Grafiken är underbar, något av det bästa du kan hitta i nuläget.
Med en bra dator, har du några underbara timmar.
Ljudet är fantastiskt, musiken, ljudeffekterna, bomberna , skotterna, allt hänger ihop tilsammans i en enda underbar röra.

Brutalt verklighetstroget spel som skildrar kriget med underbar grafik, sköna ljudefekkter och avancerade strider som sätter prov både på dig och din dator.
Njut av klysheerna, stridskamraterna, ljudeffekterna, ljusefekterna och striderna.

Värt en femma om det inte varit för priset, det är hutlöst.
Det ett år gammla spelet kostar fortfarande över 400 kr.

Men... Kostar det, så smakar det.

Infinity Ward fortsätter att briljera i ett av de mest intensiva och spännande Andra världskrigsspel vi hittills testat...

Jag tröttnar aldrig på actionspel som utspelar sig i Andra världskrigsmiljö. Aldrig. Jag kommer heller aldrig att tröttna på filmer som utspelar sig under kriget, eller på att varje månad spendera tio timmar med att se om de tio briljanta avsnitten av HBO:s fantastiska Band of Brothers. Jag skulle aldrig gå så långt som att kalla mig för krigsfanatisk (då blir jag med största sannolikhet inspärrad) men min fascination för krigshistoria är stor, och det tycks bara bli värre. Efter att ha plöjt högvis med böcker om allt från Sveriges tid som stormakt till Rommels framfart i Afrika är jag mer eller mindre som ett levande lexikon över viktiga strider, slag, krig och personer utigenom den svenska och internationella krigshistorien.

Call of Duty 2 har därför, givetvis, varit något som jag längtat innerligt efter. Jag bevittnade slutsekvensen i Brothers in Arms: Earned in Blood för flera veckor sedan och har sakta men säkert känt abstinensen knacka på med bestämd hand. Jag har nu, efter tio timmars hårt krigande bidragit än en gång till tyskarnas förlust i vår tids viktigaste krig. Välkommen till Call of Duty 2.

Intensitet, närvaro och tempovariation - hörnstenarna i Infinity Wards två år gamla actionklassiker och givetvis även i uppföljaren. Call of Duty 2 är tillagat efter samma succérecept som det första spelet där hårt filmiskt berättande blandas med förutbestämda fältslag och explosiv händelseutveckling. Striderna är högljudda, händelserika och känslosamt påfrestande. Precis som i föregångaren tar det på krafterna att bekämpa skrikande tyskar med den inlevelsekänslan som Call of Duty 2 framkallar. Jag är svettig och andfådd efter tio timmar bakom fiendens linjer och ser redan fram emot att återvända till skyttegraven för en andra spelomgång.

Spelet är precis som sist indelat i tre olika segment där man i tur och ordning gestaltar en amerikansk, rysk och engelsk soldat i Andra världskrigets mest dramatiska skede. Spelet börjar i Moskva där jag som rysk menig tvingas försvara stadens torg mot anstormande tyskar, ett av spelets starkaste uppdrag både beträffande tempo, spänning och storskalighet. De ryska ungdomarnas enorma övertygelse och kämpaglöd skiner igenom i det tätt regisserade slaget och även om Call of Duty 2 är långt ifrån en simulator ges en nästan obehaglig känsla av realism då tyskarna forcerar sig fram genom de sönderskjutna kvarteren. Stridens slutskede, då nazisterna bryter sig igenom den första linjen och sedan måste slås tillbaka till stadens utkant är en av de mäktigaste striderna jag någonsin upplevt i ett spel av den här typen.

Man fortsätter sedan mot Stalingrad där man den här gången får ta del av det massiva slaget på ett annorlunda sätt än i det föregående spelet eller i konsolexklusiva Finest Hour. En stor spelmässig förbättring i Call of Duty 2 i jämförelse med det första spelet är fiendernas artificiella intelligens. Tyskarna flankerar, ger eldunderstöd och söker snabbt skydd vid kraftig eldgivning vilket givetvis förstärker känslan av riktigt krig något alldeles enormt. Upplägget är nu också mer dynamiskt och låter spelaren själv styra tempot på striderna genom att antingen forcera hårt eller använda en mer taktisk försiktighet och försöka flankera fienden.

I jämförelse med exempelvis Brothers in Arms är upplägget i Call of Duty 2 överlägset. Medan Gearbox strävan efter total realism innebar viss enformighet i hur eldstriderna utvecklade sig bjuder Call of Duty 2 på ständiga överraskningar. Vissa gånger går det utmärkt att storma en mindre grupp fiender på egen hand i bästa Rambo-anda medan man andra gånger måste stanna upp för att tänka till innan man inleder sin offensiv.

En ganska stor förändring som skett är att man nu har en helt annan typ av livmätare som på många sätt faktiskt påminner om den i Halo 2. Om man blir träffad av ett fiendeskott skakar skärmen till och ljudbilden fylls av ens egen dunkande puls. Det gäller då att snabbt söka skydd för återhämta sig och låta livmätaren ladda upp sig igen innan man kastar sig ut i striden igen. Detta innebär såklart ytterligare taktik då det alltid är smartast att rycka fram i korta sträckor och hela tiden se till att man har ett bra skydd medan man laddar om sitt gevär. Detta eliminerar hela grejen med att tvingas snabbladda in sitt sist sparade spel hela tiden då man blir skjuten eller står för nära en granatexplosion, en störig del av de allra flesta actionspel till PC enligt mig och någonting som tillför spelet mer spänning och mer liv än vad som var fallet med föregångaren.

Striderna är nu också större, oftast mycket större och det finns alltid massor av fiender att skjuta. Eldstriderna räcker nu också längre och trots det nya systemet för hälsa och trots en användbar, ny, granatindikator är Call of Duty 2 mer utmanande än det första spelet. Det är helt enkelt väldigt skönt att dels slippa jaga sporadiskt utspridda Första hjälpen-väskor och väldigt trevligt att slippa måsta smiska F9 för att snabbladda sin senaste sparning varje gång man hamnar i trubbel.

Efter att ha slagits i ett iskallt Ryssland fortsätter kampanjen i Nordafrika där spelaren intar rollen som brittisk soldat. Den tyske generalen Erwin Rommel har ryckt fram genom Afrika med obehaglig hastighet och måste nu stoppas. Ditt uppdrag blir att tvinga Rommel österut och eldstriderna i detta kapitel av Call of Duty 2 utkämpas oftast i tätbebyggt område bland sandbruna, afrikanska småstäder. Variationen är god och spänningen är hela tiden på topp. Efter detta fortsätter äventyret i Frankrike, nu som amerikan, och invasionen vid Pointe du Hoc.

En stor del av inlevelsen kommer givetvis ifrån den tekniska briljans som Call of Duty bjuder på. Spelmotorn är fortfarande baserad på id:s Return to Castle Wolfenstein-teknik (som i sin tur bygger på Quake 3: Arena) fast med ett antal omfattande tillkomster av ett nytt renderingssystem och massor av nya effekter både beträffande partiklar, skuggor och framförallt ljus. Till exempel använder sig Infinity Ward väldigt smart av bland annat partikeleffekter och normal mapping och överdriver inga av dessa moderna tekniker (vilket är fallet med exempelvis Doom 3 och The Chronicles of Riddick). Explosionerna, röken från rökgranaterna och de veckade uniformerna framförallt hos de ryska soldaterna är alla exempel på smart användning av läckra effekter som, som sagt, aldrig överdrivs.

Även animationerna är av absolut toppklass, inte minst hur de egna soldaterna rör sig och hur de påverkas av det som händer omkring dem. Det enda minus som jag kan komma på med Call of Duty 2 rent tekniskt är det att det kräver en riktig monsterburk för att flyta felfritt. Ljudbilden är även den strålande med en av de bästa 5.1-mixarna jag någonsin hört i ett PC-spel. Bomber, granater och den massiva ljudväggen av smattrande kulsprutor blandas med pampig musik, superba miljöljud och bra röstskådespel.

Beträffande multiplayer känns Call of Duty 2 precis som det första spelet med skillnaden att det nu finns ett spelläge som heter HQ. HQ står för Head Quarter och spelsättet går ut på att varje lag måste varje lag försöka sätta samman ett högkvarter. Det gäller sedan för det andra laget att förstöra motståndarnas högkvarter samtidigt som man skyddar sitt eget. Genom att göra detta kan de spelare på ens eget lag som dött återfödas, men inte förrän man förstört motståndarlagets bas. Man belönas också med en poäng för varje sekund som ens egen bas är intakt. Detta är en rolig variant på en ändå ganska vanlig, objektorienterat spelsätt som tillämpas i flera andra spel i samma genre.

Förutom HQ Mode och varianten Search and Destroy finns även de mest klassiska spellägena med såsom Deathmatch, Team Deathmatch och Capture the Flag. Vapnen känns väldigt välbalanserade i multiplayer och den tekniska biten fungerar felfritt. Multiplayerbanorna är 13 till antalet inklusive tre nyversioner av gamla banor från det första spelet. Sammanfattningsvis är multiplayerdelen varierad och välgjord och tillför såklart mycket till hållbarheten på spelet som i övrigt faktiskt är ganska dålig.

I slutändan är Call of Duty 2 ett fantastiskt spel vars enda svaghet är att det precis som föregångaren är för kort. I övrigt är detta en av vinterns absoluta höjdpunkter.

cod 2 (Call of Duty 2) är ett av dom största spelen på marknaden just nu och jag har absolut inget emot det. Detta är verkligen ett spel för alla first person fanatiker och tvivla inte på att köpa det. Först så trodde jag att det blr nog som alla vanliga andra världskrigs spel som säljs men nej, detta slog mina förväntningar. För det första så är det mycket fin miljö att spela i och fin fina banor som man bara vill komma längre och längre in på för att se vad som finns. Därimot så stör jag mig på att spelet inte alls tog lång tid att spela ut, så jag tycker nog att dom kunde göra en liten bit till.

Ljud, grafik m.m va välgjort och den är det inga klagomål över. Men det som jag gillade mest med cod2 va nog miljön med alla hus,gårdar,ruiner. Man kände sig nästan som hemma i dom små husen, bara att det utspelade sig för ca 60år sedan och att det va mitt i ett krig men ändå. Detta är ett spel man måste ha till sin samling.

Visst, det finns kanske ett Andra Världskrigs spel för mycket ute på marknaden idag. Men vad gör väl det, om de är så här välgjorda ?
Jag har länge varit ett Medal of Honor fan, men nu föredrar jag faktiskt Call of Duty framför Medal of Honor...Varför ? Läs vidare så ska jag försöka förklara...

I Call of Duty 2, får vi följa den legendariska amerikanska plutonen Big Red One. Vi kämpar mot nazisterna på ställen som; Italien och Afrika.
Grafiken duger gott och väl, men en sak som jag störde mig lite på: Varför blir det inga kulhål ? En liten detalj kanske, men ändå...

I COD2 bjuds det på varierande gameplay, det blir inte bara att springa med sitt Garand geväl i bästa fps stil. Nej, här får vi b.la. köra stridsvagn och skjuta sönder tyska Panzers. Grymt kul ! Vi får också praktisera som bombfällare om ett bombplan samt kulspruteskytt.

Närvarokänslan är alltid närvarande, alla vapnen är autentiska. Musiken följer den gamla mallen, dystra toner följs av moralhöjande fanfarer.
Kontrollen funkar som den ska, inga problem där. Allt som allt, ett spel som jag rekommenderar. (kolla även in Brothers in Arms, Medal of Honor, Battlefield 2: Modern Combat, Operation Flashpoint Elite)

Grafiken är underbar, något av det bästa du kan hitta i nuläget.
Med en bra dator, har du några underbara timmar.
Ljudet är fantastiskt, musiken, ljudeffekterna, bomberna , skotterna, allt hänger ihop tilsammans i en enda underbar röra.

Brutalt verklighetstroget spel som skildrar kriget med underbar grafik, sköna ljudefekkter och avancerade strider som sätter prov både på dig och din dator.
Njut av klysheerna, stridskamraterna, ljudeffekterna, ljusefekterna och striderna.

Värt en femma om det inte varit för priset, det är hutlöst.
Det ett år gammla spelet kostar fortfarande över 400 kr.

Men... Kostar det, så smakar det.

Infinity Ward fortsätter att briljera i ett av de mest intensiva och spännande Andra världskrigsspel vi hittills testat...

Jag tröttnar aldrig på actionspel som utspelar sig i Andra världskrigsmiljö. Aldrig. Jag kommer heller aldrig att tröttna på filmer som utspelar sig under kriget, eller på att varje månad spendera tio timmar med att se om de tio briljanta avsnitten av HBO:s fantastiska Band of Brothers. Jag skulle aldrig gå så långt som att kalla mig för krigsfanatisk (då blir jag med största sannolikhet inspärrad) men min fascination för krigshistoria är stor, och det tycks bara bli värre. Efter att ha plöjt högvis med böcker om allt från Sveriges tid som stormakt till Rommels framfart i Afrika är jag mer eller mindre som ett levande lexikon över viktiga strider, slag, krig och personer utigenom den svenska och internationella krigshistorien.

