast har två attacker, (om man inte räknar äppelbazookan som man låser upp efter fjärde bossen) blir det lite långtråkigt i längden. Det finns totalt fem världar med fem banor och en boss var, men om man är riktigt flitig kan man låsa upp en extra värld genom att samla på sig utmärkelser som att man har klarat banor på tid, tagit alla lådor som finns eller liknande.

När jag köpte spelet tyckte jag att det var riktigt riktigt kul, och även nu i efterhand, trots att jag har en Gamecube med både Metroid Prime och The Windwaker i min samling och dessutom spelat både Jak 3 och Ratchet and Clank längtar jag ibland tillbaka till den tiden då det bara gällde att ta sig i mål på bana efter bana och samla extraliv och snurrade på fiender, och bara det bevisar väl hur bra det var. Fandango