Jag har förlorat mig i en stad av rost, mörker och död och hittat spelglädje i ett spel om bottenlös sorg. Detta med nattlampan tänd.

Det levande helvetet i Silent Hill 2 börjar med att James Sunderland, spelets huvudkaraktär, får ett brev från sin sedan 3 år tillbaka avlidna hustru. Brevet uppmanar honom att komma till Silent Hill för att möta henne på deras egna speciella ställe från en tidigare semester. Det dröjer inte länge innan James får reda på att allt inte står rätt till med staden, men han beslutar sig ändå för att riskera allt för att lösa mysteriet bakom brevet. Kan hon verkligen vara vid liv?

Jag tar mina första steg mot sanningen genom en ogenomtränglig dimma, och efter att ha följt ett blodspår vid stadens entré så hittar jag en brusande radio som, jag som veteran till serien förstår, förvarnar mig om min första fiende. Jag greppar tag i en närliggande planka och känner snabbt igen mig i spelseriens signaturmässigt ganska simpla och oengagerade stridssystem. I sann Silent Hill anda slår jag omkull det nu närmande monstret och stampar på den tills den förblöder. Jag har gjort det förr i både tidigare och senare delar, men ändå får jag en oförklarlig känsla av obehag över mig denna gång. Radion jag just plockat upp reagerar och får automatiskt in en sprakig frekvens där någon talar till mig. Detta är det närmaste en ledtråd jag kommit hittills.

Det tar en stund för mig att känna mig helt bekväm i spelets rätt stela spelkontroll, trots att jag upplevt den förr. Till en början kan James kännas svårstyrd och oresponsiv i stressade situationer, men som tur är så kan detta även hjälpa till att förstärka panikkänslan i en del skräckscenarion. Därför förlåter jag det. Snart börjar jag samla på mig tillbehör till pussel som ofta går hand i hand med kreativa gåtor igen. Det du i huvudsak kommer att göra i Silent Hill 2 och det som spelserien gjort sig känd för tillsammans med dess makalösa atmosfär och mörka, fängslande berättande. Lyckligtvis så gör Silent Hill 2 allt detta bättre än någon annan del i spelserien, om inte bättre än något annat survival horror spel överhuvudtaget.

Den idag välkände ljudproducenten Akira Yamaoka använder starka ljudeffekter och, olikt någon annan för tiden, vältajmad tystnad som sina främsta vapen i Silent Hill 2. Utöver det så står han även bakom spelets soundtrack som enligt mig är det mest stämningsfulla i ett spel någonsin. Spelets grafik är briljant med detaljerade ansiktsanimationer som fångar varje känsla och klaustrofobiska omgivningar i färgpallettens mest livlösa och dystra nyanser. Spelets monster är både kreativa och skrämmande samtidigt som de också är skapade med en stark symbolik i baktanke. Allt detta bidrar till en atmosfär som medför så många starka och minnesvärda scener utan att de någonsin känns påtvingade.

Ett exempel på detta är mitt första möte med spelets ikoniska karaktär "Pyramidhead", som än idag står sig som mitt kanske starkaste spelminne hittills. En oväntad tystnad slår till. Bara mina egna fotsteg mot det knarriga trägolvet hörs, och plötsligt står han där. Helt stillastående bakom ett järngaller och iaktar mig. Den plötsliga tystnaden hade gett mig en illusion av att jag för första gången på länge var ensam. Jag blev som mest skrämd för att jag i den stunden räknade med det som minst, och efter det kom en enorm känsla av förföljelse som varade i flera timmar framöver.

Silent Hill 2 är ett cirka 8 timmar långt äventyr. Inte jätte långt, men samtidigt så är det ett spel som förstås bäst under den andra genomspelningen, likt många andra delar i serien. Förutom platsen allt utspelar sig på och den nästan identiska spelmekaniken så finns faktiskt inga övriga referenser till Silent Hill 2´s föregångare, det första Silent Hill. Tillskotten i Silent Hills 2 handlar mest om nya designval, förbättrad variation och ett större fokus på berättandet.