Call of Duty 2 har därför, givetvis, varit något som jag längtat innerligt efter. Jag bevittnade slutsekvensen i Brothers in Arms: Earned in Blood för flera veckor sedan och har sakta men säkert känt abstinensen knacka på med bestämd hand. Jag har nu, efter tio timmars hårt krigande bidragit än en gång till tyskarnas förlust i vår tids viktigaste krig. Välkommen till Call of Duty 2.

Intensitet, närvaro och tempovariation - hörnstenarna i Infinity Wards två år gamla actionklassiker och givetvis även i uppföljaren. Call of Duty 2 är tillagat efter samma succérecept som det första spelet där hårt filmiskt berättande blandas med förutbestämda fältslag och explosiv händelseutveckling. Striderna är högljudda, händelserika och känslosamt påfrestande. Precis som i föregångaren tar det på krafterna att bekämpa skrikande tyskar med den inlevelsekänslan som Call of Duty 2 framkallar. Jag är svettig och andfådd efter tio timmar bakom fiendens linjer och ser redan fram emot att återvända till skyttegraven för en andra spelomgång.

Spelet är precis som sist indelat i tre olika segment där man i tur och ordning gestaltar en amerikansk, rysk och engelsk soldat i Andra världskrigets mest dramatiska skede. Spelet börjar i Moskva där jag som rysk menig tvingas försvara stadens torg mot anstormande tyskar, ett av spelets starkaste uppdrag både beträffande tempo, spänning och storskalighet. De ryska ungdomarnas enorma övertygelse och kämpaglöd skiner igenom i det tätt regisserade slaget och även om Call of Duty 2 är långt ifrån en simulator ges en nästan obehaglig känsla av realism då tyskarna forcerar sig fram genom de sönderskjutna kvarteren. Stridens slutskede, då nazisterna bryter sig igenom den första linjen och sedan måste slås tillbaka till stadens utkant är en av de mäktigaste striderna jag någonsin upplevt i ett spel av den här typen.

Man fortsätter sedan mot Stalingrad där man den här gången får ta del av det massiva slaget på ett annorlunda sätt än i det föregående spelet eller i konsolexklusiva Finest Hour. En stor spelmässig förbättring i Call of Duty 2 i jämförelse med det första spelet är fiendernas artificiella intelligens. Tyskarna flankerar, ger eldunderstöd och söker snabbt skydd vid kraftig eldgivning vilket givetvis förstärker känslan av riktigt krig något alldeles enormt. Upplägget är nu också mer dynamiskt och låter spelaren själv styra tempot på striderna genom att antingen forcera hårt eller använda en mer taktisk försiktighet och försöka flankera fienden.

I jämförelse med exempelvis Brothers in Arms är upplägget i Call of Duty 2 överlägset. Medan Gearbox strävan efter total realism innebar viss enformighet i hur eldstriderna utvecklade sig bjuder Call of Duty 2 på ständiga överraskningar. Vissa gånger går det utmärkt att storma en mindre grupp fiender på egen hand i bästa Rambo-anda medan man andra gånger måste stanna upp för att tänka till innan man inleder sin offensiv.

En ganska stor förändring som skett är att man nu har en helt annan typ av livmätare som på många sätt faktiskt påminner om den i Halo 2. Om man blir träffad av ett fiendeskott skakar skärmen till och ljudbilden fylls av ens egen dunkande puls. Det gäller då att snabbt söka skydd för återhämta sig och låta livmätaren ladda upp sig igen innan man kastar sig ut i striden igen. Detta innebär såklart ytterligare taktik då det alltid är smartast att rycka fram i korta sträckor och hela tiden se till att man har ett bra skydd medan man laddar om sitt gevär. Detta eliminerar hela grejen med att tvingas snabbladda in sitt sist sparade spel hela tiden då man blir skjuten eller står för nära en granatexplosion, en störig del av de allra flesta actionspel till PC enligt mig och någonting som tillför spelet mer spänning och mer liv än vad som var fallet med föregångaren.

Striderna är nu också större, oftast mycket större och det finns alltid massor av fiender att skjuta. Eldstriderna räcker nu också längre och trots det nya systemet för hälsa och trots en användbar, ny, granatindikator är Call of Duty 2 mer utmanande än det första spelet. Det är helt enkelt väldigt skönt att dels slippa jaga sporadiskt utspridda Första hjälpen-väskor och väldigt trevligt att slippa måsta smiska F9 för att snabbladda sin senaste sparning varje gång man hamnar i trubbel.

Efter att ha slagits i ett iskallt Ryssland fortsätter kampanjen i Nordafrika där spelaren intar rollen som brittisk soldat. Den tyske generalen Erwin Rommel har ryckt fram genom Afrika med obehaglig hastighet och måste nu stoppas. Ditt uppdrag blir att tvinga Rommel österut och eldstriderna i detta kapitel av Call of Duty 2 utkämpas oftast i tätbebyggt område bland sandbruna, afrikanska småstäder. Variationen är god och spänningen är hela tiden på topp. Efter detta fortsätter äventyret i Frankrike, nu som amerikan, och invasionen vid Pointe du Hoc.

En stor del av inlevelsen kommer givetvis ifrån den tekniska briljans som Call of Duty bjuder på. Spelmotorn är fortfarande baserad på id:s Return to Castle Wolfenstein-teknik (som i sin tur bygger på Quake 3: Arena) fast med ett antal omfattande tillkomster av ett nytt renderingssystem och massor av nya effekter både beträffande partiklar, skuggor och framförallt ljus. Till exempel använder sig Infinity Ward väldigt smart av bland annat partikeleffekter och normal mapping och överdriver inga av dessa moderna tekniker (vilket är fallet med exempelvis Doom 3 och The Chronicles of Riddick). Explosionerna, röken från rökgranaterna och de veckade uniformerna framförallt hos de ryska soldaterna är alla exempel på smart användning av läckra effekter som, som sagt, aldrig överdrivs.

Även animationerna är av absolut toppklass, inte minst hur de egna soldaterna rör sig och hur de påverkas av det som händer omkring dem. Det enda minus som jag kan komma på med Call of Duty 2 rent tekniskt är det att det kräver en riktig monsterburk för att flyta felfritt. Ljudbilden är även den strålande med en av de bästa 5.1-mixarna jag någonsin hört i ett PC-spel. Bomber, granater och den massiva ljudväggen av smattrande kulsprutor blandas med pampig musik, superba miljöljud och bra röstskådespel.

Beträffande multiplayer känns Call of Duty 2 precis som det första spelet med skillnaden att det nu finns ett spelläge som heter HQ. HQ står för Head Quarter och spelsättet går ut på att varje lag måste varje lag försöka sätta samman ett högkvarter. Det gäller sedan för det andra laget att förstöra motståndarnas högkvarter samtidigt som man skyddar sitt eget. Genom att göra detta kan de spelare på ens eget lag som dött återfödas, men inte förrän man förstört motståndarlagets bas. Man belönas också med en poäng för varje sekund som ens egen bas är intakt. Detta är en rolig variant på en ändå ganska vanlig, objektorienterat spelsätt som tillämpas i flera andra spel i samma genre.

Förutom HQ Mode och varianten Search and Destroy finns även de mest klassiska spellägena med såsom Deathmatch, Team Deathmatch och Capture the Flag. Vapnen känns väldigt välbalanserade i multiplayer och den tekniska biten fungerar felfritt. Multiplayerbanorna är 13 till antalet inklusive tre nyversioner av gamla banor från det första spelet. Sammanfattningsvis är multiplayerdelen varierad och välgjord och tillför såklart mycket till hållbarheten på spelet som i övrigt faktiskt är ganska dålig.

I slutändan är Call of Duty 2 ett fantastiskt spel vars enda svaghet är att det precis som föregångaren är för kort. I övrigt är detta en av vinterns absoluta höjdpunkter.

cod 2 (Call of Duty 2) är ett av dom största spelen på marknaden just nu och jag har absolut inget emot det. Detta är verkligen ett spel för alla first person fanatiker och tvivla inte på att köpa det. Först så trodde jag att det blr nog som alla vanliga andra världskrigs spel som säljs men nej, detta slog mina förväntningar. För det första så är det mycket fin miljö att spela i och fin fina banor som man bara vill komma längre och längre in på för att se vad som finns. Därimot så stör jag mig på att spelet inte alls tog lång tid att spela ut, så jag tycker nog att dom kunde göra en liten bit till.

Ljud, grafik m.m va välgjort och den är det inga klagomål över. Men det som jag gillade mest med cod2 va nog miljön med alla hus,gårdar,ruiner. Man kände sig nästan som hemma i dom små husen, bara att det utspelade sig för ca 60år sedan och att det va mitt i ett krig men ändå. Detta är ett spel man måste ha till sin samling.

Visst, det finns kanske ett Andra Världskrigs spel för mycket ute på marknaden idag. Men vad gör väl det, om de är så här välgjorda ?
Jag har länge varit ett Medal of Honor fan, men nu föredrar jag faktiskt Call of Duty framför Medal of Honor...Varför ? Läs vidare så ska jag försöka förklara...

I Call of Duty 2, får vi följa den legendariska amerikanska plutonen Big Red One. Vi kämpar mot nazisterna på ställen som; Italien och Afrika.
Grafiken duger gott och väl, men en sak som jag störde mig lite på: Varför blir det inga kulhål ? En liten detalj kanske, men ändå...

I COD2 bjuds det på varierande gameplay, det blir inte bara att springa med sitt Garand geväl i bästa fps stil. Nej, här får vi b.la. köra stridsvagn och skjuta sönder tyska Panzers. Grymt kul ! Vi får också praktisera som bombfällare om ett bombplan samt kulspruteskytt.

Närvarokänslan är alltid närvarande, alla vapnen är autentiska. Musiken följer den gamla mallen, dystra toner följs av moralhöjande fanfarer.
Kontrollen funkar som den ska, inga problem där. Allt som allt, ett spel som jag rekommenderar. (kolla även in Brothers in Arms, Medal of Honor, Battlefield 2: Modern Combat, Operation Flashpoint Elite)

Grafiken är underbar, något av det bästa du kan hitta i nuläget.
Med en bra dator, har du några underbara timmar.
Ljudet är fantastiskt, musiken, ljudeffekterna, bomberna , skotterna, allt hänger ihop tilsammans i en enda underbar röra.

Brutalt verklighetstroget spel som skildrar kriget med underbar grafik, sköna ljudefekkter och avancerade strider som sätter prov både på dig och din dator.
Njut av klysheerna, stridskamraterna, ljudeffekterna, ljusefekterna och striderna.

Värt en femma om det inte varit för priset, det är hutlöst.
Det ett år gammla spelet kostar fortfarande över 400 kr.

Men... Kostar det, så smakar det.

Infinity Ward fortsätter att briljera i ett av de mest intensiva och spännande Andra världskrigsspel vi hittills testat...

Jag tröttnar aldrig på actionspel som utspelar sig i Andra världskrigsmiljö. Aldrig. Jag kommer heller aldrig att tröttna på filmer som utspelar sig under kriget, eller på att varje månad spendera tio timmar med att se om de tio briljanta avsnitten av HBO:s fantastiska Band of Brothers. Jag skulle aldrig gå så långt som att kalla mig för krigsfanatisk (då blir jag med största sannolikhet inspärrad) men min fascination för krigshistoria är stor, och det tycks bara bli värre. Efter att ha plöjt högvis med böcker om allt från Sveriges tid som stormakt till Rommels framfart i Afrika är jag mer eller mindre som ett levande lexikon över viktiga strider, slag, krig och personer utigenom den svenska och internationella krigshistorien.

Call of Duty 2 har därför, givetvis, varit något som jag längtat innerligt efter. Jag bevittnade slutsekvensen i Brothers in Arms: Earned in Blood för flera veckor sedan och har sakta men säkert känt abstinensen knacka på med bestämd hand. Jag har nu, efter tio timmars hårt krigande bidragit än en gång till tyskarnas förlust i vår tids viktigaste krig. Välkommen till Call of Duty 2.

Intensitet, närvaro och tempovariation - hörnstenarna i Infinity Wards två år gamla actionklassiker och givetvis även i uppföljaren. Call of Duty 2 är tillagat efter samma succérecept som det första spelet där hårt filmiskt berättande blandas med förutbestämda fältslag och explosiv händelseutveckling. Striderna är högljudda, händelserika och känslosamt påfrestande. Precis som i föregångaren tar det på krafterna att bekämpa skrikande tyskar med den inlevelsekänslan som Call of Duty 2 framkallar. Jag är svettig och andfådd efter tio timmar bakom fiendens linjer och ser redan fram emot att återvända till skyttegraven för en andra spelomgång.

