Regnet dominerar landet Hyrule denna dystra kväll, och inte ens slottets soldater vågar visa sig ute. Pojken Link ligger bekvämt i sin säng och somnar till regnet som smattrar på husets tak. Han drömmer. Han drömmer om en vacker kvinna. En prinsessa. Hon kallar på honom, ber om hjälp. Hon förklarar att hon hålls fången i slottets fängelse håla, och att Link måste rädda henne. Han förstår inte. Pojken vaknar upp av ett högt ljud. Hans farbror har utrustat sig med svärd och sköld. Han säger åt Link att stanna hemma, och beger sig sedan ut i regnet. Link förstår inte. Han hoppar ur sängen, hämtar sin lykta, och följer tveksamt efter...

Såhär startar det fenomenala äventyret i världens absolut bästa spel, A Link to the Past, till den klassiska Super Nintendo-konsolen. Spelet bjuder på en 2Dupplevelse du aldrig tidigare mött på, och vem som helst borde kunna lära sig att älska det. Även om det nu inte är så.

A Link to the Past är det tredje spelet i Zelda-serien och har sedan Zelda 2: Adventure of Link tagit ett enormt steg i utvecklingen. De två första spelen må ha varit imponerande på sin tid, men kan idag ses som oerhört innehållsfattiga och tråkiga. Detta är något man absolut inte kan säga om A Link to the Past som har förbättrats på precis alla punkter, tack vare Nintendo och \"ny\" teknik.

Spelet visar upp en otroligt vacker värld med imponerande detaljer och stilren design. Tråkigt nog bjuds det inte på speciellt många olika miljöer, men i slutändan är det inget man tänker på. Grafiken är så felfri dem kan vara och kanske den bästa man kan hitta till något spel från generationen i fråga. Kartan är stor och det är möjligt att spendera timmar med att bara springa runt i världen och utforska.

Vad som skiljer detta spel från de två tidigare, rent storymässigt, är att hjälten Link måste nu ta sig igenom två världar. En ljus, "den vanliga världen". Och en mörk, som alltså är en annan dimension av den ljusa världen. Detta tillför på så sätt att även om världarna är likadana på kartan, är innehållet helt annorlunda mellan dem båda vilket ger intrycket av att man har två olika världar att utforska. Liknande koncept kan vi hitta i senare Zelda-titlar, som Ocarina of Time och Twilight Princess, då även dessa, på ett eller annat sätt, består av två världar.

Fienderna är varierande och lagom utmanande, även om de lite mer "vanligare" kan i den senare delen av spelet vara lite väl lätta. Dock går ju det hand i hand med att Link blir starkare ju längre man spelar.

Precis som i alla andra Zelda-spel går A Link to the Past ut på att besöka en hel del olika tempel som gömmer något viktigt. Dessa tempel kan vara roliga att genomföra, lika mycket som de kan skapa en ganska intensiv frustration som sitter i tills man klarat det. Varje tempel innehåller även en speciell skatt, ett redskap, som du kommer behöva för att fortsätta spelet. T.ex pilbåge, bumerang eller hammare.

Det är två saker med spelet som imponerar mest, först och främst: Musiken. Beroende på vilken plats eller miljö du befinner dig i spelas olika låtar, som passar in så perfekt i sammanhanget att det känns som man själv står bredvid Link och slåss, men som även är underbart att lyssna på utanför spelet. Kanske den bästa spelmusiken någonsin. Även ljudeffekterna tillfredsställer.

Det andra är bossarna, som man möter på i slutet av varje tempel. Varje boss har sin egen stil och sin egen utmaning, och charmen ligger i att man måste själv räkna ut hur man ska lyckas besegra den.

The Legend of Zelda: A Link to the Past är bäst. Perfekt.

Det är en magisk historia genom många faror och historiska spelögonblick vi den här gången får leda vår unge hjälte Link igenom.
Äventyret inleds med ett klassikt ögonblick när Link vaknar och hör Zelda som sitter fast i sin fars borg inlåst i källaren och ber pojken om hjälp. Link lyder hennes önskemål och snart hittar han sin döende farbror som ger vår grönklädde hjälte sitt svärd och sin lyckönskning. Pojken räddar Zelda men bara tillfälligt och snart är äventyret igång.