Det finns absolut saker som jag önskat att man förbättrat i och med del 2. Som en friare kamera i stället för de fixade kameravinklarna och ett djup i stridssystemet som tveklöst är den svagaste delen i spelet. Jag hade slängt ned Silent Hill 2 ett snäpp från betygstrappan om det inte vore för att jag på rak arm förstår tanken bakom designvalen. Det simpla och stela stridssystemet säljer tanken till mig att det inte är någon supermänniska jag spelar som och att jag ska fly de gånger jag har ett val. Kameravinklarna tillåter mig att se precis allt de Team Silent vill att jag ska se, och även om de kan låta billigt så funkar det många gånger. Även de lite sämre områdena i spelet har sina gyllene stunder.

När jag för första gången klarade av Silent Hill 2 så hade jag upplevt både ångest, obehag och rädsla. Ändå var min första tanke att jag ville genomleva det igen. När väl eftertexterna rullat färdigt så hände också något väldigt oväntat. Jag kände mig olycklig. Anledningen var inte frustration, eller sorg av att spelet i sig tagit slut. Anledningen var snarare känslorna spelet lyckats förmedla och medkänslan som hörde därtill. Att Silent Hill 2 hör hemma som ett av tidernas bästa spel har egentligen ingenting att göra med dess ganska simpla spelmekanik. Storheten här är i stället hur spelet lyckas vrida om i ens undermedvetna och förmedla känslor som samtidigt är hemska som vackra. Det är en filosofisk historia utan något egentligt hopp. Det är också ett spel som du spelat ut på en kväll men kommer att minnas för all framtid.

Grafik: 10
Spelbarhet: 8
Ljud: 10
Hållbarhet: 7
Story: 10

+ Atmosfären, berättandet och känslorna som hör där därtill.

- Kontrollen och stridssystemet.

Silent hill 2 utspelar sig såklart i Silent hill. En ung man vid namn James Sunderland fick ett brev från sin avlidne fru Mary Sunderland. I brevet står det att hon väntar i Silent hill. Men hur kan det komma sig Mary dog för 3 år sen? Men James åker till Silent hill och börjar söka efter svar angående sin döda fru.

Men i Silent hill är det allt förutom lugnt, helt förvridna monster vandrar omkring i husen och på gatorna. Blod, lik, satanistiska texter på väggarna. Allt är som i en mardröms värld. Men James ger inte upp. Han fortsätter att leta efter sin kära fru. Som vapen så finns det allt från knivar till ett gigantiskt svärd som ett triangulärt monster vandrar omkring med. På James väg så möter han också andra personer i staden. Några av dem är Laura en liten mystisk flicka, Angela en ledsen figur som letar efter sin mamma. Silent hill 2 är det absoluta läskigaste spel jag har spelat ännu. Men kontrollen är lite klumpig och spelet är inte särskilt långt. Men vad gör det när man kan bli vettskrämd av tokiga monster i spelvärldens mest hemsökta stad Silent hill.

James är en vanlig man vars hela tillvaro rasade när hans fru dog för ett par år sedan. En dag får han ett brev från henne där hon ber honom att möta henne i Silent Hill. Hur är det möjligt!? skrev jag inte nyss att Mary var död?

Det som gör det här spelet så intressant är just att det ställer så många frågor som bara mer och mer bekräftar det man trodde. Är det verkligen matriella monster monster James slåss emot? Är det inte snarare hans egna dåliga samvete? Är James verkligen så oskyldig? Storyn är den viktigaste anledningen till att spela Silent Hill så därför ska jag inte avslöja mer.

Hur är själva spelandet då? Som spelare kontrollerar man naturligtvis James. Genom spelet besöker man ställen som övergivna sjukhus och hyreslägenheter. Miljöerna är riktigt övertygande och snyggt gjorda. I klassisk survival horror stil så innehåller spelet stridande och gåtor. Gåtorna varierar lite i klass men är överlag riktigt underhållande och känns lagom svåra. Stridandet är fortfarande en aning klumpigt men mycket bättre än i Silent Hill 1.