Spelet är precis som sist indelat i tre olika segment där man i tur och ordning gestaltar en amerikansk, rysk och engelsk soldat i Andra världskrigets mest dramatiska skede. Spelet börjar i Moskva där jag som rysk menig tvingas försvara stadens torg mot anstormande tyskar, ett av spelets starkaste uppdrag både beträffande tempo, spänning och storskalighet. De ryska ungdomarnas enorma övertygelse och kämpaglöd skiner igenom i det tätt regisserade slaget och även om Call of Duty 2 är långt ifrån en simulator ges en nästan obehaglig känsla av realism då tyskarna forcerar sig fram genom de sönderskjutna kvarteren. Stridens slutskede, då nazisterna bryter sig igenom den första linjen och sedan måste slås tillbaka till stadens utkant är en av de mäktigaste striderna jag någonsin upplevt i ett spel av den här typen.

Man fortsätter sedan mot Stalingrad där man den här gången får ta del av det massiva slaget på ett annorlunda sätt än i det föregående spelet eller i konsolexklusiva Finest Hour. En stor spelmässig förbättring i Call of Duty 2 i jämförelse med det första spelet är fiendernas artificiella intelligens. Tyskarna flankerar, ger eldunderstöd och söker snabbt skydd vid kraftig eldgivning vilket givetvis förstärker känslan av riktigt krig något alldeles enormt. Upplägget är nu också mer dynamiskt och låter spelaren själv styra tempot på striderna genom att antingen forcera hårt eller använda en mer taktisk försiktighet och försöka flankera fienden.

I jämförelse med exempelvis Brothers in Arms är upplägget i Call of Duty 2 överlägset. Medan Gearbox strävan efter total realism innebar viss enformighet i hur eldstriderna utvecklade sig bjuder Call of Duty 2 på ständiga överraskningar. Vissa gånger går det utmärkt att storma en mindre grupp fiender på egen hand i bästa Rambo-anda medan man andra gånger måste stanna upp för att tänka till innan man inleder sin offensiv.

En ganska stor förändring som skett är att man nu har en helt annan typ av livmätare som på många sätt faktiskt påminner om den i Halo 2. Om man blir träffad av ett fiendeskott skakar skärmen till och ljudbilden fylls av ens egen dunkande puls. Det gäller då att snabbt söka skydd för återhämta sig och låta livmätaren ladda upp sig igen innan man kastar sig ut i striden igen. Detta innebär såklart ytterligare taktik då det alltid är smartast att rycka fram i korta sträckor och hela tiden se till att man har ett bra skydd medan man laddar om sitt gevär. Detta eliminerar hela grejen med att tvingas snabbladda in sitt sist sparade spel hela tiden då man blir skjuten eller står för nära en granatexplosion, en störig del av de allra flesta actionspel till PC enligt mig och någonting som tillför spelet mer spänning och mer liv än vad som var fallet med föregångaren.

Striderna är nu också större, oftast mycket större och det finns alltid massor av fiender att skjuta. Eldstriderna räcker nu också längre och trots det nya systemet för hälsa och trots en användbar, ny, granatindikator är Call of Duty 2 mer utmanande än det första spelet. Det är helt enkelt väldigt skönt att dels slippa jaga sporadiskt utspridda Första hjälpen-väskor och väldigt trevligt att slippa måsta smiska F9 för att snabbladda sin senaste sparning varje gång man hamnar i trubbel.

Efter att ha slagits i ett iskallt Ryssland fortsätter kampanjen i Nordafrika där spelaren intar rollen som brittisk soldat. Den tyske generalen Erwin Rommel har ryckt fram genom Afrika med obehaglig hastighet och måste nu stoppas. Ditt uppdrag blir att tvinga Rommel österut och eldstriderna i detta kapitel av Call of Duty 2 utkämpas oftast i tätbebyggt område bland sandbruna, afrikanska småstäder. Variationen är god och spänningen är hela tiden på topp. Efter detta fortsätter äventyret i Frankrike, nu som amerikan, och invasionen vid Pointe du Hoc.

En stor del av inlevelsen kommer givetvis ifrån den tekniska briljans som Call of Duty bjuder på. Spelmotorn är fortfarande baserad på id:s Return to Castle Wolfenstein-teknik (som i sin tur bygger på Quake 3: Arena) fast med ett antal omfattande tillkomster av ett nytt renderingssystem och massor av nya effekter både beträffande partiklar, skuggor och framförallt ljus. Till exempel använder sig Infinity Ward väldigt smart av bland annat partikeleffekter och normal mapping och överdriver inga av dessa moderna tekniker (vilket är fallet med exempelvis Doom 3 och The Chronicles of Riddick). Explosionerna, röken från rökgranaterna och de veckade uniformerna framförallt hos de ryska soldaterna är alla exempel på smart användning av läckra effekter som, som sagt, aldrig överdrivs.

Även animationerna är av absolut toppklass, inte minst hur de egna soldaterna rör sig och hur de påverkas av det som händer omkring dem. Det enda minus som jag kan komma på med Call of Duty 2 rent tekniskt är det att det kräver en riktig monsterburk för att flyta felfritt. Ljudbilden är även den strålande med en av de bästa 5.1-mixarna jag någonsin hört i ett PC-spel. Bomber, granater och den massiva ljudväggen av smattrande kulsprutor blandas med pampig musik, superba miljöljud och bra röstskådespel.

Beträffande multiplayer känns Call of Duty 2 precis som det första spelet med skillnaden att det nu finns ett spelläge som heter HQ. HQ står för Head Quarter och spelsättet går ut på att varje lag måste varje lag försöka sätta samman ett högkvarter. Det gäller sedan för det andra laget att förstöra motståndarnas högkvarter samtidigt som man skyddar sitt eget. Genom att göra detta kan de spelare på ens eget lag som dött återfödas, men inte förrän man förstört motståndarlagets bas. Man belönas också med en poäng för varje sekund som ens egen bas är intakt. Detta är en rolig variant på en ändå ganska vanlig, objektorienterat spelsätt som tillämpas i flera andra spel i samma genre.

Förutom HQ Mode och varianten Search and Destroy finns även de mest klassiska spellägena med såsom Deathmatch, Team Deathmatch och Capture the Flag. Vapnen känns väldigt välbalanserade i multiplayer och den tekniska biten fungerar felfritt. Multiplayerbanorna är 13 till antalet inklusive tre nyversioner av gamla banor från det första spelet. Sammanfattningsvis är multiplayerdelen varierad och välgjord och tillför såklart mycket till hållbarheten på spelet som i övrigt faktiskt är ganska dålig.

I slutändan är Call of Duty 2 ett fantastiskt spel vars enda svaghet är att det precis som föregångaren är för kort. I övrigt är detta en av vinterns absoluta höjdpunkter.

cod 2 (Call of Duty 2) är ett av dom största spelen på marknaden just nu och jag har absolut inget emot det. Detta är verkligen ett spel för alla first person fanatiker och tvivla inte på att köpa det. Först så trodde jag att det blr nog som alla vanliga andra världskrigs spel som säljs men nej, detta slog mina förväntningar. För det första så är det mycket fin miljö att spela i och fin fina banor som man bara vill komma längre och längre in på för att se vad som finns. Därimot så stör jag mig på att spelet inte alls tog lång tid att spela ut, så jag tycker nog att dom kunde göra en liten bit till.

Ljud, grafik m.m va välgjort och den är det inga klagomål över. Men det som jag gillade mest med cod2 va nog miljön med alla hus,gårdar,ruiner. Man kände sig nästan som hemma i dom små husen, bara att det utspelade sig för ca 60år sedan och att det va mitt i ett krig men ändå. Detta är ett spel man måste ha till sin samling.

Visst, det finns kanske ett Andra Världskrigs spel för mycket ute på marknaden idag. Men vad gör väl det, om de är så här välgjorda ?
Jag har länge varit ett Medal of Honor fan, men nu föredrar jag faktiskt Call of Duty framför Medal of Honor...Varför ? Läs vidare så ska jag försöka förklara...

I Call of Duty 2, får vi följa den legendariska amerikanska plutonen Big Red One. Vi kämpar mot nazisterna på ställen som; Italien och Afrika.
Grafiken duger gott och väl, men en sak som jag störde mig lite på: Varför blir det inga kulhål ? En liten detalj kanske, men ändå...

I COD2 bjuds det på varierande gameplay, det blir inte bara att springa med sitt Garand geväl i bästa fps stil. Nej, här får vi b.la. köra stridsvagn och skjuta sönder tyska Panzers. Grymt kul ! Vi får också praktisera som bombfällare om ett bombplan samt kulspruteskytt.

Närvarokänslan är alltid närvarande, alla vapnen är autentiska. Musiken följer den gamla mallen, dystra toner följs av moralhöjande fanfarer.
Kontrollen funkar som den ska, inga problem där. Allt som allt, ett spel som jag rekommenderar. (kolla även in Brothers in Arms, Medal of Honor, Battlefield 2: Modern Combat, Operation Flashpoint Elite)

Grafiken är underbar, något av det bästa du kan hitta i nuläget.
Med en bra dator, har du några underbara timmar.
Ljudet är fantastiskt, musiken, ljudeffekterna, bomberna , skotterna, allt hänger ihop tilsammans i en enda underbar röra.

Brutalt verklighetstroget spel som skildrar kriget med underbar grafik, sköna ljudefekkter och avancerade strider som sätter prov både på dig och din dator.
Njut av klysheerna, stridskamraterna, ljudeffekterna, ljusefekterna och striderna.

Värt en femma om det inte varit för priset, det är hutlöst.
Det ett år gammla spelet kostar fortfarande över 400 kr.

Men... Kostar det, så smakar det.

Infinity Ward fortsätter att briljera i ett av de mest intensiva och spännande Andra världskrigsspel vi hittills testat...

Jag tröttnar aldrig på actionspel som utspelar sig i Andra världskrigsmiljö. Aldrig. Jag kommer heller aldrig att tröttna på filmer som utspelar sig under kriget, eller på att varje månad spendera tio timmar med att se om de tio briljanta avsnitten av HBO:s fantastiska Band of Brothers. Jag skulle aldrig gå så långt som att kalla mig för krigsfanatisk (då blir jag med största sannolikhet inspärrad) men min fascination för krigshistoria är stor, och det tycks bara bli värre. Efter att ha plöjt högvis med böcker om allt från Sveriges tid som stormakt till Rommels framfart i Afrika är jag mer eller mindre som ett levande lexikon över viktiga strider, slag, krig och personer utigenom den svenska och internationella krigshistorien.

Call of Duty 2 har därför, givetvis, varit något som jag längtat innerligt efter. Jag bevittnade slutsekvensen i Brothers in Arms: Earned in Blood för flera veckor sedan och har sakta men säkert känt abstinensen knacka på med bestämd hand. Jag har nu, efter tio timmars hårt krigande bidragit än en gång till tyskarnas förlust i vår tids viktigaste krig. Välkommen till Call of Duty 2.

Intensitet, närvaro och tempovariation - hörnstenarna i Infinity Wards två år gamla actionklassiker och givetvis även i uppföljaren. Call of Duty 2 är tillagat efter samma succérecept som det första spelet där hårt filmiskt berättande blandas med förutbestämda fältslag och explosiv händelseutveckling. Striderna är högljudda, händelserika och känslosamt påfrestande. Precis som i föregångaren tar det på krafterna att bekämpa skrikande tyskar med den inlevelsekänslan som Call of Duty 2 framkallar. Jag är svettig och andfådd efter tio timmar bakom fiendens linjer och ser redan fram emot att återvända till skyttegraven för en andra spelomgång.

Spelet är precis som sist indelat i tre olika segment där man i tur och ordning gestaltar en amerikansk, rysk och engelsk soldat i Andra världskrigets mest dramatiska skede. Spelet börjar i Moskva där jag som rysk menig tvingas försvara stadens torg mot anstormande tyskar, ett av spelets starkaste uppdrag både beträffande tempo, spänning och storskalighet. De ryska ungdomarnas enorma övertygelse och kämpaglöd skiner igenom i det tätt regisserade slaget och även om Call of Duty 2 är långt ifrån en simulator ges en nästan obehaglig känsla av realism då tyskarna forcerar sig fram genom de sönderskjutna kvarteren. Stridens slutskede, då nazisterna bryter sig igenom den första linjen och sedan måste slås tillbaka till stadens utkant är en av de mäktigaste striderna jag någonsin upplevt i ett spel av den här typen.

Man fortsätter sedan mot Stalingrad där man den här gången får ta del av det massiva slaget på ett annorlunda sätt än i det föregående spelet eller i konsolexklusiva Finest Hour. En stor spelmässig förbättring i Call of Duty 2 i jämförelse med det första spelet är fiendernas artificiella intelligens. Tyskarna flankerar, ger eldunderstöd och söker snabbt skydd vid kraftig eldgivning vilket givetvis förstärker känslan av riktigt krig något alldeles enormt. Upplägget är nu också mer dynamiskt och låter spelaren själv styra tempot på striderna genom att antingen forcera hårt eller använda en mer taktisk försiktighet och försöka flankera fienden.