En gigantisk värld.
Färden går igenom stora, kluriga borgar i en detaljerad och mycket vacker värld dit många spelare skulle ge allt för att få komma till på riktigt. Och jag förstår dem, tanken på att slå sig ner i den mysiga byn Kakariko Village eller kanske strax utanför Loost Woods på östra sidan vore himmelsk.
Under spelets gång stöter Link på flera minnesvärda varelser som är mer eller mindre trevliga, dessa är en av tjusningarna med ”Länken till det förflutna”. Några andra minnesvärda typer är bossarna som är så kluriga men samtidigt så enkla i praktiken att man ibland fått gnida sitt huvud (och ibland även Links) förgäves för att ens kunna knäcka bossens svaghet. Och sen gäller det också att utföra det hela, vilket inte alltid är helt enkelt.
A link to the past är ett stort och svårt spel men varje spelare värd namnet måste åtminstone någon gång ha spelet igenom större delen av det här spelet för att över huvud taget få kalla sig spelare.

Ljudtemat till Dark World är en sann klassiker och är en av spelvärldens bästa låtar. Men det finns även en hel del andra fina låtar man gott och väl kan köpa på skiva och njuta av när man inte har på sin Gameboy eller Super NES. Tyvärr så har man lagt in Links fåniga rösteffekter från Ocarina of time vilket drar ner på ljudbetyget. Links röst är mycket irriterande och den gör nästan så att man vill offra den vackra musiken genom att dra av ljudet så man slipper höra eländet.

Under spelets gång får Link som vanligt tillgång till nya fräcka vapnen med vilkas hjälp han oftast kan besegra den aktuella bossen i templet där han fann föremålet. Med hammarens hjälp kan hjälten krossa Helmasaurs mask för att sedan komma åt hans ansikte med svärdet.
Mitt favoritvapen är den klassiska Hookshoten med vilken Link kan nå avlägsna platser och dessutom dra till sig fiender som han kan förgöra med sitt svärd.
Link svingar lydigt sitt svärd när du trycker på B-knappen på konsolen men när man vill använda de andra prylarna han plockat upp längs med vägen måste man gå in på en meny och aktiver den sak du vill använda på A-knappen vilket blir jobbigt när man vill använda flera saker i snabb följd.
Under spelets gång får alla vår favoritalv tillgång till flera dräkter som gör honom starkare på olika sätt. Man får även flera svärd men det svärd jag alltid kommer att minnas bäst är Mästersvärdet som man efter att ha klarat 3 tempel kan dra upp ur stenen i den förlorade skogen.

Extra minispel i GBA-versionen.
Detta är den bonus man får om man köper konverteringen av Super NES-spelet som idag är väldigt dyrt att köpa. Istället kan man köpa Gameboy Advanceversionen för cirka halva priset vilket jag rekommenderar. Här kan man spela ett eget fristående äventyr med olikfärgade Link-gubbar i olika färger. Man kan vara upp till 4 personer om alla har en varsin Gameboy Advance samt ett varsitt exemplar av spelet. Det kan bli en ganska dyr historia men om man har spelintresserade vänner så kan jag varmt rekommendera detta som är mycket roligare än enspelarläget. Man kan antingen hjälpas åt eller istället försöka sabba för varandra. När man klarat varje värld utses en vinnare som lyckats nappa åt dig flest rupies. Mycket underhållande men man måste som sagt vara minst 2 personer med varsitt Gameboy Advance, A link to the past-spel och en sladd att koppla mellan konsolerna för att kunna spela.

Ett spel som duger gott att spela ensam men som förgylls av en eller flera spelsugna kompisar. Oavsett om du har det eller inte så är A link to the past helt klart köpvärt.

En liten pojke med underliga kläder kommer för att rädda dan! Nej, men om jag ska vara uppriktig så är nog detta Zelda-spelet ett av de bästa. Början på spelet var nog det som jag fick mest intryck av i alla fall. Jag hade sett fram emot att spela den starka krigaren som går iväg för att rädda Zelda, men till min förvåning får jag styra den lilla pojken. Link hetta han ju! Han var till en början väldigt seg, men när jag väl kommit in i spelet så kunde jag inte slita mig! Detta är helt klart ett av världens bästa spel, och är det inte det så är det i alla fall det bästa spelet till konsollen! Visserligen så kanske det finns en och annan störning i spelet som gör att poängen sjunker lite, men om jag ska vara uppriktig så har jag faktiskt inte lyckats hitta ett ända fel än så länge, och det är ju självklart bara possetivt för spelets del.