Spelet inte bara ser bra ut, det låter helt underbart också. Musiken är mästerligt komponerad och varierad och framkallar starka känslor. I bakgrunden hörs ibland viskningar och skrik vilket förstärker den klastrofobiska känslan något enormt.

Spelets vacka yttre, det underbara ljudet och framförallt den fantastiska och djupa storyn gör detta till mitt absoluta favorit spel. Om du bara fick välja ett spel att köpa i år ska du defenitivt ta detta. Det nuvarande priset gör det till en helt oslagbar produkt!

De moderna skräckspelen blev indelat i två läger; Resident Evil och Silent Hill. Resident Evil bjöd på action inspirerad splatter action/skräck, medans Silent Hill bjöd på psykologisk skräck.

Alla som spelat Silent Hill 1 på PSOne, vet att SH är unikt.
Och Silent Hill 2 är verkligen i en klass för sig.

Man spelar en medelålders man vid namn James. Ens fru Mary, dog i en tragisk sjukdom för tre år sedan. James tillvaro vänds upp och ner när han får ett brev från Mary, där det står att hon väntar på James i Silent Hill, James åker dit...

Man blir snabbt varse om att staden Silent Hill inte är som alla andra städer i USA. Det ligger en tung, oigenomtränglig dimma över hela staden. Mystiska deformerade monster kravlar överallt.
Man har hamnat i helvetet känns det som...

Det handlar om att hitta ledtrådar, för att komma vidare i storyn.
Miljöerna är kalla, karga och mycket ogästvänliga. Min favorit är när man är på sjukhuset. Vid ett tillfälle står man i en isoleringscell, allt man ser är "help me", skrivet på väggen samt blod. Då börjar ens
egen fantasi forma det som tänkas ha hänt, och det är lysande...

Med en grym story, skrämmande bra grafik, äckliga monster och ett soundtrack som får det att ila i kroppen. Jag överdriver inte !
Spela det själv på natten rekommenderas !

Och nu för bara 300 spänn, jag själv beställde det för ett tag sen från spelbutiken.se och det ångrar jag inte för en sekund !
Denna version innehåller även ett sub-scenario där Maria (Marys alter ego) får ett eget kapitel ! Köp nu !

Nu börjar det, det andra äventyret i Silent Hill. Och denna gång: James Sunderland som huvudkaraktär i spelet.

James Sunderland får ett brev av sin fru, Mary, som dog för ett antal år sedan. Och givetvis blir James nyfiken och ger sig ut på jakt efter sin fru.
Så, man går ut igen, i den mystiska, läskiga och otroligt dimmiga stad, Silent Hill.

Enligt min åsikt så är detta det bästa spelet i serien hittills.
Självklart är dem andra bra, men dem når inte riktigt upp till samma nivå.
Karaktärerna, storyn och musiken är otroligt bra!

Precis som ettan så är musiken väldigt varierande.
Soundtracket innehåller en hel del sjuka låtar ("oljud"), som gör spelet otroligt mycket läskigare, och en del riktigt vackra och lugna låtar som behövs. För mycket snabba och mystiska ”oljud” blir riktigt störande om man inte får något lugnt emellan.
Så, det jag har att säga om musiken i spelet är: imponerande!

Grafiken är också väldigt imponerande!
Den har förbättrats ordentligt jämfört med ettan.
Speciellt ”dimma-effekten”. Jag tycker den har blivit jättesnygg och ser verkligen riktig ut.

Men så klart så är inte spelet perfekt. Det har en hel del bra saker, och en hel del dåliga. Fast som tur är så finns det otroligt mycket bra saker än dåliga, annars skulle spelet vara dåligt, eller hur?


Men det som kan vara jobbigt med spelet är vissa gåtor. Men ingen fara, har man tålamod så löser det sig inom kort.
Det som också kan vara jobbigt är alla dessa slut. Som tur är så är några av sluten riktigt roliga, och inte ett dugg läskiga.

Så har du inte Silent Hill 2, börja fundera på att köpa det om du gillar skräck.

Slutsats: Silent Hill 2 är jättebra!