I jämförelse med exempelvis Brothers in Arms är upplägget i Call of Duty 2 överlägset. Medan Gearbox strävan efter total realism innebar viss enformighet i hur eldstriderna utvecklade sig bjuder Call of Duty 2 på ständiga överraskningar. Vissa gånger går det utmärkt att storma en mindre grupp fiender på egen hand i bästa Rambo-anda medan man andra gånger måste stanna upp för att tänka till innan man inleder sin offensiv.

En ganska stor förändring som skett är att man nu har en helt annan typ av livmätare som på många sätt faktiskt påminner om den i Halo 2. Om man blir träffad av ett fiendeskott skakar skärmen till och ljudbilden fylls av ens egen dunkande puls. Det gäller då att snabbt söka skydd för återhämta sig och låta livmätaren ladda upp sig igen innan man kastar sig ut i striden igen. Detta innebär såklart ytterligare taktik då det alltid är smartast att rycka fram i korta sträckor och hela tiden se till att man har ett bra skydd medan man laddar om sitt gevär. Detta eliminerar hela grejen med att tvingas snabbladda in sitt sist sparade spel hela tiden då man blir skjuten eller står för nära en granatexplosion, en störig del av de allra flesta actionspel till PC enligt mig och någonting som tillför spelet mer spänning och mer liv än vad som var fallet med föregångaren.

Striderna är nu också större, oftast mycket större och det finns alltid massor av fiender att skjuta. Eldstriderna räcker nu också längre och trots det nya systemet för hälsa och trots en användbar, ny, granatindikator är Call of Duty 2 mer utmanande än det första spelet. Det är helt enkelt väldigt skönt att dels slippa jaga sporadiskt utspridda Första hjälpen-väskor och väldigt trevligt att slippa måsta smiska F9 för att snabbladda sin senaste sparning varje gång man hamnar i trubbel.

Efter att ha slagits i ett iskallt Ryssland fortsätter kampanjen i Nordafrika där spelaren intar rollen som brittisk soldat. Den tyske generalen Erwin Rommel har ryckt fram genom Afrika med obehaglig hastighet och måste nu stoppas. Ditt uppdrag blir att tvinga Rommel österut och eldstriderna i detta kapitel av Call of Duty 2 utkämpas oftast i tätbebyggt område bland sandbruna, afrikanska småstäder. Variationen är god och spänningen är hela tiden på topp. Efter detta fortsätter äventyret i Frankrike, nu som amerikan, och invasionen vid Pointe du Hoc.

En stor del av inlevelsen kommer givetvis ifrån den tekniska briljans som Call of Duty bjuder på. Spelmotorn är fortfarande baserad på id:s Return to Castle Wolfenstein-teknik (som i sin tur bygger på Quake 3: Arena) fast med ett antal omfattande tillkomster av ett nytt renderingssystem och massor av nya effekter både beträffande partiklar, skuggor och framförallt ljus. Till exempel använder sig Infinity Ward väldigt smart av bland annat partikeleffekter och normal mapping och överdriver inga av dessa moderna tekniker (vilket är fallet med exempelvis Doom 3 och The Chronicles of Riddick). Explosionerna, röken från rökgranaterna och de veckade uniformerna framförallt hos de ryska soldaterna är alla exempel på smart användning av läckra effekter som, som sagt, aldrig överdrivs.

Även animationerna är av absolut toppklass, inte minst hur de egna soldaterna rör sig och hur de påverkas av det som händer omkring dem. Det enda minus som jag kan komma på med Call of Duty 2 rent tekniskt är det att det kräver en riktig monsterburk för att flyta felfritt. Ljudbilden är även den strålande med en av de bästa 5.1-mixarna jag någonsin hört i ett PC-spel. Bomber, granater och den massiva ljudväggen av smattrande kulsprutor blandas med pampig musik, superba miljöljud och bra röstskådespel.

Beträffande multiplayer känns Call of Duty 2 precis som det första spelet med skillnaden att det nu finns ett spelläge som heter HQ. HQ står för Head Quarter och spelsättet går ut på att varje lag måste varje lag försöka sätta samman ett högkvarter. Det gäller sedan för det andra laget att förstöra motståndarnas högkvarter samtidigt som man skyddar sitt eget. Genom att göra detta kan de spelare på ens eget lag som dött återfödas, men inte förrän man förstört motståndarlagets bas. Man belönas också med en poäng för varje sekund som ens egen bas är intakt. Detta är en rolig variant på en ändå ganska vanlig, objektorienterat spelsätt som tillämpas i flera andra spel i samma genre.

Förutom HQ Mode och varianten Search and Destroy finns även de mest klassiska spellägena med såsom Deathmatch, Team Deathmatch och Capture the Flag. Vapnen känns väldigt välbalanserade i multiplayer och den tekniska biten fungerar felfritt. Multiplayerbanorna är 13 till antalet inklusive tre nyversioner av gamla banor från det första spelet. Sammanfattningsvis är multiplayerdelen varierad och välgjord och tillför såklart mycket till hållbarheten på spelet som i övrigt faktiskt är ganska dålig.

I slutändan är Call of Duty 2 ett fantastiskt spel vars enda svaghet är att det precis som föregångaren är för kort. I övrigt är detta en av vinterns absoluta höjdpunkter.

cod 2 (Call of Duty 2) är ett av dom största spelen på marknaden just nu och jag har absolut inget emot det. Detta är verkligen ett spel för alla first person fanatiker och tvivla inte på att köpa det. Först så trodde jag att det blr nog som alla vanliga andra världskrigs spel som säljs men nej, detta slog mina förväntningar. För det första så är det mycket fin miljö att spela i och fin fina banor som man bara vill komma längre och längre in på för att se vad som finns. Därimot så stör jag mig på att spelet inte alls tog lång tid att spela ut, så jag tycker nog att dom kunde göra en liten bit till.

Ljud, grafik m.m va välgjort och den är det inga klagomål över. Men det som jag gillade mest med cod2 va nog miljön med alla hus,gårdar,ruiner. Man kände sig nästan som hemma i dom små husen, bara att det utspelade sig för ca 60år sedan och att det va mitt i ett krig men ändå. Detta är ett spel man måste ha till sin samling.

Visst, det finns kanske ett Andra Världskrigs spel för mycket ute på marknaden idag. Men vad gör väl det, om de är så här välgjorda ?
Jag har länge varit ett Medal of Honor fan, men nu föredrar jag faktiskt Call of Duty framför Medal of Honor...Varför ? Läs vidare så ska jag försöka förklara...

I Call of Duty 2, får vi följa den legendariska amerikanska plutonen Big Red One. Vi kämpar mot nazisterna på ställen som; Italien och Afrika.
Grafiken duger gott och väl, men en sak som jag störde mig lite på: Varför blir det inga kulhål ? En liten detalj kanske, men ändå...

I COD2 bjuds det på varierande gameplay, det blir inte bara att springa med sitt Garand geväl i bästa fps stil. Nej, här får vi b.la. köra stridsvagn och skjuta sönder tyska Panzers. Grymt kul ! Vi får också praktisera som bombfällare om ett bombplan samt kulspruteskytt.

Närvarokänslan är alltid närvarande, alla vapnen är autentiska. Musiken följer den gamla mallen, dystra toner följs av moralhöjande fanfarer.
Kontrollen funkar som den ska, inga problem där. Allt som allt, ett spel som jag rekommenderar. (kolla även in Brothers in Arms, Medal of Honor, Battlefield 2: Modern Combat, Operation Flashpoint Elite)

Grafiken är underbar, något av det bästa du kan hitta i nuläget.
Med en bra dator, har du några underbara timmar.
Ljudet är fantastiskt, musiken, ljudeffekterna, bomberna , skotterna, allt hänger ihop tilsammans i en enda underbar röra.

Brutalt verklighetstroget spel som skildrar kriget med underbar grafik, sköna ljudefekkter och avancerade strider som sätter prov både på dig och din dator.
Njut av klysheerna, stridskamraterna, ljudeffekterna, ljusefekterna och striderna.

Värt en femma om det inte varit för priset, det är hutlöst.
Det ett år gammla spelet kostar fortfarande över 400 kr.

Men... Kostar det, så smakar det.

Infinity Ward fortsätter att briljera i ett av de mest intensiva och spännande Andra världskrigsspel vi hittills testat...

Jag tröttnar aldrig på actionspel som utspelar sig i Andra världskrigsmiljö. Aldrig. Jag kommer heller aldrig att tröttna på filmer som utspelar sig under kriget, eller på att varje månad spendera tio timmar med att se om de tio briljanta avsnitten av HBO:s fantastiska Band of Brothers. Jag skulle aldrig gå så långt som att kalla mig för krigsfanatisk (då blir jag med största sannolikhet inspärrad) men min fascination för krigshistoria är stor, och det tycks bara bli värre. Efter att ha plöjt högvis med böcker om allt från Sveriges tid som stormakt till Rommels framfart i Afrika är jag mer eller mindre som ett levande lexikon över viktiga strider, slag, krig och personer utigenom den svenska och internationella krigshistorien.

Call of Duty 2 har därför, givetvis, varit något som jag längtat innerligt efter. Jag bevittnade slutsekvensen i Brothers in Arms: Earned in Blood för flera veckor sedan och har sakta men säkert känt abstinensen knacka på med bestämd hand. Jag har nu, efter tio timmars hårt krigande bidragit än en gång till tyskarnas förlust i vår tids viktigaste krig. Välkommen till Call of Duty 2.

Intensitet, närvaro och tempovariation - hörnstenarna i Infinity Wards två år gamla actionklassiker och givetvis även i uppföljaren. Call of Duty 2 är tillagat efter samma succérecept som det första spelet där hårt filmiskt berättande blandas med förutbestämda fältslag och explosiv händelseutveckling. Striderna är högljudda, händelserika och känslosamt påfrestande. Precis som i föregångaren tar det på krafterna att bekämpa skrikande tyskar med den inlevelsekänslan som Call of Duty 2 framkallar. Jag är svettig och andfådd efter tio timmar bakom fiendens linjer och ser redan fram emot att återvända till skyttegraven för en andra spelomgång.

Spelet är precis som sist indelat i tre olika segment där man i tur och ordning gestaltar en amerikansk, rysk och engelsk soldat i Andra världskrigets mest dramatiska skede. Spelet börjar i Moskva där jag som rysk menig tvingas försvara stadens torg mot anstormande tyskar, ett av spelets starkaste uppdrag både beträffande tempo, spänning och storskalighet. De ryska ungdomarnas enorma övertygelse och kämpaglöd skiner igenom i det tätt regisserade slaget och även om Call of Duty 2 är långt ifrån en simulator ges en nästan obehaglig känsla av realism då tyskarna forcerar sig fram genom de sönderskjutna kvarteren. Stridens slutskede, då nazisterna bryter sig igenom den första linjen och sedan måste slås tillbaka till stadens utkant är en av de mäktigaste striderna jag någonsin upplevt i ett spel av den här typen.

Man fortsätter sedan mot Stalingrad där man den här gången får ta del av det massiva slaget på ett annorlunda sätt än i det föregående spelet eller i konsolexklusiva Finest Hour. En stor spelmässig förbättring i Call of Duty 2 i jämförelse med det första spelet är fiendernas artificiella intelligens. Tyskarna flankerar, ger eldunderstöd och söker snabbt skydd vid kraftig eldgivning vilket givetvis förstärker känslan av riktigt krig något alldeles enormt. Upplägget är nu också mer dynamiskt och låter spelaren själv styra tempot på striderna genom att antingen forcera hårt eller använda en mer taktisk försiktighet och försöka flankera fienden.

I jämförelse med exempelvis Brothers in Arms är upplägget i Call of Duty 2 överlägset. Medan Gearbox strävan efter total realism innebar viss enformighet i hur eldstriderna utvecklade sig bjuder Call of Duty 2 på ständiga överraskningar. Vissa gånger går det utmärkt att storma en mindre grupp fiender på egen hand i bästa Rambo-anda medan man andra gånger måste stanna upp för att tänka till innan man inleder sin offensiv.

En ganska stor förändring som skett är att man nu har en helt annan typ av livmätare som på många sätt faktiskt påminner om den i Halo 2. Om man blir träffad av ett fiendeskott skakar skärmen till och ljudbilden fylls av ens egen dunkande puls. Det gäller då att snabbt söka skydd för återhämta sig och låta livmätaren ladda upp sig igen innan man kastar sig ut i striden igen. Detta innebär såklart ytterligare taktik då det alltid är smartast att rycka fram i korta sträckor och hela tiden se till att man har ett bra skydd medan man laddar om sitt gevär. Detta eliminerar hela grejen med att tvingas snabbladda in sitt sist sparade spel hela tiden då man blir skjuten eller står för nära en granatexplosion, en störig del av de allra flesta actionspel till PC enligt mig och någonting som tillför spelet mer spänning och mer liv än vad som var fallet med föregångaren.

Striderna är nu också större, oftast mycket större och det finns alltid massor av fiender att skjuta. Eldstriderna räcker nu också längre och trots det nya systemet för hälsa och trots en användbar, ny, granatindikator är Call of Duty 2 mer utmanande än det första spelet. Det är helt enkelt väldigt skönt att dels slippa jaga sporadiskt utspridda Första hjälpen-väskor och väldigt trevligt att slippa måsta smiska F9 för att snabbladda sin senaste sparning varje gång man hamnar i trubbel.