Grafiken är densamma som till Supernintendo, och det som gör grafiken lite extra härlig är att det ser ut som om någon tokig person har suttit och ritat på skärmen. Nu menar jag inte att grafiken är ful, snarare tvärtom. En annan sak som jag också tycker är ett plus är att grafiken inte varierar i filmerna. I vissa Gameboyspel kan det faktiskt göra det. Detta är faktiskt lite som att titta på en tecknad film, och du har huvudrollen!

Musiken är storslagen, som i alla Zelda-spel! Jag tror att Koji Kondo har skrivit musiken till det här spelet, men jag är inte riktigt säker. Han är i alla fall en gudasymbol. Aldrig tidigare har jag upplevt ett sådant musikaliskt geni. Visserligen kan vissa av låtarna bli genomsura efter ett tag, men det fixar Kondo lätt med att piffa upp nästa uppdrag med härligare musik. Link säger ju inte direkt mycket, knappt något faktiskt, vilket är lite synd. Jag diggar nämligen Links röst som ärtan i påsen.

Spelkänslan håller också riktigt god karaktär, fast här blev jag ändå lite besviken på hur man har utformat Links rörelser. Han kan verka lite stel iblnd, och nu skojar jag faktiskt inte, men det medför att man inte orkar sitta vid Gameboyet längre.

En given succé har kommit tillbaka, och jag lovar er att den kommer att stanna mycket, mycket länge!

Det är mitt i natten. En litten pojke som heter Link bor i en liten by i ett gammalt hus tillsammans med sin far. Den här natten ligger han djupt och sover efter en dag med mycket lek och skoj- något som han snart helt kommer att sakna. Han ligger och sover, mitt inne i en djup dröm tycks han höra en flickas röst på långt avstånd inne i sitt huvud. han vaknar med ett ryck. Link hör rösten om och om igen ropandes på hjälp: " hjälp jag är fången i fängelsehålorna i slottet, hjälp mig snälla" (något i den stilen).
Handlingen/början
Links pappa har med raska steg precis lämnat huset. I sin ena hand håller han tappert sitt fina blänkande svärd, i det andra håller han sin sköld. Det är precis att han hinner ta farväl av sin sån innan han lämnar huset. Han säger till den lille pojken
– Oroa dig inte, jag kommer tillbaka. Det lovar jag! Ett löfte som tyvärr inte kan hållas.
Han har blivigt inkallad till något. Link vet inte vad. Link är rädd. Link tittar ut igenom fönstret, det spö regnar. Det är mycket mörkt. Han kom att tänka på flickans röst och bestämmer sig för att följa efter sin pappa till slottet. Först letar han rätt på sin gamla lampa som hans pappa en gång i tiden hade lagt i deras skattkista. Link tänder lampan, tar farväl av sitt hus och beger sig ut i den kalla natten – helt ovetande om vilken fara som lurar där ute. Link tar sig ända fram till slottet men märker att den stora huvudporten är blockerad och vaktad. Undertiden hör han hela tiden flickans röst djupt inne i huvudet. Och denna flicka råkar vara prinsessan Zelda, som är i dessperat behov av hjälp. Han tar en annan väg som han har fått lära av någon polare för lände sedan. Link lyckas smyga sig in i slottet, in igenom ett hemligt hål i marken som även hans gamle far använde sig av. Han hoppar ner med sin lilla lampa. Där nere i hålan är det både kallt och mörkt, Link lyfter Lampan och ser en gång sträcka sig långt in i mörkret. Han blir mycket rädd när han till sin förvåning märket att det ligger någon där, långt borta, en bra bit in i tunneln.
Han smyger sig fram. När han är framme märker han till sin fasa att det är hans pappa, Links egna pappa som ligger där, döende i den mörka tunneln. Links pappa blöder kraftigt och det finns inget som Link kan göra. Pappan kommer snart att dö. Han ger över sitt ännu rena och blanka svärd till Link och tar nu på riktigt farväl av sin enda sån. Link får även hans sköld.
– Nu ska jag hämnas! Tänker Link.
Han går där ifrån med sina nya föremål. Men det fans ingen glädje i hans ögon. Bara Tårar.
Link får snart reda på att det har kommigt en mycket ond man till det annars så fridfulla landet, Hans namn är Ganondorf och det är tack vare han liks pappa och många andra oskyldiga har dött. Men framförallt måste han rädda prinsessan Zelda. Medveten om detta ger sig Link ut på ett Mirakulöst äventyr och han ger sig inte förrän han har fått Ganondorf och hans följeskap på fall!