Efter att ha slagits i ett iskallt Ryssland fortsätter kampanjen i Nordafrika där spelaren intar rollen som brittisk soldat. Den tyske generalen Erwin Rommel har ryckt fram genom Afrika med obehaglig hastighet och måste nu stoppas. Ditt uppdrag blir att tvinga Rommel österut och eldstriderna i detta kapitel av Call of Duty 2 utkämpas oftast i tätbebyggt område bland sandbruna, afrikanska småstäder. Variationen är god och spänningen är hela tiden på topp. Efter detta fortsätter äventyret i Frankrike, nu som amerikan, och invasionen vid Pointe du Hoc.

En stor del av inlevelsen kommer givetvis ifrån den tekniska briljans som Call of Duty bjuder på. Spelmotorn är fortfarande baserad på id:s Return to Castle Wolfenstein-teknik (som i sin tur bygger på Quake 3: Arena) fast med ett antal omfattande tillkomster av ett nytt renderingssystem och massor av nya effekter både beträffande partiklar, skuggor och framförallt ljus. Till exempel använder sig Infinity Ward väldigt smart av bland annat partikeleffekter och normal mapping och överdriver inga av dessa moderna tekniker (vilket är fallet med exempelvis Doom 3 och The Chronicles of Riddick). Explosionerna, röken från rökgranaterna och de veckade uniformerna framförallt hos de ryska soldaterna är alla exempel på smart användning av läckra effekter som, som sagt, aldrig överdrivs.

Även animationerna är av absolut toppklass, inte minst hur de egna soldaterna rör sig och hur de påverkas av det som händer omkring dem. Det enda minus som jag kan komma på med Call of Duty 2 rent tekniskt är det att det kräver en riktig monsterburk för att flyta felfritt. Ljudbilden är även den strålande med en av de bästa 5.1-mixarna jag någonsin hört i ett PC-spel. Bomber, granater och den massiva ljudväggen av smattrande kulsprutor blandas med pampig musik, superba miljöljud och bra röstskådespel.

Beträffande multiplayer känns Call of Duty 2 precis som det första spelet med skillnaden att det nu finns ett spelläge som heter HQ. HQ står för Head Quarter och spelsättet går ut på att varje lag måste varje lag försöka sätta samman ett högkvarter. Det gäller sedan för det andra laget att förstöra motståndarnas högkvarter samtidigt som man skyddar sitt eget. Genom att göra detta kan de spelare på ens eget lag som dött återfödas, men inte förrän man förstört motståndarlagets bas. Man belönas också med en poäng för varje sekund som ens egen bas är intakt. Detta är en rolig variant på en ändå ganska vanlig, objektorienterat spelsätt som tillämpas i flera andra spel i samma genre.

Förutom HQ Mode och varianten Search and Destroy finns även de mest klassiska spellägena med såsom Deathmatch, Team Deathmatch och Capture the Flag. Vapnen känns väldigt välbalanserade i multiplayer och den tekniska biten fungerar felfritt. Multiplayerbanorna är 13 till antalet inklusive tre nyversioner av gamla banor från det första spelet. Sammanfattningsvis är multiplayerdelen varierad och välgjord och tillför såklart mycket till hållbarheten på spelet som i övrigt faktiskt är ganska dålig.

I slutändan är Call of Duty 2 ett fantastiskt spel vars enda svaghet är att det precis som föregångaren är för kort. I övrigt är detta en av vinterns absoluta höjdpunkter.

cod 2 (Call of Duty 2) är ett av dom största spelen på marknaden just nu och jag har absolut inget emot det. Detta är verkligen ett spel för alla first person fanatiker och tvivla inte på att köpa det. Först så trodde jag att det blr nog som alla vanliga andra världskrigs spel som säljs men nej, detta slog mina förväntningar. För det första så är det mycket fin miljö att spela i och fin fina banor som man bara vill komma längre och längre in på för att se vad som finns. Därimot så stör jag mig på att spelet inte alls tog lång tid att spela ut, så jag tycker nog att dom kunde göra en liten bit till.

Ljud, grafik m.m va välgjort och den är det inga klagomål över. Men det som jag gillade mest med cod2 va nog miljön med alla hus,gårdar,ruiner. Man kände sig nästan som hemma i dom små husen, bara att det utspelade sig för ca 60år sedan och att det va mitt i ett krig men ändå. Detta är ett spel man måste ha till sin samling.

Visst, det finns kanske ett Andra Världskrigs spel för mycket ute på marknaden idag. Men vad gör väl det, om de är så här välgjorda ?
Jag har länge varit ett Medal of Honor fan, men nu föredrar jag faktiskt Call of Duty framför Medal of Honor...Varför ? Läs vidare så ska jag försöka förklara...

I Call of Duty 2, får vi följa den legendariska amerikanska plutonen Big Red One. Vi kämpar mot nazisterna på ställen som; Italien och Afrika.
Grafiken duger gott och väl, men en sak som jag störde mig lite på: Varför blir det inga kulhål ? En liten detalj kanske, men ändå...

I COD2 bjuds det på varierande gameplay, det blir inte bara att springa med sitt Garand geväl i bästa fps stil. Nej, här får vi b.la. köra stridsvagn och skjuta sönder tyska Panzers. Grymt kul ! Vi får också praktisera som bombfällare om ett bombplan samt kulspruteskytt.

Närvarokänslan är alltid närvarande, alla vapnen är autentiska. Musiken följer den gamla mallen, dystra toner följs av moralhöjande fanfarer.
Kontrollen funkar som den ska, inga problem där. Allt som allt, ett spel som jag rekommenderar. (kolla även in Brothers in Arms, Medal of Honor, Battlefield 2: Modern Combat, Operation Flashpoint Elite)

Grafiken är underbar, något av det bästa du kan hitta i nuläget.
Med en bra dator, har du några underbara timmar.
Ljudet är fantastiskt, musiken, ljudeffekterna, bomberna , skotterna, allt hänger ihop tilsammans i en enda underbar röra.

Brutalt verklighetstroget spel som skildrar kriget med underbar grafik, sköna ljudefekkter och avancerade strider som sätter prov både på dig och din dator.
Njut av klysheerna, stridskamraterna, ljudeffekterna, ljusefekterna och striderna.

Värt en femma om det inte varit för priset, det är hutlöst.
Det ett år gammla spelet kostar fortfarande över 400 kr.

Men... Kostar det, så smakar det.

Infinity Ward fortsätter att briljera i ett av de mest intensiva och spännande Andra världskrigsspel vi hittills testat...

Jag tröttnar aldrig på actionspel som utspelar sig i Andra världskrigsmiljö. Aldrig. Jag kommer heller aldrig att tröttna på filmer som utspelar sig under kriget, eller på att varje månad spendera tio timmar med att se om de tio briljanta avsnitten av HBO:s fantastiska Band of Brothers. Jag skulle aldrig gå så långt som att kalla mig för krigsfanatisk (då blir jag med största sannolikhet inspärrad) men min fascination för krigshistoria är stor, och det tycks bara bli värre. Efter att ha plöjt högvis med böcker om allt från Sveriges tid som stormakt till Rommels framfart i Afrika är jag mer eller mindre som ett levande lexikon över viktiga strider, slag, krig och personer utigenom den svenska och internationella krigshistorien.

Call of Duty 2 har därför, givetvis, varit något som jag längtat innerligt efter. Jag bevittnade slutsekvensen i Brothers in Arms: Earned in Blood för flera veckor sedan och har sakta men säkert känt abstinensen knacka på med bestämd hand. Jag har nu, efter tio timmars hårt krigande bidragit än en gång till tyskarnas förlust i vår tids viktigaste krig. Välkommen till Call of Duty 2.

Intensitet, närvaro och tempovariation - hörnstenarna i Infinity Wards två år gamla actionklassiker och givetvis även i uppföljaren. Call of Duty 2 är tillagat efter samma succérecept som det första spelet där hårt filmiskt berättande blandas med förutbestämda fältslag och explosiv händelseutveckling. Striderna är högljudda, händelserika och känslosamt påfrestande. Precis som i föregångaren tar det på krafterna att bekämpa skrikande tyskar med den inlevelsekänslan som Call of Duty 2 framkallar. Jag är svettig och andfådd efter tio timmar bakom fiendens linjer och ser redan fram emot att återvända till skyttegraven för en andra spelomgång.

Spelet är precis som sist indelat i tre olika segment där man i tur och ordning gestaltar en amerikansk, rysk och engelsk soldat i Andra världskrigets mest dramatiska skede. Spelet börjar i Moskva där jag som rysk menig tvingas försvara stadens torg mot anstormande tyskar, ett av spelets starkaste uppdrag både beträffande tempo, spänning och storskalighet. De ryska ungdomarnas enorma övertygelse och kämpaglöd skiner igenom i det tätt regisserade slaget och även om Call of Duty 2 är långt ifrån en simulator ges en nästan obehaglig känsla av realism då tyskarna forcerar sig fram genom de sönderskjutna kvarteren. Stridens slutskede, då nazisterna bryter sig igenom den första linjen och sedan måste slås tillbaka till stadens utkant är en av de mäktigaste striderna jag någonsin upplevt i ett spel av den här typen.

Man fortsätter sedan mot Stalingrad där man den här gången får ta del av det massiva slaget på ett annorlunda sätt än i det föregående spelet eller i konsolexklusiva Finest Hour. En stor spelmässig förbättring i Call of Duty 2 i jämförelse med det första spelet är fiendernas artificiella intelligens. Tyskarna flankerar, ger eldunderstöd och söker snabbt skydd vid kraftig eldgivning vilket givetvis förstärker känslan av riktigt krig något alldeles enormt. Upplägget är nu också mer dynamiskt och låter spelaren själv styra tempot på striderna genom att antingen forcera hårt eller använda en mer taktisk försiktighet och försöka flankera fienden.

I jämförelse med exempelvis Brothers in Arms är upplägget i Call of Duty 2 överlägset. Medan Gearbox strävan efter total realism innebar viss enformighet i hur eldstriderna utvecklade sig bjuder Call of Duty 2 på ständiga överraskningar. Vissa gånger går det utmärkt att storma en mindre grupp fiender på egen hand i bästa Rambo-anda medan man andra gånger måste stanna upp för att tänka till innan man inleder sin offensiv.

En ganska stor förändring som skett är att man nu har en helt annan typ av livmätare som på många sätt faktiskt påminner om den i Halo 2. Om man blir träffad av ett fiendeskott skakar skärmen till och ljudbilden fylls av ens egen dunkande puls. Det gäller då att snabbt söka skydd för återhämta sig och låta livmätaren ladda upp sig igen innan man kastar sig ut i striden igen. Detta innebär såklart ytterligare taktik då det alltid är smartast att rycka fram i korta sträckor och hela tiden se till att man har ett bra skydd medan man laddar om sitt gevär. Detta eliminerar hela grejen med att tvingas snabbladda in sitt sist sparade spel hela tiden då man blir skjuten eller står för nära en granatexplosion, en störig del av de allra flesta actionspel till PC enligt mig och någonting som tillför spelet mer spänning och mer liv än vad som var fallet med föregångaren.

Striderna är nu också större, oftast mycket större och det finns alltid massor av fiender att skjuta. Eldstriderna räcker nu också längre och trots det nya systemet för hälsa och trots en användbar, ny, granatindikator är Call of Duty 2 mer utmanande än det första spelet. Det är helt enkelt väldigt skönt att dels slippa jaga sporadiskt utspridda Första hjälpen-väskor och väldigt trevligt att slippa måsta smiska F9 för att snabbladda sin senaste sparning varje gång man hamnar i trubbel.

Efter att ha slagits i ett iskallt Ryssland fortsätter kampanjen i Nordafrika där spelaren intar rollen som brittisk soldat. Den tyske generalen Erwin Rommel har ryckt fram genom Afrika med obehaglig hastighet och måste nu stoppas. Ditt uppdrag blir att tvinga Rommel österut och eldstriderna i detta kapitel av Call of Duty 2 utkämpas oftast i tätbebyggt område bland sandbruna, afrikanska småstäder. Variationen är god och spänningen är hela tiden på topp. Efter detta fortsätter äventyret i Frankrike, nu som amerikan, och invasionen vid Pointe du Hoc.

En stor del av inlevelsen kommer givetvis ifrån den tekniska briljans som Call of Duty bjuder på. Spelmotorn är fortfarande baserad på id:s Return to Castle Wolfenstein-teknik (som i sin tur bygger på Quake 3: Arena) fast med ett antal omfattande tillkomster av ett nytt renderingssystem och massor av nya effekter både beträffande partiklar, skuggor och framförallt ljus. Till exempel använder sig Infinity Ward väldigt smart av bland annat partikeleffekter och normal mapping och överdriver inga av dessa moderna tekniker (vilket är fallet med exempelvis Doom 3 och The Chronicles of Riddick). Explosionerna, röken från rökgranaterna och de veckade uniformerna framförallt hos de ryska soldaterna är alla exempel på smart användning av läckra effekter som, som sagt, aldrig överdrivs.

Även animationerna är av absolut toppklass, inte minst hur de egna soldaterna rör sig och hur de påverkas av det som händer omkring dem. Det enda minus som jag kan komma på med Call of Duty 2 rent tekniskt är det att det kräver en riktig monsterburk för att flyta felfritt. Ljudbilden är även den strålande med en av de bästa 5.1-mixarna jag någonsin hört i ett PC-spel. Bomber, granater och den massiva ljudväggen av smattrande kulsprutor blandas med pampig musik, superba miljöljud och bra röstskådespel.

Beträffande multiplayer känns Call of Duty 2 precis som det första spelet med skillnaden att det nu finns ett spelläge som heter HQ. HQ står för Head Quarter och spelsättet går ut på att varje lag måste varje lag försöka sätta samman ett högkvarter. Det gäller sedan för det andra laget att förstöra motståndarnas högkvarter samtidigt som man skyddar sitt eget. Genom att göra detta kan de spelare på ens eget lag som dött återfödas, men inte förrän man förstört motståndarlagets bas. Man belönas också med en poäng för varje sekund som ens egen bas är intakt. Detta är en rolig variant på en ändå ganska vanlig, objektorienterat spelsätt som tillämpas i flera andra spel i samma genre.

Förutom HQ Mode och varianten Search and Destroy finns även de mest klassiska spellägena med såsom Deathmatch, Team Deathmatch och Capture the Flag. Vapnen känns väldigt välbalanserade i multiplayer och den tekniska biten fungerar felfritt. Multiplayerbanorna är 13 till antalet inklusive tre nyversioner av gamla banor från det första spelet. Sammanfattningsvis är multiplayerdelen varierad och välgjord och tillför såklart mycket till hållbarheten på spelet som i övrigt faktiskt är ganska dålig.

I slutändan är Call of Duty 2 ett fantastiskt spel vars enda svaghet är att det precis som föregångaren är för kort. I övrigt är detta en av vinterns absoluta höjdpunkter.

cod 2 (Call of Duty 2) är ett av dom största spelen på marknaden just nu och jag har absolut inget emot det. Detta är verkligen ett spel för alla first person fanatiker och tvivla inte på att köpa det. Först så trodde jag att det blr nog som alla vanliga andra världskrigs spel som säljs men nej, detta slog mina förväntningar. För det första så är det mycket fin miljö att spela i och fin fina banor som man bara vill komma längre och längre in på för att se vad som finns. Därimot så stör jag mig på att spelet inte alls tog lång tid att spela ut, så jag tycker nog att dom kunde göra en liten bit till.

Ljud, grafik m.m va välgjort och den är det inga klagomål över. Men det som jag gillade mest med cod2 va nog miljön med alla hus,gårdar,ruiner. Man kände sig nästan som hemma i dom små husen, bara att det utspelade sig för ca 60år sedan och att det va mitt i ett krig men ändå. Detta är ett spel man måste ha till sin samling.

Visst, det finns kanske ett Andra Världskrigs spel för mycket ute på marknaden idag. Men vad gör väl det, om de är så här välgjorda ?
Jag har länge varit ett Medal of Honor fan, men nu föredrar jag faktiskt Call of Duty framför Medal of Honor...Varför ? Läs vidare så ska jag försöka förklara...

I Call of Duty 2, får vi följa den legendariska amerikanska plutonen Big Red One. Vi kämpar mot nazisterna på ställen som; Italien och Afrika.
Grafiken duger gott och väl, men en sak som jag störde mig lite på: Varför blir det inga kulhål ? En liten detalj kanske, men ändå...

I COD2 bjuds det på varierande gameplay, det blir inte bara att springa med sitt Garand geväl i bästa fps stil. Nej, här får vi b.la. köra stridsvagn och skjuta sönder tyska Panzers. Grymt kul ! Vi får också praktisera som bombfällare om ett bombplan samt kulspruteskytt.

Närvarokänslan är alltid närvarande, alla vapnen är autentiska. Musiken följer den gamla mallen, dystra toner följs av moralhöjande fanfarer.
Kontrollen funkar som den ska, inga problem där. Allt som allt, ett spel som jag rekommenderar. (kolla även in Brothers in Arms, Medal of Honor, Battlefield 2: Modern Combat, Operation Flashpoint Elite)

Grafiken är underbar, något av det bästa du kan hitta i nuläget.
Med en bra dator, har du några underbara timmar.
Ljudet är fantastiskt, musiken, ljudeffekterna, bomberna , skotterna, allt hänger ihop tilsammans i en enda underbar röra.

Brutalt verklighetstroget spel som skildrar kriget med underbar grafik, sköna ljudefekkter och avancerade strider som sätter prov både på dig och din dator.
Njut av klysheerna, stridskamraterna, ljudeffekterna, ljusefekterna och striderna.

Värt en femma om det inte varit för priset, det är hutlöst.
Det ett år gammla spelet kostar fortfarande över 400 kr.

Men... Kostar det, så smakar det.

Infinity Ward fortsätter att briljera i ett av de mest intensiva och spännande Andra världskrigsspel vi hittills testat...

Jag tröttnar aldrig på actionspel som utspelar sig i Andra världskrigsmiljö. Aldrig. Jag kommer heller aldrig att tröttna på filmer som utspelar sig under kriget, eller på att varje månad spendera tio timmar med att se om de tio briljanta avsnitten av HBO:s fantastiska Band of Brothers. Jag skulle aldrig gå så långt som att kalla mig för krigsfanatisk (då blir jag med största sannolikhet inspärrad) men min fascination för krigshistoria är stor, och det tycks bara bli värre. Efter att ha plöjt högvis med böcker om allt från Sveriges tid som stormakt till Rommels framfart i Afrika är jag mer eller mindre som ett levande lexikon över viktiga strider, slag, krig och personer utigenom den svenska och internationella krigshistorien.

Call of Duty 2 har därför, givetvis, varit något som jag längtat innerligt efter. Jag bevittnade slutsekvensen i Brothers in Arms: Earned in Blood för flera veckor sedan och har sakta men säkert känt abstinensen knacka på med bestämd hand. Jag har nu, efter tio timmars hårt krigande bidragit än en gång till tyskarnas förlust i vår tids viktigaste krig. Välkommen till Call of Duty 2.

Intensitet, närvaro och tempovariation - hörnstenarna i Infinity Wards två år gamla actionklassiker och givetvis även i uppföljaren. Call of Duty 2 är tillagat efter samma succérecept som det första spelet där hårt filmiskt berättande blandas med förutbestämda fältslag och explosiv händelseutveckling. Striderna är högljudda, händelserika och känslosamt påfrestande. Precis som i föregångaren tar det på krafterna att bekämpa skrikande tyskar med den inlevelsekänslan som Call of Duty 2 framkallar. Jag är svettig och andfådd efter tio timmar bakom fiendens linjer och ser redan fram emot att återvända till skyttegraven för en andra spelomgång.

Spelet är precis som sist indelat i tre olika segment där man i tur och ordning gestaltar en amerikansk, rysk och engelsk soldat i Andra världskrigets mest dramatiska skede. Spelet börjar i Moskva där jag som rysk menig tvingas försvara stadens torg mot anstormande tyskar, ett av spelets starkaste uppdrag både beträffande tempo, spänning och storskalighet. De ryska ungdomarnas enorma övertygelse och kämpaglöd skiner igenom i det tätt regisserade slaget och även om Call of Duty 2 är långt ifrån en simulator ges en nästan obehaglig känsla av realism då tyskarna forcerar sig fram genom de sönderskjutna kvarteren. Stridens slutskede, då nazisterna bryter sig igenom den första linjen och sedan måste slås tillbaka till stadens utkant är en av de mäktigaste striderna jag någonsin upplevt i ett spel av den här typen.

Man fortsätter sedan mot Stalingrad där man den här gången får ta del av det massiva slaget på ett annorlunda sätt än i det föregående spelet eller i konsolexklusiva Finest Hour. En stor spelmässig förbättring i Call of Duty 2 i jämförelse med det första spelet är fiendernas artificiella intelligens. Tyskarna flankerar, ger eldunderstöd och söker snabbt skydd vid kraftig eldgivning vilket givetvis förstärker känslan av riktigt krig något alldeles enormt. Upplägget är nu också mer dynamiskt och låter spelaren själv styra tempot på striderna genom att antingen forcera hårt eller använda en mer taktisk försiktighet och försöka flankera fienden.

I jämförelse med exempelvis Brothers in Arms är upplägget i Call of Duty 2 överlägset. Medan Gearbox strävan efter total realism innebar viss enformighet i hur eldstriderna utvecklade sig bjuder Call of Duty 2 på ständiga överraskningar. Vissa gånger går det utmärkt att storma en mindre grupp fiender på egen hand i bästa Rambo-anda medan man andra gånger måste stanna upp för att tänka till innan man inleder sin offensiv.

En ganska stor förändring som skett är att man nu har en helt annan typ av livmätare som på många sätt faktiskt påminner om den i Halo 2. Om man blir träffad av ett fiendeskott skakar skärmen till och ljudbilden fylls av ens egen dunkande puls. Det gäller då att snabbt söka skydd för återhämta sig och låta livmätaren ladda upp sig igen innan man kastar sig ut i striden igen. Detta innebär såklart ytterligare taktik då det alltid är smartast att rycka fram i korta sträckor och hela tiden se till att man har ett bra skydd medan man laddar om sitt gevär. Detta eliminerar hela grejen med att tvingas snabbladda in sitt sist sparade spel hela tiden då man blir skjuten eller står för nära en granatexplosion, en störig del av de allra flesta actionspel till PC enligt mig och någonting som tillför spelet mer spänning och mer liv än vad som var fallet med föregångaren.

Striderna är nu också större, oftast mycket större och det finns alltid massor av fiender att skjuta. Eldstriderna räcker nu också längre och trots det nya systemet för hälsa och trots en användbar, ny, granatindikator är Call of Duty 2 mer utmanande än det första spelet. Det är helt enkelt väldigt skönt att dels slippa jaga sporadiskt utspridda Första hjälpen-väskor och väldigt trevligt att slippa måsta smiska F9 för att snabbladda sin senaste sparning varje gång man hamnar i trubbel.

Efter att ha slagits i ett iskallt Ryssland fortsätter kampanjen i Nordafrika där spelaren intar rollen som brittisk soldat. Den tyske generalen Erwin Rommel har ryckt fram genom Afrika med obehaglig hastighet och måste nu stoppas. Ditt uppdrag blir att tvinga Rommel österut och eldstriderna i detta kapitel av Call of Duty 2 utkämpas oftast i tätbebyggt område bland sandbruna, afrikanska småstäder. Variationen är god och spänningen är hela tiden på topp. Efter detta fortsätter äventyret i Frankrike, nu som amerikan, och invasionen vid Pointe du Hoc.

En stor del av inlevelsen kommer givetvis ifrån den tekniska briljans som Call of Duty bjuder på. Spelmotorn är fortfarande baserad på id:s Return to Castle Wolfenstein-teknik (som i sin tur bygger på Quake 3: Arena) fast med ett antal omfattande tillkomster av ett nytt renderingssystem och massor av nya effekter både beträffande partiklar, skuggor och framförallt ljus. Till exempel använder sig Infinity Ward väldigt smart av bland annat partikeleffekter och normal mapping och överdriver inga av dessa moderna tekniker (vilket är fallet med exempelvis Doom 3 och The Chronicles of Riddick). Explosionerna, röken från rökgranaterna och de veckade uniformerna framförallt hos de ryska soldaterna är alla exempel på smart användning av läckra effekter som, som sagt, aldrig överdrivs.

Även animationerna är av absolut toppklass, inte minst hur de egna soldaterna rör sig och hur de påverkas av det som händer omkring dem. Det enda minus som jag kan komma på med Call of Duty 2 rent tekniskt är det att det kräver en riktig monsterburk för att flyta felfritt. Ljudbilden är även den strålande med en av de bästa 5.1-mixarna jag någonsin hört i ett PC-spel. Bomber, granater och den massiva ljudväggen av smattrande kulsprutor blandas med pampig musik, superba miljöljud och bra röstskådespel.

Beträffande multiplayer känns Call of Duty 2 precis som det första spelet med skillnaden att det nu finns ett spelläge som heter HQ. HQ står för Head Quarter och spelsättet går ut på att varje lag måste varje lag försöka sätta samman ett högkvarter. Det gäller sedan för det andra laget att förstöra motståndarnas högkvarter samtidigt som man skyddar sitt eget. Genom att göra detta kan de spelare på ens eget lag som dött återfödas, men inte förrän man förstört motståndarlagets bas. Man belönas också med en poäng för varje sekund som ens egen bas är intakt. Detta är en rolig variant på en ändå ganska vanlig, objektorienterat spelsätt som tillämpas i flera andra spel i samma genre.