Vad gör A Link To The Past så bra?
The Legend Of Zelda: A Link To The Past har allt, bra story, passande grafik, unika ögonblick och framförallt en perfekt historia och hjälte, men det är ändå mycket svårt att bryta ned A Link To The Past i delar och försöka peka ut just vilken del som gör detta spel blir så fulländat som det är.

Känslor
Varje steg man tar i Desert of Mystery är lika spännande, varje nytt rum man lyckas passera i första templet är en upplevelse och varje litet simtag i Lake Hylia kan framkalla nya känslor. När man äntligen efter mycket hårt jobb får tag i den sista medaljen var bara det en härlig upplevelse.
När jag spelar A Link To The Past lever jag mig in i det som inget annat spel. Jag kan till och med fälla en och annan tår vid de sorgliga tillfällena, ett exempel på ett sådant är den tragiska historien om FLÖJTPOJKEN, en pojke i jämnålder med Link som förevigt förvandlass till ett träd.
Men för det mesta är jag glad och lycklig när jag spelar A Link To The Past.

Uppdraget
Link får snart reda på sitt uppdrag. Links uppdrag i detta spel är att stoppa den ondskefulla mannen Ganondorf som försöker att göra hela värden till en evig mörk och otrevlig plats. Ganondorf har även i sikt att erövra alla tre delarna av det gyllene "tecknet"; Threeforce, om någon skulle ha alla dessa tre "tecknen" på samma gång skulle den få en extrem kraft och i stortsätt kunna erövra hela världen bara med hjälp av kraften.
Detta måste Link stoppa Ganondorf från att göra och han får många vänner men ännu flera fiender på sin långa, långa färd.
Link måste även rädda den stackars prinsessan Zelda som har blivigt kidnappad och gissla av den onda trollkarlen Agahnim och hans herre Ganondorf.
Link blir tvungen att övervinna flera stycken bossar och ett miljontals fiender för att kunna få en chans att sätta stopp för ganondorf och hans ond planer.
Till sin hjälp lyckas Link få tag i ett svärd med stora krafter. Svärdet hittar han djupt inne i en mycket stor skog. Det är inte många som kan lyckas dra upp det. Ändas de som kan tyda de kluriga och luriga tecknen på stenen som svärdet sitter fast i.
Svärdet är inte vilket mäktigt svärd som helst utan det är: MASTER SWORD!
Igenom det långa uppdraget får Link även kontakt med en massa andra föremål och vapen som t.ex. tre stycken medaljer med mycket stora men olika krafter, en eld stav och en is stav. Sen har vi t.ex. de fyra magiska glas flaskorna som man kan förvara saker i om och om igen.
Som ni nog själv har gissat vid det här laget så är det Link som är huvudpersonen

Kontrollen och känslan
Link styrs exakt som man själv vill och har tänkt sig. Det känns som en helt rätt och bra kontroll för ett sådant här spel. Det finns många olika saker som man kan få Link till att göra. Han att skuta is, hoppa ner i någon fors och sedan simma, dyka, och kråla fram i det klarblå vattnet. Det känns helt enkelt helt rätt att styra Link igenom Hyrule på det sättet som det görs i spelet. Om man tycker att det går lite för söligt att ta sig från ena änden av Hyrule till den andra får man ganska snart ett par spring-skor som gör att Link får förmågan att springa. (För de riktigt otåliga kan jag även rekommendera en fågel som flyger dig till ett par olika ställen.)
Med andra ord, felfri kontroll och en bra känsla.