Förutom HQ Mode och varianten Search and Destroy finns även de mest klassiska spellägena med såsom Deathmatch, Team Deathmatch och Capture the Flag. Vapnen känns väldigt välbalanserade i multiplayer och den tekniska biten fungerar felfritt. Multiplayerbanorna är 13 till antalet inklusive tre nyversioner av gamla banor från det första spelet. Sammanfattningsvis är multiplayerdelen varierad och välgjord och tillför såklart mycket till hållbarheten på spelet som i övrigt faktiskt är ganska dålig.

I slutändan är Call of Duty 2 ett fantastiskt spel vars enda svaghet är att det precis som föregångaren är för kort. I övrigt är detta en av vinterns absoluta höjdpunkter.

cod 2 (Call of Duty 2) är ett av dom största spelen på marknaden just nu och jag har absolut inget emot det. Detta är verkligen ett spel för alla first person fanatiker och tvivla inte på att köpa det. Först så trodde jag att det blr nog som alla vanliga andra världskrigs spel som säljs men nej, detta slog mina förväntningar. För det första så är det mycket fin miljö att spela i och fin fina banor som man bara vill komma längre och längre in på för att se vad som finns. Därimot så stör jag mig på att spelet inte alls tog lång tid att spela ut, så jag tycker nog att dom kunde göra en liten bit till.

Ljud, grafik m.m va välgjort och den är det inga klagomål över. Men det som jag gillade mest med cod2 va nog miljön med alla hus,gårdar,ruiner. Man kände sig nästan som hemma i dom små husen, bara att det utspelade sig för ca 60år sedan och att det va mitt i ett krig men ändå. Detta är ett spel man måste ha till sin samling.

Visst, det finns kanske ett Andra Världskrigs spel för mycket ute på marknaden idag. Men vad gör väl det, om de är så här välgjorda ?
Jag har länge varit ett Medal of Honor fan, men nu föredrar jag faktiskt Call of Duty framför Medal of Honor...Varför ? Läs vidare så ska jag försöka förklara...

I Call of Duty 2, får vi följa den legendariska amerikanska plutonen Big Red One. Vi kämpar mot nazisterna på ställen som; Italien och Afrika.
Grafiken duger gott och väl, men en sak som jag störde mig lite på: Varför blir det inga kulhål ? En liten detalj kanske, men ändå...

I COD2 bjuds det på varierande gameplay, det blir inte bara att springa med sitt Garand geväl i bästa fps stil. Nej, här får vi b.la. köra stridsvagn och skjuta sönder tyska Panzers. Grymt kul ! Vi får också praktisera som bombfällare om ett bombplan samt kulspruteskytt.

Närvarokänslan är alltid närvarande, alla vapnen är autentiska. Musiken följer den gamla mallen, dystra toner följs av moralhöjande fanfarer.
Kontrollen funkar som den ska, inga problem där. Allt som allt, ett spel som jag rekommenderar. (kolla även in Brothers in Arms, Medal of Honor, Battlefield 2: Modern Combat, Operation Flashpoint Elite)

Grafiken är underbar, något av det bästa du kan hitta i nuläget.
Med en bra dator, har du några underbara timmar.
Ljudet är fantastiskt, musiken, ljudeffekterna, bomberna , skotterna, allt hänger ihop tilsammans i en enda underbar röra.

Brutalt verklighetstroget spel som skildrar kriget med underbar grafik, sköna ljudefekkter och avancerade strider som sätter prov både på dig och din dator.
Njut av klysheerna, stridskamraterna, ljudeffekterna, ljusefekterna och striderna.

Värt en femma om det inte varit för priset, det är hutlöst.
Det ett år gammla spelet kostar fortfarande över 400 kr.

Men... Kostar det, så smakar det.

Infinity Ward fortsätter att briljera i ett av de mest intensiva och spännande Andra världskrigsspel vi hittills testat...

Jag tröttnar aldrig på actionspel som utspelar sig i Andra världskrigsmiljö. Aldrig. Jag kommer heller aldrig att tröttna på filmer som utspelar sig under kriget, eller på att varje månad spendera tio timmar med att se om de tio briljanta avsnitten av HBO:s fantastiska Band of Brothers. Jag skulle aldrig gå så långt som att kalla mig för krigsfanatisk (då blir jag med största sannolikhet inspärrad) men min fascination för krigshistoria är stor, och det tycks bara bli värre. Efter att ha plöjt högvis med böcker om allt från Sveriges tid som stormakt till Rommels framfart i Afrika är jag mer eller mindre som ett levande lexikon över viktiga strider, slag, krig och personer utigenom den svenska och internationella krigshistorien.

Call of Duty 2 har därför, givetvis, varit något som jag längtat innerligt efter. Jag bevittnade slutsekvensen i Brothers in Arms: Earned in Blood för flera veckor sedan och har sakta men säkert känt abstinensen knacka på med bestämd hand. Jag har nu, efter tio timmars hårt krigande bidragit än en gång till tyskarnas förlust i vår tids viktigaste krig. Välkommen till Call of Duty 2.

Intensitet, närvaro och tempovariation - hörnstenarna i Infinity Wards två år gamla actionklassiker och givetvis även i uppföljaren. Call of Duty 2 är tillagat efter samma succérecept som det första spelet där hårt filmiskt berättande blandas med förutbestämda fältslag och explosiv händelseutveckling. Striderna är högljudda, händelserika och känslosamt påfrestande. Precis som i föregångaren tar det på krafterna att bekämpa skrikande tyskar med den inlevelsekänslan som Call of Duty 2 framkallar. Jag är svettig och andfådd efter tio timmar bakom fiendens linjer och ser redan fram emot att återvända till skyttegraven för en andra spelomgång.

Spelet är precis som sist indelat i tre olika segment där man i tur och ordning gestaltar en amerikansk, rysk och engelsk soldat i Andra världskrigets mest dramatiska skede. Spelet börjar i Moskva där jag som rysk menig tvingas försvara stadens torg mot anstormande tyskar, ett av spelets starkaste uppdrag både beträffande tempo, spänning och storskalighet. De ryska ungdomarnas enorma övertygelse och kämpaglöd skiner igenom i det tätt regisserade slaget och även om Call of Duty 2 är långt ifrån en simulator ges en nästan obehaglig känsla av realism då tyskarna forcerar sig fram genom de sönderskjutna kvarteren. Stridens slutskede, då nazisterna bryter sig igenom den första linjen och sedan måste slås tillbaka till stadens utkant är en av de mäktigaste striderna jag någonsin upplevt i ett spel av den här typen.

Man fortsätter sedan mot Stalingrad där man den här gången får ta del av det massiva slaget på ett annorlunda sätt än i det föregående spelet eller i konsolexklusiva Finest Hour. En stor spelmässig förbättring i Call of Duty 2 i jämförelse med det första spelet är fiendernas artificiella intelligens. Tyskarna flankerar, ger eldunderstöd och söker snabbt skydd vid kraftig eldgivning vilket givetvis förstärker känslan av riktigt krig något alldeles enormt. Upplägget är nu också mer dynamiskt och låter spelaren själv styra tempot på striderna genom att antingen forcera hårt eller använda en mer taktisk försiktighet och försöka flankera fienden.

I jämförelse med exempelvis Brothers in Arms är upplägget i Call of Duty 2 överlägset. Medan Gearbox strävan efter total realism innebar viss enformighet i hur eldstriderna utvecklade sig bjuder Call of Duty 2 på ständiga överraskningar. Vissa gånger går det utmärkt att storma en mindre grupp fiender på egen hand i bästa Rambo-anda medan man andra gånger måste stanna upp för att tänka till innan man inleder sin offensiv.

En ganska stor förändring som skett är att man nu har en helt annan typ av livmätare som på många sätt faktiskt påminner om den i Halo 2. Om man blir träffad av ett fiendeskott skakar skärmen till och ljudbilden fylls av ens egen dunkande puls. Det gäller då att snabbt söka skydd för återhämta sig och låta livmätaren ladda upp sig igen innan man kastar sig ut i striden igen. Detta innebär såklart ytterligare taktik då det alltid är smartast att rycka fram i korta sträckor och hela tiden se till att man har ett bra skydd medan man laddar om sitt gevär. Detta eliminerar hela grejen med att tvingas snabbladda in sitt sist sparade spel hela tiden då man blir skjuten eller står för nära en granatexplosion, en störig del av de allra flesta actionspel till PC enligt mig och någonting som tillför spelet mer spänning och mer liv än vad som var fallet med föregångaren.

Striderna är nu också större, oftast mycket större och det finns alltid massor av fiender att skjuta. Eldstriderna räcker nu också längre och trots det nya systemet för hälsa och trots en användbar, ny, granatindikator är Call of Duty 2 mer utmanande än det första spelet. Det är helt enkelt väldigt skönt att dels slippa jaga sporadiskt utspridda Första hjälpen-väskor och väldigt trevligt att slippa måsta smiska F9 för att snabbladda sin senaste sparning varje gång man hamnar i trubbel.

Efter att ha slagits i ett iskallt Ryssland fortsätter kampanjen i Nordafrika där spelaren intar rollen som brittisk soldat. Den tyske generalen Erwin Rommel har ryckt fram genom Afrika med obehaglig hastighet och måste nu stoppas. Ditt uppdrag blir att tvinga Rommel österut och eldstriderna i detta kapitel av Call of Duty 2 utkämpas oftast i tätbebyggt område bland sandbruna, afrikanska småstäder. Variationen är god och spänningen är hela tiden på topp. Efter detta fortsätter äventyret i Frankrike, nu som amerikan, och invasionen vid Pointe du Hoc.

En stor del av inlevelsen kommer givetvis ifrån den tekniska briljans som Call of Duty bjuder på. Spelmotorn är fortfarande baserad på id:s Return to Castle Wolfenstein-teknik (som i sin tur bygger på Quake 3: Arena) fast med ett antal omfattande tillkomster av ett nytt renderingssystem och massor av nya effekter både beträffande partiklar, skuggor och framförallt ljus. Till exempel använder sig Infinity Ward väldigt smart av bland annat partikeleffekter och normal mapping och överdriver inga av dessa moderna tekniker (vilket är fallet med exempelvis Doom 3 och The Chronicles of Riddick). Explosionerna, röken från rökgranaterna och de veckade uniformerna framförallt hos de ryska soldaterna är alla exempel på smart användning av läckra effekter som, som sagt, aldrig överdrivs.

Även animationerna är av absolut toppklass, inte minst hur de egna soldaterna rör sig och hur de påverkas av det som händer omkring dem. Det enda minus som jag kan komma på med Call of Duty 2 rent tekniskt är det att det kräver en riktig monsterburk för att flyta felfritt. Ljudbilden är även den strålande med en av de bästa 5.1-mixarna jag någonsin hört i ett PC-spel. Bomber, granater och den massiva ljudväggen av smattrande kulsprutor blandas med pampig musik, superba miljöljud och bra röstskådespel.

Beträffande multiplayer känns Call of Duty 2 precis som det första spelet med skillnaden att det nu finns ett spelläge som heter HQ. HQ står för Head Quarter och spelsättet går ut på att varje lag måste varje lag försöka sätta samman ett högkvarter. Det gäller sedan för det andra laget att förstöra motståndarnas högkvarter samtidigt som man skyddar sitt eget. Genom att göra detta kan de spelare på ens eget lag som dött återfödas, men inte förrän man förstört motståndarlagets bas. Man belönas också med en poäng för varje sekund som ens egen bas är intakt. Detta är en rolig variant på en ändå ganska vanlig, objektorienterat spelsätt som tillämpas i flera andra spel i samma genre.

Förutom HQ Mode och varianten Search and Destroy finns även de mest klassiska spellägena med såsom Deathmatch, Team Deathmatch och Capture the Flag. Vapnen känns väldigt välbalanserade i multiplayer och den tekniska biten fungerar felfritt. Multiplayerbanorna är 13 till antalet inklusive tre nyversioner av gamla banor från det första spelet. Sammanfattningsvis är multiplayerdelen varierad och välgjord och tillför såklart mycket till hållbarheten på spelet som i övrigt faktiskt är ganska dålig.

I slutändan är Call of Duty 2 ett fantastiskt spel vars enda svaghet är att det precis som föregångaren är för kort. I övrigt är detta en av vinterns absoluta höjdpunkter.

cod 2 (Call of Duty 2) är ett av dom största spelen på marknaden just nu och jag har absolut inget emot det. Detta är verkligen ett spel för alla first person fanatiker och tvivla inte på att köpa det. Först så trodde jag att det blr nog som alla vanliga andra världskrigs spel som säljs men nej, detta slog mina förväntningar. För det första så är det mycket fin miljö att spela i och fin fina banor som man bara vill komma längre och längre in på för att se vad som finns. Därimot så stör jag mig på att spelet inte alls tog lång tid att spela ut, så jag tycker nog att dom kunde göra en liten bit till.

Ljud, grafik m.m va välgjort och den är det inga klagomål över. Men det som jag gillade mest med cod2 va nog miljön med alla hus,gårdar,ruiner. Man kände sig nästan som hemma i dom små husen, bara att det utspelade sig för ca 60år sedan och att det va mitt i ett krig men ändå. Detta är ett spel man måste ha till sin samling.