Längd
A Link To The Past tycker jag är ett lagom långt och bra äventyr. Om man väl har klarat det (som kan ta allt ifrån en dags intensivt spelande till ett år) så är det inte säkert att man har hittat alla roliga och coola saker som finns gömda på olika finurliga ställen spelet igenom. Samma sak med hjärt-bitarna. Sammanlagt finns det 20 hjärtan att få tag i, av fyra upphittade hjärtedelar får man ett nytt.

Kommer fortfarande ihåg den julaftonen då jag öppnade ett paket där detta spel låg i.. Jag rusade upp och stack ner kassetten i mitt gråa Snes och slog på strömmen..
Zelda väcker upp Links farbror mitt i en regnig natt och ber honom om hjälp, hon är inlåst av den elake trollkarlen Agahnim i en mörk cell i slottskällaren.. Link vaknar upp av farbrorns utgång ur huset och följer efter..
Så börjar detta stora äventyr! Och det är verkligen ett äventyr, knappast har något spel i Zelda genrén berört mig så mkt som detta!
Du har många många timmars underhållning framför dig om du verkligen vill utforska allt i både den ljusa världen och den mörka.

Jag kan utan tvekan säga att jag är barnsligt förtjust i undertiteln.
Jag kan utan tvekan säga att jag kan spela igenom det hur många gånger som helst utan att tröttna.
Jag kan utan tvekan säga att det är det bästa spelet till Super Nintendo jag haft förmånen att spela.

Okej, det kanske inte känns lika mäktigt att träda in i Ganons torn som i början, & det kanske inte är en lika stor utmaning att hitta varenda liten sak i spelet, men glädjen finns definitivt fortfarande där. Att efter en timmes spelande äntligen komma fram till bossrummet, att få rycka upp mästarsvärdet, att jaga ikapp insektspojken i Kakariko Village, att äntligen få simfötterna så att man kan simma, eller såna små saker som att återförena pappan med sin ocarinaspelande skogsspöke till son.

För närvaron finns verkligen i detta spelet. Man vill_ klara minsta lilla uppdrag. & efteråt känns det verkligen som att det var värt alla timmar man lagt ner på att hitta en viss sak eller gå till ett visst ställe. När man dessutom, efter några timmar spelande, upptäcker att det finns en lika stor värld till att utforska... Ord är egentligen överflödiga.

Ni som fortfarande inte har spelat detta får helt enkelt skylla er själva. Vi andra vet vad ni har missat.

Detta är nog den bästa Zelda spelet som har kommit ut,Ocarina of Time var också bra.
Slå Ganon och rädda prinsesan Zelda,lös pusslerna och travla mellan darkworld och light world m.m.
Ett suveränt spel helt enkelt som inte går att förklara.
Speciellt melodierna i spelet som var helt underbara.

Music10/10:Helt underbar.
Graphic10/10:För att vara en 16 bitars spel så var det suveränt.

Ha det bra

/MetaRidley

Jag kommer ihåg då jag fyllde 9 år. jag hade önskat mig flera spel till mitt Super Nintendo. Men jag hade inte önskat mig Zelda.
Tre spel fick jag i födelsedags present, Street Fighter II, Kick OFF och Zelda. På den tiden visste jag inte vad Zelda var för något och började inte spela det för än jag töttnat på dom andra spelen jag fick i present.
När jag satte i gång det såg man en litet fint intro med mysig musik.
Det tog inte lång tid förrän jag var som fastklistrad. Aldrig förut hade jag spelat ett spel som var så vackert och hade så fina musikstämmor.
Ju längre jag kom dessto mer fastklistrad blev jag.

Har klarat Zelda ett flertal gånger men varje gång känns det lika skönt att t.ex dra upp Mästersvärdet och ta emot de fallande amuletterna.
Men man ska inte tro att detta spel är någon barnlek, ibland måste man tänka så de knakar för att lösa vissa pussel.
Dessutom är spelet fullt av hemligheter i form av bitar av hjärtan, föremål mm.
Detta spel är ett av de absolut bästa Nintendo-spelen genom tiderna.
Och det bästa spelet jag äger.
Ett måste för samlingen. Köp det, spela det NJUT.