Visst, det finns kanske ett Andra Världskrigs spel för mycket ute på marknaden idag. Men vad gör väl det, om de är så här välgjorda ?
Jag har länge varit ett Medal of Honor fan, men nu föredrar jag faktiskt Call of Duty framför Medal of Honor...Varför ? Läs vidare så ska jag försöka förklara...

I Call of Duty 2, får vi följa den legendariska amerikanska plutonen Big Red One. Vi kämpar mot nazisterna på ställen som; Italien och Afrika.
Grafiken duger gott och väl, men en sak som jag störde mig lite på: Varför blir det inga kulhål ? En liten detalj kanske, men ändå...

I COD2 bjuds det på varierande gameplay, det blir inte bara att springa med sitt Garand geväl i bästa fps stil. Nej, här får vi b.la. köra stridsvagn och skjuta sönder tyska Panzers. Grymt kul ! Vi får också praktisera som bombfällare om ett bombplan samt kulspruteskytt.

Närvarokänslan är alltid närvarande, alla vapnen är autentiska. Musiken följer den gamla mallen, dystra toner följs av moralhöjande fanfarer.
Kontrollen funkar som den ska, inga problem där. Allt som allt, ett spel som jag rekommenderar. (kolla även in Brothers in Arms, Medal of Honor, Battlefield 2: Modern Combat, Operation Flashpoint Elite)

Grafiken är underbar, något av det bästa du kan hitta i nuläget.
Med en bra dator, har du några underbara timmar.
Ljudet är fantastiskt, musiken, ljudeffekterna, bomberna , skotterna, allt hänger ihop tilsammans i en enda underbar röra.

Brutalt verklighetstroget spel som skildrar kriget med underbar grafik, sköna ljudefekkter och avancerade strider som sätter prov både på dig och din dator.
Njut av klysheerna, stridskamraterna, ljudeffekterna, ljusefekterna och striderna.

Värt en femma om det inte varit för priset, det är hutlöst.
Det ett år gammla spelet kostar fortfarande över 400 kr.

Men... Kostar det, så smakar det.

Infinity Ward fortsätter att briljera i ett av de mest intensiva och spännande Andra världskrigsspel vi hittills testat...

Jag tröttnar aldrig på actionspel som utspelar sig i Andra världskrigsmiljö. Aldrig. Jag kommer heller aldrig att tröttna på filmer som utspelar sig under kriget, eller på att varje månad spendera tio timmar med att se om de tio briljanta avsnitten av HBO:s fantastiska Band of Brothers. Jag skulle aldrig gå så långt som att kalla mig för krigsfanatisk (då blir jag med största sannolikhet inspärrad) men min fascination för krigshistoria är stor, och det tycks bara bli värre. Efter att ha plöjt högvis med böcker om allt från Sveriges tid som stormakt till Rommels framfart i Afrika är jag mer eller mindre som ett levande lexikon över viktiga strider, slag, krig och personer utigenom den svenska och internationella krigshistorien.

Call of Duty 2 har därför, givetvis, varit något som jag längtat innerligt efter. Jag bevittnade slutsekvensen i Brothers in Arms: Earned in Blood för flera veckor sedan och har sakta men säkert känt abstinensen knacka på med bestämd hand. Jag har nu, efter tio timmars hårt krigande bidragit än en gång till tyskarnas förlust i vår tids viktigaste krig. Välkommen till Call of Duty 2.

Intensitet, närvaro och tempovariation - hörnstenarna i Infinity Wards två år gamla actionklassiker och givetvis även i uppföljaren. Call of Duty 2 är tillagat efter samma succérecept som det första spelet där hårt filmiskt berättande blandas med förutbestämda fältslag och explosiv händelseutveckling. Striderna är högljudda, händelserika och känslosamt påfrestande. Precis som i föregångaren tar det på krafterna att bekämpa skrikande tyskar med den inlevelsekänslan som Call of Duty 2 framkallar. Jag är svettig och andfådd efter tio timmar bakom fiendens linjer och ser redan fram emot att återvända till skyttegraven för en andra spelomgång.

Spelet är precis som sist indelat i tre olika segment där man i tur och ordning gestaltar en amerikansk, rysk och engelsk soldat i Andra världskrigets mest dramatiska skede. Spelet börjar i Moskva där jag som rysk menig tvingas försvara stadens torg mot anstormande tyskar, ett av spelets starkaste uppdrag både beträffande tempo, spänning och storskalighet. De ryska ungdomarnas enorma övertygelse och kämpaglöd skiner igenom i det tätt regisserade slaget och även om Call of Duty 2 är långt ifrån en simulator ges en nästan obehaglig känsla av realism då tyskarna forcerar sig fram genom de sönderskjutna kvarteren. Stridens slutskede, då nazisterna bryter sig igenom den första linjen och sedan måste slås tillbaka till stadens utkant är en av de mäktigaste striderna jag någonsin upplevt i ett spel av den här typen.

Man fortsätter sedan mot Stalingrad där man den här gången får ta del av det massiva slaget på ett annorlunda sätt än i det föregående spelet eller i konsolexklusiva Finest Hour. En stor spelmässig förbättring i Call of Duty 2 i jämförelse med det första spelet är fiendernas artificiella intelligens. Tyskarna flankerar, ger eldunderstöd och söker snabbt skydd vid kraftig eldgivning vilket givetvis förstärker känslan av riktigt krig något alldeles enormt. Upplägget är nu också mer dynamiskt och låter spelaren själv styra tempot på striderna genom att antingen forcera hårt eller använda en mer taktisk försiktighet och försöka flankera fienden.

I jämförelse med exempelvis Brothers in Arms är upplägget i Call of Duty 2 överlägset. Medan Gearbox strävan efter total realism innebar viss enformighet i hur eldstriderna utvecklade sig bjuder Call of Duty 2 på ständiga överraskningar. Vissa gånger går det utmärkt att storma en mindre grupp fiender på egen hand i bästa Rambo-anda medan man andra gånger måste stanna upp för att tänka till innan man inleder sin offensiv.

En ganska stor förändring som skett är att man nu har en helt annan typ av livmätare som på många sätt faktiskt påminner om den i Halo 2. Om man blir träffad av ett fiendeskott skakar skärmen till och ljudbilden fylls av ens egen dunkande puls. Det gäller då att snabbt söka skydd för återhämta sig och låta livmätaren ladda upp sig igen innan man kastar sig ut i striden igen. Detta innebär såklart ytterligare taktik då det alltid är smartast att rycka fram i korta sträckor och hela tiden se till att man har ett bra skydd medan man laddar om sitt gevär. Detta eliminerar hela grejen med att tvingas snabbladda in sitt sist sparade spel hela tiden då man blir skjuten eller står för nära en granatexplosion, en störig del av de allra flesta actionspel till PC enligt mig och någonting som tillför spelet mer spänning och mer liv än vad som var fallet med föregångaren.

Striderna är nu också större, oftast mycket större och det finns alltid massor av fiender att skjuta. Eldstriderna räcker nu också längre och trots det nya systemet för hälsa och trots en användbar, ny, granatindikator är Call of Duty 2 mer utmanande än det första spelet. Det är helt enkelt väldigt skönt att dels slippa jaga sporadiskt utspridda Första hjälpen-väskor och väldigt trevligt att slippa måsta smiska F9 för att snabbladda sin senaste sparning varje gång man hamnar i trubbel.

Efter att ha slagits i ett iskallt Ryssland fortsätter kampanjen i Nordafrika där spelaren intar rollen som brittisk soldat. Den tyske generalen Erwin Rommel har ryckt fram genom Afrika med obehaglig hastighet och måste nu stoppas. Ditt uppdrag blir att tvinga Rommel österut och eldstriderna i detta kapitel av Call of Duty 2 utkämpas oftast i tätbebyggt område bland sandbruna, afrikanska småstäder. Variationen är god och spänningen är hela tiden på topp. Efter detta fortsätter äventyret i Frankrike, nu som amerikan, och invasionen vid Pointe du Hoc.

En stor del av inlevelsen kommer givetvis ifrån den tekniska briljans som Call of Duty bjuder på. Spelmotorn är fortfarande baserad på id:s Return to Castle Wolfenstein-teknik (som i sin tur bygger på Quake 3: Arena) fast med ett antal omfattande tillkomster av ett nytt renderingssystem och massor av nya effekter både beträffande partiklar, skuggor och framförallt ljus. Till exempel använder sig Infinity Ward väldigt smart av bland annat partikeleffekter och normal mapping och överdriver inga av dessa moderna tekniker (vilket är fallet med exempelvis Doom 3 och The Chronicles of Riddick). Explosionerna, röken från rökgranaterna och de veckade uniformerna framförallt hos de ryska soldaterna är alla exempel på smart användning av läckra effekter som, som sagt, aldrig överdrivs.

Även animationerna är av absolut toppklass, inte minst hur de egna soldaterna rör sig och hur de påverkas av det som händer omkring dem. Det enda minus som jag kan komma på med Call of Duty 2 rent tekniskt är det att det kräver en riktig monsterburk för att flyta felfritt. Ljudbilden är även den strålande med en av de bästa 5.1-mixarna jag någonsin hört i ett PC-spel. Bomber, granater och den massiva ljudväggen av smattrande kulsprutor blandas med pampig musik, superba miljöljud och bra röstskådespel.

Beträffande multiplayer känns Call of Duty 2 precis som det första spelet med skillnaden att det nu finns ett spelläge som heter HQ. HQ står för Head Quarter och spelsättet går ut på att varje lag måste varje lag försöka sätta samman ett högkvarter. Det gäller sedan för det andra laget att förstöra motståndarnas högkvarter samtidigt som man skyddar sitt eget. Genom att göra detta kan de spelare på ens eget lag som dött återfödas, men inte förrän man förstört motståndarlagets bas. Man belönas också med en poäng för varje sekund som ens egen bas är intakt. Detta är en rolig variant på en ändå ganska vanlig, objektorienterat spelsätt som tillämpas i flera andra spel i samma genre.

Förutom HQ Mode och varianten Search and Destroy finns även de mest klassiska spellägena med såsom Deathmatch, Team Deathmatch och Capture the Flag. Vapnen känns väldigt välbalanserade i multiplayer och den tekniska biten fungerar felfritt. Multiplayerbanorna är 13 till antalet inklusive tre nyversioner av gamla banor från det första spelet. Sammanfattningsvis är multiplayerdelen varierad och välgjord och tillför såklart mycket till hållbarheten på spelet som i övrigt faktiskt är ganska dålig.

I slutändan är Call of Duty 2 ett fantastiskt spel vars enda svaghet är att det precis som föregångaren är för kort. I övrigt är detta en av vinterns absoluta höjdpunkter.

cod 2 (Call of Duty 2) är ett av dom största spelen på marknaden just nu och jag har absolut inget emot det. Detta är verkligen ett spel för alla first person fanatiker och tvivla inte på att köpa det. Först så trodde jag att det blr nog som alla vanliga andra världskrigs spel som säljs men nej, detta slog mina förväntningar. För det första så är det mycket fin miljö att spela i och fin fina banor som man bara vill komma längre och längre in på för att se vad som finns. Därimot så stör jag mig på att spelet inte alls tog lång tid att spela ut, så jag tycker nog att dom kunde göra en liten bit till.

Ljud, grafik m.m va välgjort och den är det inga klagomål över. Men det som jag gillade mest med cod2 va nog miljön med alla hus,gårdar,ruiner. Man kände sig nästan som hemma i dom små husen, bara att det utspelade sig för ca 60år sedan och att det va mitt i ett krig men ändå. Detta är ett spel man måste ha till sin samling.

Visst, det finns kanske ett Andra Världskrigs spel för mycket ute på marknaden idag. Men vad gör väl det, om de är så här välgjorda ?
Jag har länge varit ett Medal of Honor fan, men nu föredrar jag faktiskt Call of Duty framför Medal of Honor...Varför ? Läs vidare så ska jag försöka förklara...

I Call of Duty 2, får vi följa den legendariska amerikanska plutonen Big Red One. Vi kämpar mot nazisterna på ställen som; Italien och Afrika.
Grafiken duger gott och väl, men en sak som jag störde mig lite på: Varför blir det inga kulhål ? En liten detalj kanske, men ändå...

I COD2 bjuds det på varierande gameplay, det blir inte bara att springa med sitt Garand geväl i bästa fps stil. Nej, här får vi b.la. köra stridsvagn och skjuta sönder tyska Panzers. Grymt kul ! Vi får också praktisera som bombfällare om ett bombplan samt kulspruteskytt.

Närvarokänslan är alltid närvarande, alla vapnen är autentiska. Musiken följer den gamla mallen, dystra toner följs av moralhöjande fanfarer.
Kontrollen funkar som den ska, inga problem där. Allt som allt, ett spel som jag rekommenderar. (kolla även in Brothers in Arms, Medal of Honor, Battlefield 2: Modern Combat, Operation Flashpoint Elite)